En Tanke i Veckan

Förra året var ett katastrofval - 35%. I år - inte ens 31%. Alla frågar sig vart socialdemokratin är på väg att ta vägen. Jag tycker att syndromet är ganska lätt att förklara. Och nu menar jag inte att Mona Sahlin är en usel partiledare eller att folk "tagit sitt förnuft till fånga" eller något annat mörkblått flum.

Socialdemokraterna har byggt det moderna Sverige. Det råder ingen tvekan om saken. De byggde upp den välfärdsstat vi har idag. Men, för att travestera HasseåTage i Äppelkriget: De gjorde jobbet så bra att de rationaliserade bort sig själva. När nu den där fantastiska välfärden infunnit sig (vilket såklart alltid kan diskuteras) leder det oundvikligen till en större medelklass, med större privata ekonomiska intressen.

Den borgerliga sidan har varit smart. Deras taktik tycks vara att få den politiska debatten att handla om enbart plånboksfrågor. Den är liksom inte så ideologisk. Jobbskatteavdrag, RUT, mer frihet att välja skola - hur sexigt låter det egentligen? Jämför med solidaritet, jämlikhet och gemensamt ägande - det är slagor det! Jag har alltid tilltalats av den traditionella vänsterbilden av gemenskap. Särskilt med tanke på att vår största utmaning för framtiden - ett hållbart samhälle utan skenande klimatförändring - blir så kapitalt missförstått och underskattat av de borgerliga (jag menar, "en fordonsflotta helt oberoende av fossila bränslen 2030, och SAMTIDIGT utbyggd biltrafik runt Stockholm - KOM IGEN). Den socialistiska idén är mer logisk när det gäller att samsas om allt knappare resurser.

Men när folk väl står där med valsedeln i sin hand, vad tänker de på då? Sig själva, med största sannolikhet. Och sin plånbok. Det är inte många som röstar med siktet inställt på 2050. Och vad hjälper det då att vara visionär och gemensam och tänka på de fattiga och vara mot rasism när så många har fått det så bra och faktiskt INTE BEHÖVER TÄNKA PÅ DET. "En obekväm sanning" säger Al Gore om klimatförändringen. Det finns många obekväma sanningar i samhället, och skillnader mellan rika och fattiga är en. Men det behöver väl inte en pappaledig it-konsult i Vasastan tänka på, han som har fått 1000 extra i plånboken varje månad. (För att inte tala om den ofungerande integrationspolitiken, en sanning så obekväm att ingen av partiledarna vågat ta upp den i valrörelsen, och vips har SD fått alla missnöjesröster ute i landet. Genom ett (delvis motiverat) politikerförakt har de nu röstat in ett parti med ett (delivs) människoförakt.)

Däri ligger alltså Socialdemokraternas (och Vänsterpartiets problem). Det räcker inte med en rättfärdigad ideologi och vision när en majoritet av väljarna vill ha mer pengar i plånboken. Det ska till en jädrigt stor portion solidaritet för att en människa ska rösta emot något som gynnar henne själv, tror jag.

Man kan ha många åsikter om det - jag för min del tycker som sagt att vänsteridén för alltid kommer vara romantisk och en idé som behövs i alla demokratiska rum. Och visst vore det trevligt om samhället byggde lite mer på altruism mindre på konkurrens. Men så har vi det här med den globala ekonomin och fan och hans moster.

Kanske om alla blev vänner på Facebook?

 

/Mats

***

Mats har en poäng här och det är en historiskt och personligt mycket intressant poäng. Vad händer när man uppnår sina mål? Jag vill inte säga att Socialdemokraterna hade uppnått sina mål i slutet på 70-talet. Klart är i alla fall att någonting hände. Det som hände var en ekonomisk situation som vi inte var vana vid, en kris. Kriser var ganska ovanliga innan 70-talet, men efter det blev de allt mer frekventa. John Maynard Keynes var en ekonom under början av 1900-talet som blev något av socialdemokratins husgud. Keynes menade att staten måste stimulera efterfrågan i tider av ekonomisk kris för att undvika depression. Klassiskt har socialdemokratin sparat i ladorna när det har varit bra snurr på ekonomin, det vill säga tagit ut skatter, och spenderat lagren när det har behövts. Under 80-talet drogs politiken åt höger och Socialdemokraterna följde med. Nedskärningar i välfärden var ”nödvändiga” för att finansiera skattesänkningar som skull stimulera ekonomin. Istället för att låta staten stimulera ekonomin, sänktes skatterna och sen fick man gott hålla tummarna för att de som fick en massa pengar i plånboken spenderade dem vist och klokt så att det blev lite jobb av det hela. Det var början på Socialdemokraternas väloljade rutschbana utför.

 

Det alltruistiska samhället är inte ett socialistiskt samhälle. Välfärden har inte gillats av medelklassen för att de tycker så synd om arbetarklassen, utan för att de har tjänat på den. Det går inte att hävda att du ska rösta på Sossarna för att vara solidarisk med dina föräldrar. På samma sätt går det inte längre att hävda att du ska vara med i en fackförening för att vi har de att tacka för våra höga löner och trygga arbetsvillkor. Du måste tjäna på det, det är och har alltid varit det avgörande i slutändan.

 

När borgarna nu monterar ner välfärden bland annat genom att sänka A-kassans tak så att medelklassen förlorar mer på att vara arbetslös än en låginkomsttagare, då urholkas stödet för välfärdsstaten och vi får en situation likt den i USA där välfärd inte är för alla utan för de allra fattigaste. Då blir det också lättare att få medelklassen med sig på en klassisk skattesänkar politik, välfärdssamhället är ju ändå skit så varför betala skatt för det?

 

Socialdemokraterna är visionslösa. Vad är möjligheternas land för något? Det va ett försök från Mona att bygga en vision om Sverige, men den kom ju inte ut! Visionen måste trummas ut i varje andetag Sossarna tar! Mer Barak Obama liksom, kom igen nu för fan.

 

/Alexander

***

Frågan som kvarstår är fortfarande vad Socialdemokraterna ska göra så länge >50% har det "bra nog" för att ha anledning att rösta för fler skattesänkningar och privatiseringar. Även om man förr om åren hade en välfärd som gick att stödja för att man i både låg- och medelklass "tjänade" på den, så tror jag att den liberala trenden är för stark för att vända. Valfrihet betyder mycket idag. Och därmed tror jag att det trots allt är solidaritetstänkandet som är sossarnas bästa vapen framöver.

Socialdemokraterna måste försöka lyckas med den otacksamma uppgiften att få tillräckligt många att rösta emot sina egna direkta intressen. I en perfekt värld skulle naturligtvis vår IT-konsult i Vasastan - trots att han är småbarnsförälder - ha några tankar över för de mindre lyckligt lottade (som inte har råd med privata dagis eller skolor), även när han står vid valurnan. Jag tror mycket väl att Alex kan få många att hålla med honom om välfärdens avveckling, men inte med den retorik som förts av de rödgröna hittills. Man måste bli smartare.

Jag vill återigen dra paralleller till vårt kära klimathot. Det är ett problem av helt annan dignitet än välfärdsfrågor, men det finns likheter. De flesta experter är överens om att den snabbaste och säkraste vägen till ett hållbart samhälle är att dra ner på konsumtionen av varor och tjänster, eftersom de slukar en stor andel av jordens energi i tillverknings- och transportfaserna. Men att verka för en försiktigare konsumtion har visat sig förtvivlat svårt, både för etablissemanget och privatpersoner. Det tycks gå emot hela vårt väsen att växla ner, att konsumera mindre och även jobba mindre. Det är det mest förnuftiga att göra, men just detta förnuft slår vi ifrån oss på grund av sanningens obekvämhet. Hur sjutton får man folk att vilja "motarbeta sig själva"?

Som akademiker kan man ibland bli bitter över hur folk tänker inom sina egna specialområden, och då är det lätt att ta till önskedrömmen att vi borde införa meritokratisk oligarki i Sverige, där de mest sakkunniga inom varje område beträdde ministerposterna och regerade efter sitt goda omdöme. Då skulle allt bli bra. Men nu är vi en demokrati, och det är väl lika bra, men detta måste alltså politiker förhålla sig till. De är det kitt som binder samman experternas saklighet och folkets nyckfullhet. Sköter man politiken skickligt kan man jämna ut de kanter och skarvar som uppstår mellan dem, och kanske till och med påverka folks köksbordsåsikter att gå i riktningar de kanske aldrig annars tagit.

Genom att skickligt framföra sina visioner och sina faktiska åtgärder i sakfrågor kan säkerligen Socialdemokraterna öka sitt väljarstöd, även i delar av landet där de traditionellt är svaga. Men det behövs ledarskap, strategi och konsensus. De senaste åren i opposition har visat ganska lite prov på detta, i alla fall i mina ögon. Let's face it - de har varken någon Per Schlingman eller Fredrik Reinfeldt, och många av deras mest populära namn (Jan Eliasson, Margot Wallström) var i det närmaste osynliga i denna valrörelse. Utan att ta för mycket i den heta Mona-potatisen vågar jag påstå att partiet behöver en rejäl föryngring och rokad i den inre kretsen.

Socialdemokraterna behöver inte överge sina grundläggande ideal. Tvärtom bör de lyfta fram dem på ett fräscht sätt och trumma in budskapet om gemenskap och solidaritet tills folk tror att de kom på det själva. Det vill säga - om de vill bli ett parti att räkna med igen. För just nu ter sig Moderaterna som moralitetens och anständighetens främsta förkämpar.

 

/Mats

***

Klassintresset ljuger aldrig sa en vis gammal man. Det är något som är högst sant i dagens Sverige, ett Sverige där det gäller att hålla de sina under armen och slåss för sin familjs överlevnad. Under hela valrörelsen trummade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ut sitt solidaritetsbudskap, och vilka två partier råtorskade? Solidaritet är sjukt ute.

 

Egentligen är det systemtänkandet som verkar vara ute, det är ingen som bryr sig om den större bilden. ”Så länge jag får 1000 kr mer i plånboken…”, det spelar ingen roll att samhället blir otryggare, min familj har fått det bättre. Det verkar vara tillväxtsamhällets sista dödsryckningar. Vi fortsätter att skapa kortsiktig tillväxt i lokala system, utan att ta hänsyn till konsekvenserna av vårt handlande. Så det är inget problem att maten vi äter innehåller mindre näringsämnen och smakförstärkare för att få till någon slags smak, näringsbristen leder till sjukdomar som leder till att läkemedelsföretagen tjänar pengar och den höga arbetslösheten garanterar en armada av jobbsugna människor redo att ta över efter den sjuke. Vi får en lokalt ökad tillväxt även när en oljetanker går på grund, det betyder inte att det för samhället framåt eller att det är ett hållbart sätt att bruka jorden på.

 

Precis som jag hoppas på en ökande kritik mot det sjuka i maximerad tillväxt, hoppas jag att en motreaktion på den medietränade men visionslöse politikern är nära. En politiker som inte tar varje tillfälle i akt för att tala om för dig att du kommer tjäna på den politik som förs. Jag vill istället se politiker som vågar tänka långsiktigt och ta tag i de frågor som måste tas tag i, och då måste politikerna våga göra bort sig i tv. Om politik skulle handla mer om diskussion än om debatt, mer om att komma fram till långsiktiga lösningar än om att krossa sin motståndare, då skulle vi få ett helt annat samhälle. Men så länge politikerna pratar om valfrihet för individen och skattesänkningar för Fan och hans moster, då kommer vi bry oss om just detta. Politiken sätter sin egen dagordning.

 

Socialdemokraterna kan inte vinna mot borgarna så länge de bara följer den dagordning som har satts upp. De måste stå för sin politik inte försöka vinna marknadsandelar till varje pris. Om det gamla stålföretaget SSAB helt plötsligt skulle börja producera halvtaskigt kaffe, för att det finns en massa pengar att tjäna i kaffe, så skulle de antagligen gå i konkurs. Sossarna måste återta makten över agendan och åter våga ta tag i de stora frågorna som verkligen spelar roll!

 

/Alexander

Gott folk. Nu börjar vi.

Mats:
Jag kan ju börja med fundera lite över det här med valvakor. Som tv-underhållning är det inte så fantastiskt upphetsande. Direkt kl. 20.00 presenteras en VALU, och oavsett vad SAMTLIGA partisekreterare säger så kommer resultatet överlag att stå sig. För så är det ju alltid, oavsett vad statsvetarprofessorn säger.

(För att göra det hela ännu mer repetitivt säger ju alla intervjuobjekt SAMMA sak när de blir utfrågade.)

SVT:s idé att "återförena" Bert Karlsson och Bengt Westerberg, för att höja underhållningsvärdet kan tänka, är direkt osmaklig. Varje gång Bert Karlsson öppnar munnen gråter änglarna.

Men han kan vara nöjd idag, precis som den där gången 1991. För nu tycks ett populistiskt och främlingsfientligt parti komma in i riksdagen igen. Jag hoppas, hoppas att det inte händer. Oavsett vad som händer är det helt ofattbart att så många i Sverige röstar på SD. Missnöjesparti, sägs det på tv. Mmm, samt även en barometer på vilken intelligensnivå Svenska folket besitter. Man skäms.

I övrigt är resultatet ingen överraskning. Frågan är i och för sig om folk har röstat baserat på opinionsundersökningarna. Jag håller med ledaren i DN idag som, trots att valet tycks gå tidningens väg, ifrågasätter det utrymme som ges för just prognoser. Hur många väljare kan med handen på hjärtat säga att de inte påverkats av dessa? Inte jag i alla fall.

/Mats

(Kommentera gärna under kvällens gång. Alex och Jag kommer bolla argument under kvällen)

Alexander:

 

Efter att ha underhållits i två timmar av slutdebatten har jag nu tagit mig samman för ett sista inlägg innan vallokalerna stänger.

 

Det är smått underhållande att se Göran Hägglund stå och säga att han jätte gärna vill att papporna ska stanna hemma, men de måste få bestämma det själva. Kan du inte stå för dina åsikter istället! Jag tycker att det är synt att tillbakadragandet av pappamånaderna ska vara en så politiskt inkorrekt åsikt. De gubbar och tanter som Göran Hägglund företräder måste väl kunna känna sig trygga med att de har någon som står upp för de stupkonservativa värderingarna!? Och detsamma gäller ju moderaterna. Fredrik Reinfeldt: sluta låssas som att du bryr dig om sjuka som blir av med sin sjukförsäkring, vem ska så den SUV-åkande Djursholmsmannen hitta sin trygghet hos? Politiska partier har ju utvecklats för att ta tillvara olika människors intressen. Sen möts man i ett parlament, eller på gator och torg och försöker vinna stöd för ett samhälle i fredlig anda, utan att gripa till vapen mot varandra.

 

Utbildning är fantastiskt för demokratin. Ju fler som lär sig ifrågasätta och tänka kritsikt desto svårare blir det att lura människor att köpa en politik som inte går deras intressen tillmötes. Det är klart att om man för en politik som de flesta inte tjänar på, då vill man inte att de flesta ska vara utbildade och kunna genomskåda detta. I debatten från i fredags kom det även fram att det är lika många som hoppar av yrkesutbildningar som redan idag finns, som de som hoppar av en gymnasieutbildning med en praktisk inriktning, som fordon eller hotell och restaurang. Och det är väl ganska logiskt att det är fler och bättre lärare som behövs för att få elever att fullfölja gymnasieskolan, inte mindre kunskap och slappare inställning till vad en samhällsmedborgare behöver kunna.

Mats:
Nu har ju inte socialdemokraterna och deras allierade varit sådär fantastiska på att skapa arbetstillfällen heller. De har inte direkt kunnat tala om för de arbetssökande var de ska springa! Under socialdemokraternas sista år vid makten före 2006 lanserade man stora satsningar på högre utbildning, med tiotusentals nya högskoleplatser. Men varför?

Vad tjänar ett samhälle på att alla är akademiker? Inget. Man får istället en massa överkvalificerade och olyckliga arbetslösa som satsat på en utbildning som inte nödvändigtvis leder till jobb, medan det är arbetsbrist i andra sektorer.

Man kan diskutera varför ett arbetarparti plötsligt vill att alla ska gå en högre utbildning. Det är ju inte så traditionellt socialdemokratiskt. Man anar en stigmatiserad klassfråga i botten av brunnen - alla - även de från traditionella arbetarförhållanden, ska gå en högre utbildning! Men man glömde att någon fortfarande måste göra de där traditionella jobben. Behovet av hantverkare, vårdare, serviceyrken osv är konstant stort. Men socialdemokraterna slog under sin senaste mandatperiod knut på sig själva och sa indirekt att dessa är andra klassens jobb.

Där har Björklund rätt i sin utbildningsfilosofi: Mer lärlingsplatser, gör om utbildningen så att den leder till jobb. Och Maud har rätt i att försöka ta död föreställningen om fina och ofina jobb.

Alliansens filosofi är långsiktig och kan kännas svår att ta till sig för många väljare. Men med en ökad andel arbetande - skattebetalande - medborgare, kommer många av de problem som kan kallas "klassfrågor" att reduceras. Alliansen största utmaning är att få medborgarna att tro på budskapet, och spela enligt en gemensam strategi. Orättvisor kommer alltid finnas i alla samhällsstrukturer, men om man ser förbi pratet om att de trampar på "den lilla människan" så tror jag att alliansens politik på sikt gör det bättre (eller möjligt att få det bättre) för alla.

Man brukar säga att det drar ihop sig. Partiledardebatter och opinionsundersökningar vareviga dag, och på söndag smäller det. Då är det klang och jubel, vi firar tillsammans det största och finaste vi har i samhället - vår demokratiska rätt att rösta. Så på med söndagskostymen, ta promenadkäppen i ena handen och en vän hårt i den andra, och gå till vallokalen.

Fram tills denna festliga tilldragelse ska vi på EnTankeIVeckan ha vår egen valdebatt. Det har väl knappast undgått våra läsare att vi som skriver har lite olika politisk åskådning. Så fram tills valnatten kommer vi i en rad inlägg att debattera och försöka detronisera den andres argument. Slagord skola uppfinnas! Politrucker skola kläs av! Nu kör vi!

(Vi kommer för övrigt att fortsätta debattera efter valet. Men vad det kommer handla om får ni se då.)

/ Mats & Alexander


Mats:
Den borgerliga alliansen förtjänar att sitta kvar.

Okej, jag håller inte med om allt alliansen står för. Å andra sidan håller jag inte med om allt de rödgröna står för. Och även om alla vet att vänsterintellektuella är trevligare, roligare och mer begåvade än höger-dito så måste jag säga att jag står lite mer bekvämt på det högra benet än det vänstra.

Dessutom har alliansen gjort sig förtjänt av en mandatperiod till.

Varför? De har genom sina konsekventa reformer gjort det mer lönsamt att jobba (morot) och  på sikt lättare att bedriva näringsverksamhet (morot). Fler företag ger mer jobb och fler skatteintäkter. Det gynnar också entreprenörskap och innovation, vilket är absolut nödvändigt när det enda Sverige som liten välfärdsstat kan konkurrera med på den globala marknaden är teknisk spetskompetens och just innovation. Vi kan inte mäta oss med Asien i billig massproduktion, och att det finns ett och annat söndagsexemplar bland vår påstått så högkvalificerade chefsexport har ju nyligen Carl-Henrik visat prov på.

I ett hönan eller ägget-dilemma måste man välja vad man ska börja med. Man kan dra i långbänk om sänkta skatter leder till fler jobb eller fler jobb till sänkta skatter, men jag tycker alliansen gjort rätt som helt enkelt bestämt sig för en linje och visat prov på handlingskraft. Och de har varit framgångsrika. Finanskrisen var inte deras fel, och för övrigt lotsade Anders Borg igenom den stormen på ett mycket bra sätt. Det känns lite förljuget att skylla en (förvisso oroväckande) hög arbetskraft på Alliansen i detta läge.

Jag kan tänka mig att Reinfeldt låter hård och skoningslös för en långtidsarbetslös. Men jag tycker att det uppfostrande mantrat att man måste jobba för sin välfärd är sunt. Likt en sträng magister lär han svenska folket veta hut. Klipp dig och skaffa ett jobb, latmask! "Men det finns ju inga..." Men hitta på ett då. Var kreativ. De hårdare tagen mot sjukskrivna, bidragstagare m.m. är den nödvändiga piskan som alltid följer moroten åt.

Problemet med en alltför bidragsfinansierad välfärd är när det blir möjligt, ja rentav behagligt, att leva utan jobb. Jag menar inte med detta att spotta på alla de som är arbetslösa och gör allt ni kan för att skaffa sysselsättning. Det är just dessa hjätar som politiker måste stötta och hjälpa. Men blir man, som med alliansens politik, tränad och uppfostrad till att ta ansvar för sin egen sysselsättning, så tror jag att vi på sikt kan få en arbetsmarknad full av kreativitet, och som klarar av att underhålla sig själv. Den mängd välfärd som Sverige klarar av att producera är ju direkt proportionerlig till drivet och skickligheten i den samlade arbetskraften.

Så även om magister Reinfeldt är sträng och lite tråkig så har han goda avsikter. Men de är långsiktiga, och tar mer än bara en mandatperiod att göra Svenska folket vana vid. Jag tycker att alliansen har haft rätt intentioner och förtjänar fortsatt förtroende.


Alexander:

Det finns ett väldigt stort problem med den hårdförda piskan med vilken alliansen i ett desperat försök driver på de icke arbetande delen av befolkningen: Hur långt du som arbetsför och arbetsvillig än är villig att springa för att undkomma rappen, måste dina steg leda i rätt riktning, mot ett nytt jobb. Men framför allt: du måste veta var du ska springa! En av mina gurus heter Fredrik Härén. Han säger i sitt sommarprat från 2008 att han tycker att alla ska ha ett jobb som de  tycker är roligt. Finns det inga jobb som du tycker är roliga? ja då ska du skapa det jobbet! Fredrik Härén har startat eget företag och är en av de mest kreativa personer jag någonsin träffat på. Var han har fått den kreativiteten ifrån vet jag inte, men jag är övertygad om att den inte kommer från svenska skolan. Skolan i Sverige i all ära, men den skapar inte kreativa, självständigt tänkande individer, den skapar tjänstemän till produktionen. Så att säga till en man som jobbat hela sitt liv med att sätta ihop bilar på SAAB, eller en kvinna som suttit i kassan på COOP och trivs med det, att de ska skapa det jobb de tycker är roligt – det är jävligt mycket lättare sagt, än gjort.

Därmed inte sagt att jag inte håller med min kära guru. Jag tycker att människor som drivs av något större än lönechecken, människor som vågar satsa på sina drömmar och kanske starta ett företag är det finaste som finns. Tyvärr har vi inte den befolkningen idag. Skolan måste satsa med på kritiskt tänkande och innovation, inte korvstoppning och betyg i ordning och uppförande.

Jag är väldigt orolig över Sveriges utveckling. Vi ser ett allt hårdare klimat. Ett Sverige där det inte är tillåtet att vara sjuk. Ett samhälle där inte bara skatterna sänks för de som redan har mycket utan där de gemensamma tillgångarna vi har säljs ut till underpris till de redan välbärgade. Stockholms stad har ägt en stor mängd hyreshus, den mängden minskar med en rasande fart. Lägenheter reas ut till personer som bor i innerstan och dagen efter kan sälja till miljonvinster. Företag som går med miljoner i vinst - som Vin och Sprit - och bringar in pengar till skattkassa, till den gemensamma välfärden, dessa företag säljs ut för att vi tydligen inte ska äga nått tillsammans längre. Det bara är så.

Jag tycker det är uppenbart att talet om nya moderater inte är nått annat än en ny strategi för att införa det samhälle de alltid velat införa. Historiskt har det funnits ett stort stöd för det svenska välfärdssamhället. Nu undermineras stödet för välfärdssamhället hos medelklassen genom att tryggheten minskar, taket i A-kassa sänks o.s.v. klimatet hårdnar och ”klasser” spelas ut mot varandra. Jag vill leva i ett varmt och respektfullt Sverige där vi tar hand om varandra i stället. Jag är övertygad om att vi kommer vinna på det i längden.

PS. Stellan Skarsgård är på min sida DS.

Mycket politik i veckan och det är kul. Det är inte så roligt att det är valrörelse, det betyder tyvärr allt som oftast plånbokspolitik och pajkastning. Däremot är det fantastiskt att SVT sänder partiledarutfrågningar med tittarfrågor via nätet i realtid, tidningarna kryllar av politiska utspel och kommentarer och jag blev precis överraskad av ett gäng moderater som plingade på, kul att någon tar sig tid för att prata med mig en söndag kväll…

 

Jag tycker som sagt att det är kul med politik, men tyvärr verkar valrörelser sällan handla om att komma fram till lösningar på Sveriges problem, istället är den viktigaste uppgiften att få motståndarna att framstå i så dålig dager som möjligt är. Därför blev jag heller inte förvånad när jag öppnar SvD på tisdag morgon och rubriker som ”Bröstpumpen sågas” möter mig efter att Lars Ohly blev utfrågad förra söndagen.

 

Visst är det roligt med politisk satir, jag är ett stort fan av Henrik Dorsins små sånger till partiledarna och jag tycker att Per Gudmundson fick till det i sitt inlägg ”Dags för en progressiv amningspolitik för 2010-talet”. Det jag tycker är tråkigt är att alla försök att lösa de problem som uppstår i strävan efter att skapa det samhälle som önskas, ska häcklas. Nu råkar det vara så att mammor tar ut mer av föräldraledigheten och det är säkerligen en av anledningarna till att kvinnor halkar efter männen lönemässigt. Alla verkar vara överrens om att det inte är rätt att kvinnor tjänar mindre än män, men om politiker kommer med lösningar på det problemet då kommer de råka jävligt risigt ut. Om nu önskan är att föräldraledigheten ska delas lika mellan pappan och mamman, då är en individualiserad föräldraförsäkring det enskilt bästa sättet att lösa problemet på. Anledning till att vi har pappor som är hemma med sina barn idag är att pappamånaderna infördes. Anledningen till att Sverige är ett så fantastiskt land (så jävla jämställt för att citera Henrik Schyffert) är det tvång vi har använt för att skapa det samhälle vi vill ha. Lasse ska ha cred för att han som 50-årig gubbe vågar föreslå lösningar på de problem mammor kan uppleva när vi tar steg mot att det blir mer och mer ok för en pappa att stanna hemma med ungen.

 

Pajkastningen syftar inte till att lösa några problem. Då skulle det vara uppenbart att mamman kan amma på kvällar och helger för att hålla uppe hormonflödet uppe. Det finns till och med en lag som säger att mamman kan gå från jobbet för att amma. Ser fram emot när jag på min eftermiddagspromenad med barnvagnen kan glida förbi frugan på jobbet för en amningspaus.

***

I varje utfrågning har SVT med någon person som får ställa en fråga. Maria Wetterstrand fick frågan av en man i Kiruna som tyckte att det va ”förjävligt att bensinskatten skulle höjas”. Det är klart att herr Kirunabo inte tänker så långt, men i praktiken argumenterar han för att Sverige ska vara fortsatt oljeberoende. Olja är en produkt som det finns flera skäl till att inte vara beroende av. Humanitära, miljömässiga och praktiska skäl. Vore det inte så jävla grymt om Sverige skulle bli det första oljeoberoende landet i världen? Vi håller på med utbyggnaden av biobränsleanläggningar och infrastruktur för tankställen, oljepannan är i de allra flesta fall ett minne blott. Med en progressiv politik skulle det gå att ställa om på några år! Det stora problemet är smörjoljor och råvaror till plast- och kemiindustrin, och såklart en och annan grinig gubbe som vägrar konvertera sin bil till biodiesel.

***

Alla är nog överrens om att den senaste tidens politiska utveckling har gått mot att staten ska lägga sig i mindre och mindre vad människor gör. De statliga företagen säljs ut och friheten att välja skola och dagis är i det närmaste total. Det var inte längesen det typ inte fanns en enda privat vårdklinik och kommunen kunde under min uppväxt tvinga mig att gå i den skola som låg närmast mitt hus, trots att jag kanske inte alls ville gå där. Denna politiska utveckling gillas av vissa, framförallt politiker och väljare på högerkanten.

 

Maud Olofsson som frågades ut i tisdags verkar också gilla denna utveckling. Hon fick börja med att försvara ett sviket vallöfte från 2006: att alla varor skulle ursprungsmärkas, oavsett var varan kommer ifrån eller vilken typ av vara det rör sig om. Maud tycker att det är viktigt att hon vet var maten hon äter kommer ifrån och hon försöker äta så mycket lokalproducerat som möjligt. Däremot hade det enligt henne visat sig att det blir för dyrt för företagen om alla varor ska ursprungsmärkas och hon tycker istället att industrin själv ska ta på sig jobbet att ursprungsmärka, utan en tvingande lag. Hon vill nämligen inte att staten ska lägga sig i allt, det ska inte bli krångligare att driva företag än det redan är. Det har hon helt rätt i, staten ska inte lägga sig i allt. Problemet är bara att industrin inte kan gå före i sådana här frågor.

 

För 19 år sedan infördes en jävligt jobbig koldioxidskatt i Sverige. Den skatten är ett klockrent exempel på när politiken visar vägen och företagen slipper genomföra en förändring ”självmant”. Ståltillverkaren SSAB skulle aldrig själva ha sagt: ”Nu ska vi gå före och byta ut en massa fossila bränslen i vår produktion”. De hade inga incitament för att göra det. Incitamenten skapades av staten och det är precis vad staten SKA lägga sig i! Staten ska rita upp de stora visionerna och leda samhället i en riktning, sen är det upp till väljarna att rösta på de politiker som pekar i den riktning som varje väljare själv vill gå. Maud du är inte dum i huvudet, du är bara lurad in i ett samarbete med moderater som vill att industrin ska kunna göra kortsiktiga vinster på vår framtida miljös bekostnad. Snälla Maud sluta passa upp på Fredde och dina nya coola polare, återta vallöftet från 2006 och börja föra en politik i rätt riktning igen!

 

/Alexander

Jag följer valrörelsen med ett öra och ett halvt öga ungefär. Har idag lyssnat på "experter" som förvånas över hur odramatisk valrörelsen känns med tanke på att så mycket står på spel. För socialdemokraterna är det ett ödesval där partiets hela existens som ett i den folkliga myllan brett förankrat arbetarparti är hotad. Det borgerliga blocket ger inte mer än vaga besked om de tänker samarbeta med Sverigedemokraterna i händelse av att de skulle få en vågmästarroll.

Valrörelsen liknar moderna fotbollsmatcher, som de har kommit att se ut på 2000-talet. När det gäller riktigt, riktigt mycket är det viktigare att täppa till bakåt och undvika misstag än att våga satsa framåt och gå för ett avgörande. Och just nu försvarar den borgerliga alliansen sin 1-0-ledning med en halvtimme kvar att spela.

Olof Palme skulle aldrig ha missat chansen att använda som slagträ det faktum att vi nu har runt 10% arbetslöshet, heter det i Godmorgon, Världen! i P1. Och han skulle slå hårt. Men nu är det ingen hetta, inga strider. Så hur ska man orka bry sig?

Det hela är kanske en konsekvens av att våra sju riksdagspartier obönhörligen över tid rör sig mot mittfåran. (Bra namn det där, mittfåra. Man ser framför sig ett djupt dike som man förr eller senare dras ned i på grund av den låga potentialenergin, om ni ursäktar den vetenskapliga parallellen.) Det är svårt att få till heta debatter när Mona och Fredrik dela 99% av den politiska genpoolen. Och eftersom det första budordet i varje partis katekes tycks vara att aldrig erkänna när en motståndare har rätt, så grips det allt som oftast efter halmstrån i radio- och TV-studior. Inte vill den rödgröna alliansen ge de borgerliga många rätt från den gågna mandatperioden, men samtidigt lovar man att inte riva upp ROT och en mängd andra reformer som genomförts. Därmed kommer ju ett indirekt erkännande.

Som väljare kan jag tycka att det dels känns väldigt instängt med två block som man indirekt kommer rösta på oavsett vilket parti inom dem man väljer. Som många analytiker förutspått är det nog många gröna sympatisörer, så även jag, som tänker både en och två gånger innan de i princip lägger sin röst även på Lars Ohly. Och jag känner inte så mycket för mitt liberala standardparti längre när jag måste dras med Göran Hägglund och hans verklighetens folk. Och var fan är miljöfrågorna som moderaterna så vitt och brett talade om för ett år sen när man hade ett EU-ordförandeskap och ett (misslyckat) Köpenhamnsmöte att tänka på. Jag känner mig således också som ett fotbollslag som satsar på defensiven hellre än att begå något misstag.

Gudrun Schyman skrev idag på DN debatt att 46% av befolkningen tycker att det vore bra om FI satt i riksdagen. Samtidigt som man undrar var de fått dem siffrorna ifrån förstår jag precis hur de tillfrågade tänker. Visst vore det bra med en rejäl feministisk aktör i maktens korridorer, bara jag slipper rösta på dem. Man vill liksom inte satsa på en förlorare. Och från att som (tydligen) 15% av oss kunna tänka sig att rösta på FI till att faktiskt rösta på dem är det ett ganska stort steg.

Suck.

Men.

Kanske är det ändå ett friskhetstecken att det är så avslaget denna gång, trots en brinnande kris i Europa och trots att högerextremismen och främlingsfientligheten grasserar runt om våra gränser. Vi kan lite tillbakalutat konstatera att vi har det rätt så bra, att demokratin fungerar och att medierna sköter den kritiska granskningen av makten på ett bra sätt.

Och för att dra ännu en idrottsrefrerens: Även om hjärtat klappar lite extra för något speciellt lag så går inte världen under för att ett annat lag vinner allvsenskan, mer än för de allra mest hängivna fansen.

Så även om man kan tycka att det mesta i politiken är sådär och att ingenting passar så är det just här vi har anledning att vara nöjda och stolta. Att ingen propaganda döljer politikens många gånger gråa och fula utseende. Att alla har sina svaga sidor och att folk är fritänkande nog att sprida sina egna värderingar åt både höger och vänster - och därmed få det lite svårt i valet som en bieffekt. Att säga att partierna är "sådär" är kanske missvisande. "Lagom" är nog bättre. Svenskans mest användbara ord.

/Mats

Veckans Winnerbäck: Stort liv.