En Tanke i Veckan

Två revolutioner på bara en månad. Jag som skrev att 2011 blir ett skitår kanske får äta upp min pessimism i alla fall.

Det jag tänkte ondgöra mig över den här gången är istället "Västvärldens" motbjudande hyckleri när det gäller att å ena sidan liera sig med diktaturer för att de är "stabila" och å andra sidan stå förnöjsamt och titta på när människor med livet som insats slåss för sin frihet.

Nu verkar det första, smärtsamma steget mot demokratisering i Egypten vara taget, men inte tack vare Obama, Sarkozy, Merkel, Bildt och de andra diplomatiska tungviktarna som europeiska och amerikanska medborgare förväntar sig ska "utöva påtryckningar" för vår räkning i sådana här fall.

Det viktigaste för vår politiska elit har istället varit att uttrycka sin oro för minskad "stabilitet", som om miljontals människors frihet är värd att offras för att vi i väst ska ha någon slags kontroll över den världspolitiska kartan. Samtidigt är fegisarna givetvis snabba med att ta till superlativen när vågskålen tillslut har tippat förtryckarna över ända. Inget satsat, inget förlorat.

En essä och en krönika i veckan handlar om detta hyckleri: Time Magazines Joe Klein skriver om hur USA gång på gång lierar sig med skurkar för att få till den dyrköpta "stabiliteten". Och professor Slavoj Zizek skrev i DN 11/2 om den grymma ironin i att västvärlden står på sidan och tjatar om "dialog" med en icke erkänd regering och "laglig" maktövergång från en regim som knappast kan sägas vara legitim.

Det är lätt att bli upprörd och frustrerad över denna ryggradslöshet - Calle B säkert kan försvara i sömnen med sin väloljade retorik: Man får inte klampa in och påverka en suverän stat hur som helst, jadijadija. Men så är det, och så har det, när man tänker efter, alltid varit.

Under Kalla Kriget höll USA åtskilliga tyranner om ryggen. Bättre det än det socialistiska (på amerikanska: kommunistiska) spöket. I frihetens namn fick hela Latinamerika lida: Kuba, Dominikanska republiken, Argentina, Chile osv. En cynisk och vidrig politik som beskrivits väl av Noam Chomsky i boken "Hybris". Jag läste också nyss Den förträffliga "Bockfesten" av Mario Vargas Llosa (killen fick Nobelpris, så tacka fan för att den var bra), som beskriver diktatorn Rafael Trujillos välde i Dominikanska republiken i tre decennier fram till 1961 då han mördades. Boken beskriver väl hur omhuldad han blev av bland annat USA så länge hans regim höll sig någorlunda rumsren, men när folkmord och krig finiansierat med utomstående medel började höja röster runt om i världen drog man öronen åt sig. Först skapa monstret, sedan överge det. Men överlåt saneringen åt offren.

Vi får inte heller glömma Saddam Hussein, vars maktposition kom till med stöd från USA eftersom den sågs som ett bättre alternativ än islamism. Det unika - och glädjande - med Egypten är att störtandet av tyrannen sker på fredlig väg och grundar sig i folket, det visar på en enorm styrka. Egyptierna bryr sig inte om att landets "stabilitet" förmodligen är raserat för en lång tid framöver, det finns värden som står över att kunna ha överblick och kontroll.

Det tycker jag västvärldens ledare ska tänka på när man ena stunden prisar Kina för dess ekonomiska tillväxt och "stabilitet", bjuder in snuskgubben Khadaffi till toppmöten eller ens bryr sig om vad Putin säger. Skit ska skit ha. Våga vara kompromisslösa mot alla dessa politikens skurkar, stöd öppet folkrörelserna och sluta hyckla!

/Mats

Valet ligger två månader tillbaka i tiden, och i sedvanlig ordning är krishanteringen hos förlorarna - i det här fallet Socialdemokraterna - i full gång. Och tillslut fick hon gå, Mona Sahlin, något de flesta bedömara tycks vara överens om är en nödvändighet om partiet verkligen ska kunna förnya sig.

Inget konstigt i det. Så brukar det ju bli när ett parti (eller företag) backar stort. Chefen "tar sitt ansvar" och går.

Det märkliga är istället hur alla, inklusive Sahlins flitigaste kritiker på de borgerliga ledarsidorna, skyndade till och stämde upp i hyllningskör för den avgående partiledaren. S förlorar en stark ledare och duktig politker, ett stort tomrum att fylla, osv.

Så lät det inte under valrörelsen. Då målades bilden upp av det rödgröna allternativet som ett orealistiskt, närmast stolligt projekt, med Mona Sahlin i spetsen som den mest förvirrade och borttappade av dem alla. Socialdemokratiska medier klagade, med viss rätt, över Drevet Mot Mona. Om det var orättvis kritik eller inte tänker jag låta vara osagt.

Min poäng är istället att vi alltid har för vana att hylla och berömma en persons gärning när det är för sent. Författare, artister och konstnärer uppmärksammas ofta med påkostade dödsrunor, antologier m.m. när de gått ur tiden. Men aldrig medan de fortfarande lever. Vore det inte trevligt att få uppleva hyllningskörerna själv?

(Döden har ibland även en enorm kommersiell genomslagskraft. Att dö i förtid var förmodligen det bästa PR-tricket Jimi Hendrix, Franz Kafka och Kurt Cobain någonsin kunde göra.)

Jag tycker att vi borde balansera upp kritik med beröm och erkännande lite oftare, oavsett om det gäller Mona Sahlin eller SL. Det är ganska förljuget att först stena någon till döds och sedan lägga rosor på graven.

/Mats

Alexander:

 

Jag har tänkt på det här med jämställdhet. Det är en för mig fullständigt medeltida tanke att beroende på vilket kön en människa föds med så ska han eller hon få en viss mängd valmöjligheter i livet, som då är könsbestämda. Jaha du är pojke, då får du välja ur den blå lådan. Jasså grovslaktare på Scan och knattefotbollstränare, vilket bra val min lille son! Tanken är helt absurd och kan bara försvaras med starka religiösa motiv, där gud har förutbestämt vissa sysslor för mannen och andra för kvinnan. Därför blir jag lite förvånad över mig själv när jag under valdebatternas sista dagar sitter och håller med Göran Hägglund. Han har ju rätt! Inte i att föräldrarna vet vad som är bäst för deras barn (varför har vi då en lag mot barnaga?), men i sak: Vad är det som säger att barnpassning är ett mått på jämställdhet? Sen när kom vi överrens om att det är disktimmarnas fördelning mellan könen som anger ett samhälles grad av jämställdhet?

 

Googlar jämställdhetsindex och får upp några parametrar man brukar mäta: Föräldraledighet, antal kvinnor i parlamenten, sjuktal, våld mot kvinnor, antal VAB-dagar (vård av sjukt barn) mm. Och jag tänker: i ett jämställt samhälle är det alltså så att det finns lika många kvinnor som män som vill sitta i parlamentet. I ett jämställt samhälle är män och kvinnor sjuka lika ofta. I ett jämställt samhälle slår kvinnorna männen lika mycket som männen slår kvinnorna. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 15 700 sexualbrott under 2009. Nästan alla offer var kvinnor. Då kan vi alltså uppnå jämställdhet genom att c:a 15 000 män blir offer för sexuellt våld! Det ska väl inte vara så svårt?

 

Jag gillar att diska. Om jag får vara i fred. Då får jag några minuters avkoppling efter en intrycksfylld middag. Jag gillar inte när någon säger till mig att jag är en ojämställd man för att jag sitter kvar och snackar efter maten och en kvinna tar hand om disken. Så länge alla trivs med det de gör kan det väl inte vara nått fel? För mig är det lika absurt att mäta jämställdhet i kvantiteter av disk som att tvinga någon att välja från den blå eller, om det är en tjej, den rosa lådan av livsmöjligheter. Därmed tycker jag att det blir absurt att tvinga människor att dela lika på föräldraförsäkringen av jämställdhetsskäl. Ni som läste mitt inlägg med rubriken ”Om Lasse, hans vänner och hans fiender” noterade att jag hyllade hans förslag om bröstpump. Det gjorde jag för att Göran Hägglund säger att han tycker om pappor som tar ut föräldraledighet, han vill bara inte tvinga dem, det är ju bara hyckleri!

 

Ok, jag vill alltså få fram: Det verkar finnas politisk konsensus kring vissa kvantitativa mått på jämställdhet och jag tycker att det är ett jävligt konstigt sätt att mäta jämställdhet på.

 

Mats:

 

Men hur ska man mäta då? Det finns tyvärr ingen SI-enhet som mäter jämställdhet, och därför har man ett jämställdhetsindex. Inte ett perfekt mått, men ett mått. Och ett mått behövs. Jag tror nämligen tyvärr att om det inte eldas konstant och frenetiskt i baken på gubbväldet så kommer jämställdhetsarbetet att avstanna. Det kommer heta att "kvinnor har fått det så mycket bättre, men man kan inte gå hur långt som helst", och "något måste de ju göra själva också". Så länge samhället inte är jämställt behövs jämställdhetsindex.

Givetvis måste individer ha rätt till fria val och särskilt att besluta inom familjen vilken arbetsfördelning som passar. Det är mycket svårt att besvara frågan om hur mycket miljöpåverkan respektive biologi som ligger bakom killar generellt gillar fotboll mer och tjejer är lite bättre på att baka. Personligen ser jag inget konstigt i att vi har olika medfödda färdigheter. Vi skiljer oss åt ganska mycket i fysionomi, så varför inte i mer abstrakta färdigheter.

Men jag tror också att jämställdhet, på det sätt den nu må vara definierad, är ett av de absolut viktigaste målen att uppnå i samhället. Och eftersom samhället står på patriarkala grundpelare behöver jämställdhetsutvecklingen hållas under armarna och knuffas framåt för att inte stå still eller backa. För den kämpar i uppförsbacke, vilket beror på just grundpelarna. De är så djupt nedsjunkna i den historiska dyn att det är svårt att skönja dem, så det är svårt att se, och lätt att glömma bort, de strukturer som beseglar kvinnans öde som underbetald på arbetsmarknaden och misstrodd i rättsväsendet.

Tänk efter - om det inte fanns en underliggande samhällsstruktur som favoriserar män så borde vi vara absolut jämställda för länge sedan. Vi är ett tillräckligt upplyst, fritt och demokratiskt land för att det rent statistiskt sett borde sitta lika många kvinnor som män i bolagsstyrelser, på VD:poster och på toppen av lönelistorna. Men i jämställdhetsfrågan råder det en enorm tröghet. För att bryta ny mark måste man ta i lite.

Därför behöver alltså frågan ständigt aktualiseras på något sätt. Därför finns alltså jämställdhetsindex. Att klaga på att index går upp om kvinnor börjar misshandla män i större utsträckning är lika dumt som att klaga på BNP som ett mått på länders välstånd bara för att det ökar om fler bryter benen på grund av dåligt sandade vägar. Ja, måtten är operfekta, men låt inte det skymma den verkliga utmaningen.

Varför inte dra saken till sin spets? Kvotera in 50% kvinnor i riksdagen, i styrelser och på chefsposter. Gör det skoningslöst. Hälften av kakan till männen och hälften till kvinnorna! Det blir nog ramaskri till en början, men efter något decennium eller så hinner systemet relaxera, för att använda en naturvetarterm. Nya konkurrenssituationer uppstår, men män tävlar med män och kvinnor med kvinnor. Och det är absolut jämn fördelning av alla typer av jobb across the board. Jag garanterar att det är den snabbaste vägen till löneutjämning.

Eller så erkänner vi bara att kvinnor och män vill och kan lite olika saker och börjar betala högre lön sjuksköterskor och lärare. Men det lär ju inte hända...

 

Alexander:

 

Synen på kvinnor och män som representerande två olika grupper av intressen som ska representeras i lika hög grad är ju absurd. Det finns kvinnor från alla olika samhällsklasser, med olika nationell och kulturell bakgrund och så vidare. Att det ena eller andra könet sen måste vara representerat i alla olika sammanhang blir lite märklig. Är det detta som är jämställdhet? Att könen är representerade i alla olika sammanhang överallt? Det är en ärlig fråga, jag har aldrig hört en bra definition av vad det jämställda samhället består av och då har jag intresserat mig för den här frågan sen jag var 15.

 

Det finns uppenbara problem i maktfördelningen mellan kvinnor och män. Män äger en massa mer än kvinnor och kan därför påverka världen en massa mer. Och när något är uppenbart skevt, då kanske det inte behövs några solida teorier eller visioner för att man som människa ska vilja göra något åt orättvisa. När någon blir diskriminerad på grunda av sitt kön, jag då är det fel. I övrigt måste väl folk få göra vad de vill. Om Elias tycker att det är viktigt att det ser snyggt och fint ut i köket hela tiden, jag då får han diska mer eller så får ha jobba på att hans sambo Sara ska förstå hur viktigt det är för honom att Sara diskar tallriken när hon tagit en macka. Men jag tycker att det är fel att fördelningen av hushållsarbete används som ett kvantitativt mått på jämställdhet. Istället har det blivit pedantens bästa argument att säga till någon som inte bryr sig om lite skit i hörnen att den personen är ojämställd.

 

Så, nu har väl jag sabbat mina chanser att sitta i riksdagen för all framtid (om jag inte redan hade det), vilket ju kan göra det samma. Sånt här får man inte prata om, det är tabu. Religionen är jämställdhet och trosbekännelsen lyder ”Feminist javisst!”

 

Mats:

 

Exemplet jag tog upp var extremt och inte på något sätt realistiskt. Dock finns det flera bottnar i det vi kallar jämställdhet, och en av dem, den att kvinnor och män ska behandlas lika på arbetsmarknaden och i rättssamhället, behöver i min mening definitivt lagliga piskor och morötter för att utvecklingen ska gå åt rätt håll.

Vad folk gör i sitt privatliv är en annan sak - eller borde idealiskt sett vara det. Jag tror att vi sitter och håller med varandra om att lite traditionell arbetsfördelning inom hemmets helgd inte borde anses så farligt. I de flesta fall är det nog inte det heller.

Dock finns det alltid flera grader i helvetet, och många gånger kan nog en alltför traditionell hushållsbild skada jämställdheten, särkilt om den innebär att kvinnor kan ägna mindre tid åt sin karriär än männen. Alltså tycker jag att arbetsfördelningen i hemmet till viss del spelar roll i den "kvantitativa" mätningen. På andra sidan tunneln är det naturligtvis egalt.

Nyckeln till ett mer jämställt samhälle är att våga bryta mönster, att rubba pendeln så mycket att den inte direkt kommer tillbaka till sin ursprungliga jämviktsposition. Vi måste hitta en ny och rättvis jämvikt. Och då kan det behövas att pendeln hamnar i ett antal extrempositioner, bäst representerade av kvotering och delade föräldradagar.

Förra året var ett katastrofval - 35%. I år - inte ens 31%. Alla frågar sig vart socialdemokratin är på väg att ta vägen. Jag tycker att syndromet är ganska lätt att förklara. Och nu menar jag inte att Mona Sahlin är en usel partiledare eller att folk "tagit sitt förnuft till fånga" eller något annat mörkblått flum.

Socialdemokraterna har byggt det moderna Sverige. Det råder ingen tvekan om saken. De byggde upp den välfärdsstat vi har idag. Men, för att travestera HasseåTage i Äppelkriget: De gjorde jobbet så bra att de rationaliserade bort sig själva. När nu den där fantastiska välfärden infunnit sig (vilket såklart alltid kan diskuteras) leder det oundvikligen till en större medelklass, med större privata ekonomiska intressen.

Den borgerliga sidan har varit smart. Deras taktik tycks vara att få den politiska debatten att handla om enbart plånboksfrågor. Den är liksom inte så ideologisk. Jobbskatteavdrag, RUT, mer frihet att välja skola - hur sexigt låter det egentligen? Jämför med solidaritet, jämlikhet och gemensamt ägande - det är slagor det! Jag har alltid tilltalats av den traditionella vänsterbilden av gemenskap. Särskilt med tanke på att vår största utmaning för framtiden - ett hållbart samhälle utan skenande klimatförändring - blir så kapitalt missförstått och underskattat av de borgerliga (jag menar, "en fordonsflotta helt oberoende av fossila bränslen 2030, och SAMTIDIGT utbyggd biltrafik runt Stockholm - KOM IGEN). Den socialistiska idén är mer logisk när det gäller att samsas om allt knappare resurser.

Men när folk väl står där med valsedeln i sin hand, vad tänker de på då? Sig själva, med största sannolikhet. Och sin plånbok. Det är inte många som röstar med siktet inställt på 2050. Och vad hjälper det då att vara visionär och gemensam och tänka på de fattiga och vara mot rasism när så många har fått det så bra och faktiskt INTE BEHÖVER TÄNKA PÅ DET. "En obekväm sanning" säger Al Gore om klimatförändringen. Det finns många obekväma sanningar i samhället, och skillnader mellan rika och fattiga är en. Men det behöver väl inte en pappaledig it-konsult i Vasastan tänka på, han som har fått 1000 extra i plånboken varje månad. (För att inte tala om den ofungerande integrationspolitiken, en sanning så obekväm att ingen av partiledarna vågat ta upp den i valrörelsen, och vips har SD fått alla missnöjesröster ute i landet. Genom ett (delvis motiverat) politikerförakt har de nu röstat in ett parti med ett (delivs) människoförakt.)

Däri ligger alltså Socialdemokraternas (och Vänsterpartiets problem). Det räcker inte med en rättfärdigad ideologi och vision när en majoritet av väljarna vill ha mer pengar i plånboken. Det ska till en jädrigt stor portion solidaritet för att en människa ska rösta emot något som gynnar henne själv, tror jag.

Man kan ha många åsikter om det - jag för min del tycker som sagt att vänsteridén för alltid kommer vara romantisk och en idé som behövs i alla demokratiska rum. Och visst vore det trevligt om samhället byggde lite mer på altruism mindre på konkurrens. Men så har vi det här med den globala ekonomin och fan och hans moster.

Kanske om alla blev vänner på Facebook?

 

/Mats

***

Mats har en poäng här och det är en historiskt och personligt mycket intressant poäng. Vad händer när man uppnår sina mål? Jag vill inte säga att Socialdemokraterna hade uppnått sina mål i slutet på 70-talet. Klart är i alla fall att någonting hände. Det som hände var en ekonomisk situation som vi inte var vana vid, en kris. Kriser var ganska ovanliga innan 70-talet, men efter det blev de allt mer frekventa. John Maynard Keynes var en ekonom under början av 1900-talet som blev något av socialdemokratins husgud. Keynes menade att staten måste stimulera efterfrågan i tider av ekonomisk kris för att undvika depression. Klassiskt har socialdemokratin sparat i ladorna när det har varit bra snurr på ekonomin, det vill säga tagit ut skatter, och spenderat lagren när det har behövts. Under 80-talet drogs politiken åt höger och Socialdemokraterna följde med. Nedskärningar i välfärden var ”nödvändiga” för att finansiera skattesänkningar som skull stimulera ekonomin. Istället för att låta staten stimulera ekonomin, sänktes skatterna och sen fick man gott hålla tummarna för att de som fick en massa pengar i plånboken spenderade dem vist och klokt så att det blev lite jobb av det hela. Det var början på Socialdemokraternas väloljade rutschbana utför.

 

Det alltruistiska samhället är inte ett socialistiskt samhälle. Välfärden har inte gillats av medelklassen för att de tycker så synd om arbetarklassen, utan för att de har tjänat på den. Det går inte att hävda att du ska rösta på Sossarna för att vara solidarisk med dina föräldrar. På samma sätt går det inte längre att hävda att du ska vara med i en fackförening för att vi har de att tacka för våra höga löner och trygga arbetsvillkor. Du måste tjäna på det, det är och har alltid varit det avgörande i slutändan.

 

När borgarna nu monterar ner välfärden bland annat genom att sänka A-kassans tak så att medelklassen förlorar mer på att vara arbetslös än en låginkomsttagare, då urholkas stödet för välfärdsstaten och vi får en situation likt den i USA där välfärd inte är för alla utan för de allra fattigaste. Då blir det också lättare att få medelklassen med sig på en klassisk skattesänkar politik, välfärdssamhället är ju ändå skit så varför betala skatt för det?

 

Socialdemokraterna är visionslösa. Vad är möjligheternas land för något? Det va ett försök från Mona att bygga en vision om Sverige, men den kom ju inte ut! Visionen måste trummas ut i varje andetag Sossarna tar! Mer Barak Obama liksom, kom igen nu för fan.

 

/Alexander

***

Frågan som kvarstår är fortfarande vad Socialdemokraterna ska göra så länge >50% har det "bra nog" för att ha anledning att rösta för fler skattesänkningar och privatiseringar. Även om man förr om åren hade en välfärd som gick att stödja för att man i både låg- och medelklass "tjänade" på den, så tror jag att den liberala trenden är för stark för att vända. Valfrihet betyder mycket idag. Och därmed tror jag att det trots allt är solidaritetstänkandet som är sossarnas bästa vapen framöver.

Socialdemokraterna måste försöka lyckas med den otacksamma uppgiften att få tillräckligt många att rösta emot sina egna direkta intressen. I en perfekt värld skulle naturligtvis vår IT-konsult i Vasastan - trots att han är småbarnsförälder - ha några tankar över för de mindre lyckligt lottade (som inte har råd med privata dagis eller skolor), även när han står vid valurnan. Jag tror mycket väl att Alex kan få många att hålla med honom om välfärdens avveckling, men inte med den retorik som förts av de rödgröna hittills. Man måste bli smartare.

Jag vill återigen dra paralleller till vårt kära klimathot. Det är ett problem av helt annan dignitet än välfärdsfrågor, men det finns likheter. De flesta experter är överens om att den snabbaste och säkraste vägen till ett hållbart samhälle är att dra ner på konsumtionen av varor och tjänster, eftersom de slukar en stor andel av jordens energi i tillverknings- och transportfaserna. Men att verka för en försiktigare konsumtion har visat sig förtvivlat svårt, både för etablissemanget och privatpersoner. Det tycks gå emot hela vårt väsen att växla ner, att konsumera mindre och även jobba mindre. Det är det mest förnuftiga att göra, men just detta förnuft slår vi ifrån oss på grund av sanningens obekvämhet. Hur sjutton får man folk att vilja "motarbeta sig själva"?

Som akademiker kan man ibland bli bitter över hur folk tänker inom sina egna specialområden, och då är det lätt att ta till önskedrömmen att vi borde införa meritokratisk oligarki i Sverige, där de mest sakkunniga inom varje område beträdde ministerposterna och regerade efter sitt goda omdöme. Då skulle allt bli bra. Men nu är vi en demokrati, och det är väl lika bra, men detta måste alltså politiker förhålla sig till. De är det kitt som binder samman experternas saklighet och folkets nyckfullhet. Sköter man politiken skickligt kan man jämna ut de kanter och skarvar som uppstår mellan dem, och kanske till och med påverka folks köksbordsåsikter att gå i riktningar de kanske aldrig annars tagit.

Genom att skickligt framföra sina visioner och sina faktiska åtgärder i sakfrågor kan säkerligen Socialdemokraterna öka sitt väljarstöd, även i delar av landet där de traditionellt är svaga. Men det behövs ledarskap, strategi och konsensus. De senaste åren i opposition har visat ganska lite prov på detta, i alla fall i mina ögon. Let's face it - de har varken någon Per Schlingman eller Fredrik Reinfeldt, och många av deras mest populära namn (Jan Eliasson, Margot Wallström) var i det närmaste osynliga i denna valrörelse. Utan att ta för mycket i den heta Mona-potatisen vågar jag påstå att partiet behöver en rejäl föryngring och rokad i den inre kretsen.

Socialdemokraterna behöver inte överge sina grundläggande ideal. Tvärtom bör de lyfta fram dem på ett fräscht sätt och trumma in budskapet om gemenskap och solidaritet tills folk tror att de kom på det själva. Det vill säga - om de vill bli ett parti att räkna med igen. För just nu ter sig Moderaterna som moralitetens och anständighetens främsta förkämpar.

 

/Mats

***

Klassintresset ljuger aldrig sa en vis gammal man. Det är något som är högst sant i dagens Sverige, ett Sverige där det gäller att hålla de sina under armen och slåss för sin familjs överlevnad. Under hela valrörelsen trummade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ut sitt solidaritetsbudskap, och vilka två partier råtorskade? Solidaritet är sjukt ute.

 

Egentligen är det systemtänkandet som verkar vara ute, det är ingen som bryr sig om den större bilden. ”Så länge jag får 1000 kr mer i plånboken…”, det spelar ingen roll att samhället blir otryggare, min familj har fått det bättre. Det verkar vara tillväxtsamhällets sista dödsryckningar. Vi fortsätter att skapa kortsiktig tillväxt i lokala system, utan att ta hänsyn till konsekvenserna av vårt handlande. Så det är inget problem att maten vi äter innehåller mindre näringsämnen och smakförstärkare för att få till någon slags smak, näringsbristen leder till sjukdomar som leder till att läkemedelsföretagen tjänar pengar och den höga arbetslösheten garanterar en armada av jobbsugna människor redo att ta över efter den sjuke. Vi får en lokalt ökad tillväxt även när en oljetanker går på grund, det betyder inte att det för samhället framåt eller att det är ett hållbart sätt att bruka jorden på.

 

Precis som jag hoppas på en ökande kritik mot det sjuka i maximerad tillväxt, hoppas jag att en motreaktion på den medietränade men visionslöse politikern är nära. En politiker som inte tar varje tillfälle i akt för att tala om för dig att du kommer tjäna på den politik som förs. Jag vill istället se politiker som vågar tänka långsiktigt och ta tag i de frågor som måste tas tag i, och då måste politikerna våga göra bort sig i tv. Om politik skulle handla mer om diskussion än om debatt, mer om att komma fram till långsiktiga lösningar än om att krossa sin motståndare, då skulle vi få ett helt annat samhälle. Men så länge politikerna pratar om valfrihet för individen och skattesänkningar för Fan och hans moster, då kommer vi bry oss om just detta. Politiken sätter sin egen dagordning.

 

Socialdemokraterna kan inte vinna mot borgarna så länge de bara följer den dagordning som har satts upp. De måste stå för sin politik inte försöka vinna marknadsandelar till varje pris. Om det gamla stålföretaget SSAB helt plötsligt skulle börja producera halvtaskigt kaffe, för att det finns en massa pengar att tjäna i kaffe, så skulle de antagligen gå i konkurs. Sossarna måste återta makten över agendan och åter våga ta tag i de stora frågorna som verkligen spelar roll!

 

/Alexander

Gott folk. Nu börjar vi.

Mats:
Jag kan ju börja med fundera lite över det här med valvakor. Som tv-underhållning är det inte så fantastiskt upphetsande. Direkt kl. 20.00 presenteras en VALU, och oavsett vad SAMTLIGA partisekreterare säger så kommer resultatet överlag att stå sig. För så är det ju alltid, oavsett vad statsvetarprofessorn säger.

(För att göra det hela ännu mer repetitivt säger ju alla intervjuobjekt SAMMA sak när de blir utfrågade.)

SVT:s idé att "återförena" Bert Karlsson och Bengt Westerberg, för att höja underhållningsvärdet kan tänka, är direkt osmaklig. Varje gång Bert Karlsson öppnar munnen gråter änglarna.

Men han kan vara nöjd idag, precis som den där gången 1991. För nu tycks ett populistiskt och främlingsfientligt parti komma in i riksdagen igen. Jag hoppas, hoppas att det inte händer. Oavsett vad som händer är det helt ofattbart att så många i Sverige röstar på SD. Missnöjesparti, sägs det på tv. Mmm, samt även en barometer på vilken intelligensnivå Svenska folket besitter. Man skäms.

I övrigt är resultatet ingen överraskning. Frågan är i och för sig om folk har röstat baserat på opinionsundersökningarna. Jag håller med ledaren i DN idag som, trots att valet tycks gå tidningens väg, ifrågasätter det utrymme som ges för just prognoser. Hur många väljare kan med handen på hjärtat säga att de inte påverkats av dessa? Inte jag i alla fall.

/Mats

(Kommentera gärna under kvällens gång. Alex och Jag kommer bolla argument under kvällen)

Alexander:

 

Efter att ha underhållits i två timmar av slutdebatten har jag nu tagit mig samman för ett sista inlägg innan vallokalerna stänger.

 

Det är smått underhållande att se Göran Hägglund stå och säga att han jätte gärna vill att papporna ska stanna hemma, men de måste få bestämma det själva. Kan du inte stå för dina åsikter istället! Jag tycker att det är synt att tillbakadragandet av pappamånaderna ska vara en så politiskt inkorrekt åsikt. De gubbar och tanter som Göran Hägglund företräder måste väl kunna känna sig trygga med att de har någon som står upp för de stupkonservativa värderingarna!? Och detsamma gäller ju moderaterna. Fredrik Reinfeldt: sluta låssas som att du bryr dig om sjuka som blir av med sin sjukförsäkring, vem ska så den SUV-åkande Djursholmsmannen hitta sin trygghet hos? Politiska partier har ju utvecklats för att ta tillvara olika människors intressen. Sen möts man i ett parlament, eller på gator och torg och försöker vinna stöd för ett samhälle i fredlig anda, utan att gripa till vapen mot varandra.

 

Utbildning är fantastiskt för demokratin. Ju fler som lär sig ifrågasätta och tänka kritsikt desto svårare blir det att lura människor att köpa en politik som inte går deras intressen tillmötes. Det är klart att om man för en politik som de flesta inte tjänar på, då vill man inte att de flesta ska vara utbildade och kunna genomskåda detta. I debatten från i fredags kom det även fram att det är lika många som hoppar av yrkesutbildningar som redan idag finns, som de som hoppar av en gymnasieutbildning med en praktisk inriktning, som fordon eller hotell och restaurang. Och det är väl ganska logiskt att det är fler och bättre lärare som behövs för att få elever att fullfölja gymnasieskolan, inte mindre kunskap och slappare inställning till vad en samhällsmedborgare behöver kunna.

Mats:
Nu har ju inte socialdemokraterna och deras allierade varit sådär fantastiska på att skapa arbetstillfällen heller. De har inte direkt kunnat tala om för de arbetssökande var de ska springa! Under socialdemokraternas sista år vid makten före 2006 lanserade man stora satsningar på högre utbildning, med tiotusentals nya högskoleplatser. Men varför?

Vad tjänar ett samhälle på att alla är akademiker? Inget. Man får istället en massa överkvalificerade och olyckliga arbetslösa som satsat på en utbildning som inte nödvändigtvis leder till jobb, medan det är arbetsbrist i andra sektorer.

Man kan diskutera varför ett arbetarparti plötsligt vill att alla ska gå en högre utbildning. Det är ju inte så traditionellt socialdemokratiskt. Man anar en stigmatiserad klassfråga i botten av brunnen - alla - även de från traditionella arbetarförhållanden, ska gå en högre utbildning! Men man glömde att någon fortfarande måste göra de där traditionella jobben. Behovet av hantverkare, vårdare, serviceyrken osv är konstant stort. Men socialdemokraterna slog under sin senaste mandatperiod knut på sig själva och sa indirekt att dessa är andra klassens jobb.

Där har Björklund rätt i sin utbildningsfilosofi: Mer lärlingsplatser, gör om utbildningen så att den leder till jobb. Och Maud har rätt i att försöka ta död föreställningen om fina och ofina jobb.

Alliansens filosofi är långsiktig och kan kännas svår att ta till sig för många väljare. Men med en ökad andel arbetande - skattebetalande - medborgare, kommer många av de problem som kan kallas "klassfrågor" att reduceras. Alliansen största utmaning är att få medborgarna att tro på budskapet, och spela enligt en gemensam strategi. Orättvisor kommer alltid finnas i alla samhällsstrukturer, men om man ser förbi pratet om att de trampar på "den lilla människan" så tror jag att alliansens politik på sikt gör det bättre (eller möjligt att få det bättre) för alla.

Man brukar säga att det drar ihop sig. Partiledardebatter och opinionsundersökningar vareviga dag, och på söndag smäller det. Då är det klang och jubel, vi firar tillsammans det största och finaste vi har i samhället - vår demokratiska rätt att rösta. Så på med söndagskostymen, ta promenadkäppen i ena handen och en vän hårt i den andra, och gå till vallokalen.

Fram tills denna festliga tilldragelse ska vi på EnTankeIVeckan ha vår egen valdebatt. Det har väl knappast undgått våra läsare att vi som skriver har lite olika politisk åskådning. Så fram tills valnatten kommer vi i en rad inlägg att debattera och försöka detronisera den andres argument. Slagord skola uppfinnas! Politrucker skola kläs av! Nu kör vi!

(Vi kommer för övrigt att fortsätta debattera efter valet. Men vad det kommer handla om får ni se då.)

/ Mats & Alexander


Mats:
Den borgerliga alliansen förtjänar att sitta kvar.

Okej, jag håller inte med om allt alliansen står för. Å andra sidan håller jag inte med om allt de rödgröna står för. Och även om alla vet att vänsterintellektuella är trevligare, roligare och mer begåvade än höger-dito så måste jag säga att jag står lite mer bekvämt på det högra benet än det vänstra.

Dessutom har alliansen gjort sig förtjänt av en mandatperiod till.

Varför? De har genom sina konsekventa reformer gjort det mer lönsamt att jobba (morot) och  på sikt lättare att bedriva näringsverksamhet (morot). Fler företag ger mer jobb och fler skatteintäkter. Det gynnar också entreprenörskap och innovation, vilket är absolut nödvändigt när det enda Sverige som liten välfärdsstat kan konkurrera med på den globala marknaden är teknisk spetskompetens och just innovation. Vi kan inte mäta oss med Asien i billig massproduktion, och att det finns ett och annat söndagsexemplar bland vår påstått så högkvalificerade chefsexport har ju nyligen Carl-Henrik visat prov på.

I ett hönan eller ägget-dilemma måste man välja vad man ska börja med. Man kan dra i långbänk om sänkta skatter leder till fler jobb eller fler jobb till sänkta skatter, men jag tycker alliansen gjort rätt som helt enkelt bestämt sig för en linje och visat prov på handlingskraft. Och de har varit framgångsrika. Finanskrisen var inte deras fel, och för övrigt lotsade Anders Borg igenom den stormen på ett mycket bra sätt. Det känns lite förljuget att skylla en (förvisso oroväckande) hög arbetskraft på Alliansen i detta läge.

Jag kan tänka mig att Reinfeldt låter hård och skoningslös för en långtidsarbetslös. Men jag tycker att det uppfostrande mantrat att man måste jobba för sin välfärd är sunt. Likt en sträng magister lär han svenska folket veta hut. Klipp dig och skaffa ett jobb, latmask! "Men det finns ju inga..." Men hitta på ett då. Var kreativ. De hårdare tagen mot sjukskrivna, bidragstagare m.m. är den nödvändiga piskan som alltid följer moroten åt.

Problemet med en alltför bidragsfinansierad välfärd är när det blir möjligt, ja rentav behagligt, att leva utan jobb. Jag menar inte med detta att spotta på alla de som är arbetslösa och gör allt ni kan för att skaffa sysselsättning. Det är just dessa hjätar som politiker måste stötta och hjälpa. Men blir man, som med alliansens politik, tränad och uppfostrad till att ta ansvar för sin egen sysselsättning, så tror jag att vi på sikt kan få en arbetsmarknad full av kreativitet, och som klarar av att underhålla sig själv. Den mängd välfärd som Sverige klarar av att producera är ju direkt proportionerlig till drivet och skickligheten i den samlade arbetskraften.

Så även om magister Reinfeldt är sträng och lite tråkig så har han goda avsikter. Men de är långsiktiga, och tar mer än bara en mandatperiod att göra Svenska folket vana vid. Jag tycker att alliansen har haft rätt intentioner och förtjänar fortsatt förtroende.


Alexander:

Det finns ett väldigt stort problem med den hårdförda piskan med vilken alliansen i ett desperat försök driver på de icke arbetande delen av befolkningen: Hur långt du som arbetsför och arbetsvillig än är villig att springa för att undkomma rappen, måste dina steg leda i rätt riktning, mot ett nytt jobb. Men framför allt: du måste veta var du ska springa! En av mina gurus heter Fredrik Härén. Han säger i sitt sommarprat från 2008 att han tycker att alla ska ha ett jobb som de  tycker är roligt. Finns det inga jobb som du tycker är roliga? ja då ska du skapa det jobbet! Fredrik Härén har startat eget företag och är en av de mest kreativa personer jag någonsin träffat på. Var han har fått den kreativiteten ifrån vet jag inte, men jag är övertygad om att den inte kommer från svenska skolan. Skolan i Sverige i all ära, men den skapar inte kreativa, självständigt tänkande individer, den skapar tjänstemän till produktionen. Så att säga till en man som jobbat hela sitt liv med att sätta ihop bilar på SAAB, eller en kvinna som suttit i kassan på COOP och trivs med det, att de ska skapa det jobb de tycker är roligt – det är jävligt mycket lättare sagt, än gjort.

Därmed inte sagt att jag inte håller med min kära guru. Jag tycker att människor som drivs av något större än lönechecken, människor som vågar satsa på sina drömmar och kanske starta ett företag är det finaste som finns. Tyvärr har vi inte den befolkningen idag. Skolan måste satsa med på kritiskt tänkande och innovation, inte korvstoppning och betyg i ordning och uppförande.

Jag är väldigt orolig över Sveriges utveckling. Vi ser ett allt hårdare klimat. Ett Sverige där det inte är tillåtet att vara sjuk. Ett samhälle där inte bara skatterna sänks för de som redan har mycket utan där de gemensamma tillgångarna vi har säljs ut till underpris till de redan välbärgade. Stockholms stad har ägt en stor mängd hyreshus, den mängden minskar med en rasande fart. Lägenheter reas ut till personer som bor i innerstan och dagen efter kan sälja till miljonvinster. Företag som går med miljoner i vinst - som Vin och Sprit - och bringar in pengar till skattkassa, till den gemensamma välfärden, dessa företag säljs ut för att vi tydligen inte ska äga nått tillsammans längre. Det bara är så.

Jag tycker det är uppenbart att talet om nya moderater inte är nått annat än en ny strategi för att införa det samhälle de alltid velat införa. Historiskt har det funnits ett stort stöd för det svenska välfärdssamhället. Nu undermineras stödet för välfärdssamhället hos medelklassen genom att tryggheten minskar, taket i A-kassa sänks o.s.v. klimatet hårdnar och ”klasser” spelas ut mot varandra. Jag vill leva i ett varmt och respektfullt Sverige där vi tar hand om varandra i stället. Jag är övertygad om att vi kommer vinna på det i längden.

PS. Stellan Skarsgård är på min sida DS.

Mycket politik i veckan och det är kul. Det är inte så roligt att det är valrörelse, det betyder tyvärr allt som oftast plånbokspolitik och pajkastning. Däremot är det fantastiskt att SVT sänder partiledarutfrågningar med tittarfrågor via nätet i realtid, tidningarna kryllar av politiska utspel och kommentarer och jag blev precis överraskad av ett gäng moderater som plingade på, kul att någon tar sig tid för att prata med mig en söndag kväll…

 

Jag tycker som sagt att det är kul med politik, men tyvärr verkar valrörelser sällan handla om att komma fram till lösningar på Sveriges problem, istället är den viktigaste uppgiften att få motståndarna att framstå i så dålig dager som möjligt är. Därför blev jag heller inte förvånad när jag öppnar SvD på tisdag morgon och rubriker som ”Bröstpumpen sågas” möter mig efter att Lars Ohly blev utfrågad förra söndagen.

 

Visst är det roligt med politisk satir, jag är ett stort fan av Henrik Dorsins små sånger till partiledarna och jag tycker att Per Gudmundson fick till det i sitt inlägg ”Dags för en progressiv amningspolitik för 2010-talet”. Det jag tycker är tråkigt är att alla försök att lösa de problem som uppstår i strävan efter att skapa det samhälle som önskas, ska häcklas. Nu råkar det vara så att mammor tar ut mer av föräldraledigheten och det är säkerligen en av anledningarna till att kvinnor halkar efter männen lönemässigt. Alla verkar vara överrens om att det inte är rätt att kvinnor tjänar mindre än män, men om politiker kommer med lösningar på det problemet då kommer de råka jävligt risigt ut. Om nu önskan är att föräldraledigheten ska delas lika mellan pappan och mamman, då är en individualiserad föräldraförsäkring det enskilt bästa sättet att lösa problemet på. Anledning till att vi har pappor som är hemma med sina barn idag är att pappamånaderna infördes. Anledningen till att Sverige är ett så fantastiskt land (så jävla jämställt för att citera Henrik Schyffert) är det tvång vi har använt för att skapa det samhälle vi vill ha. Lasse ska ha cred för att han som 50-årig gubbe vågar föreslå lösningar på de problem mammor kan uppleva när vi tar steg mot att det blir mer och mer ok för en pappa att stanna hemma med ungen.

 

Pajkastningen syftar inte till att lösa några problem. Då skulle det vara uppenbart att mamman kan amma på kvällar och helger för att hålla uppe hormonflödet uppe. Det finns till och med en lag som säger att mamman kan gå från jobbet för att amma. Ser fram emot när jag på min eftermiddagspromenad med barnvagnen kan glida förbi frugan på jobbet för en amningspaus.

***

I varje utfrågning har SVT med någon person som får ställa en fråga. Maria Wetterstrand fick frågan av en man i Kiruna som tyckte att det va ”förjävligt att bensinskatten skulle höjas”. Det är klart att herr Kirunabo inte tänker så långt, men i praktiken argumenterar han för att Sverige ska vara fortsatt oljeberoende. Olja är en produkt som det finns flera skäl till att inte vara beroende av. Humanitära, miljömässiga och praktiska skäl. Vore det inte så jävla grymt om Sverige skulle bli det första oljeoberoende landet i världen? Vi håller på med utbyggnaden av biobränsleanläggningar och infrastruktur för tankställen, oljepannan är i de allra flesta fall ett minne blott. Med en progressiv politik skulle det gå att ställa om på några år! Det stora problemet är smörjoljor och råvaror till plast- och kemiindustrin, och såklart en och annan grinig gubbe som vägrar konvertera sin bil till biodiesel.

***

Alla är nog överrens om att den senaste tidens politiska utveckling har gått mot att staten ska lägga sig i mindre och mindre vad människor gör. De statliga företagen säljs ut och friheten att välja skola och dagis är i det närmaste total. Det var inte längesen det typ inte fanns en enda privat vårdklinik och kommunen kunde under min uppväxt tvinga mig att gå i den skola som låg närmast mitt hus, trots att jag kanske inte alls ville gå där. Denna politiska utveckling gillas av vissa, framförallt politiker och väljare på högerkanten.

 

Maud Olofsson som frågades ut i tisdags verkar också gilla denna utveckling. Hon fick börja med att försvara ett sviket vallöfte från 2006: att alla varor skulle ursprungsmärkas, oavsett var varan kommer ifrån eller vilken typ av vara det rör sig om. Maud tycker att det är viktigt att hon vet var maten hon äter kommer ifrån och hon försöker äta så mycket lokalproducerat som möjligt. Däremot hade det enligt henne visat sig att det blir för dyrt för företagen om alla varor ska ursprungsmärkas och hon tycker istället att industrin själv ska ta på sig jobbet att ursprungsmärka, utan en tvingande lag. Hon vill nämligen inte att staten ska lägga sig i allt, det ska inte bli krångligare att driva företag än det redan är. Det har hon helt rätt i, staten ska inte lägga sig i allt. Problemet är bara att industrin inte kan gå före i sådana här frågor.

 

För 19 år sedan infördes en jävligt jobbig koldioxidskatt i Sverige. Den skatten är ett klockrent exempel på när politiken visar vägen och företagen slipper genomföra en förändring ”självmant”. Ståltillverkaren SSAB skulle aldrig själva ha sagt: ”Nu ska vi gå före och byta ut en massa fossila bränslen i vår produktion”. De hade inga incitament för att göra det. Incitamenten skapades av staten och det är precis vad staten SKA lägga sig i! Staten ska rita upp de stora visionerna och leda samhället i en riktning, sen är det upp till väljarna att rösta på de politiker som pekar i den riktning som varje väljare själv vill gå. Maud du är inte dum i huvudet, du är bara lurad in i ett samarbete med moderater som vill att industrin ska kunna göra kortsiktiga vinster på vår framtida miljös bekostnad. Snälla Maud sluta passa upp på Fredde och dina nya coola polare, återta vallöftet från 2006 och börja föra en politik i rätt riktning igen!

 

/Alexander

Jag följer valrörelsen med ett öra och ett halvt öga ungefär. Har idag lyssnat på "experter" som förvånas över hur odramatisk valrörelsen känns med tanke på att så mycket står på spel. För socialdemokraterna är det ett ödesval där partiets hela existens som ett i den folkliga myllan brett förankrat arbetarparti är hotad. Det borgerliga blocket ger inte mer än vaga besked om de tänker samarbeta med Sverigedemokraterna i händelse av att de skulle få en vågmästarroll.

Valrörelsen liknar moderna fotbollsmatcher, som de har kommit att se ut på 2000-talet. När det gäller riktigt, riktigt mycket är det viktigare att täppa till bakåt och undvika misstag än att våga satsa framåt och gå för ett avgörande. Och just nu försvarar den borgerliga alliansen sin 1-0-ledning med en halvtimme kvar att spela.

Olof Palme skulle aldrig ha missat chansen att använda som slagträ det faktum att vi nu har runt 10% arbetslöshet, heter det i Godmorgon, Världen! i P1. Och han skulle slå hårt. Men nu är det ingen hetta, inga strider. Så hur ska man orka bry sig?

Det hela är kanske en konsekvens av att våra sju riksdagspartier obönhörligen över tid rör sig mot mittfåran. (Bra namn det där, mittfåra. Man ser framför sig ett djupt dike som man förr eller senare dras ned i på grund av den låga potentialenergin, om ni ursäktar den vetenskapliga parallellen.) Det är svårt att få till heta debatter när Mona och Fredrik dela 99% av den politiska genpoolen. Och eftersom det första budordet i varje partis katekes tycks vara att aldrig erkänna när en motståndare har rätt, så grips det allt som oftast efter halmstrån i radio- och TV-studior. Inte vill den rödgröna alliansen ge de borgerliga många rätt från den gågna mandatperioden, men samtidigt lovar man att inte riva upp ROT och en mängd andra reformer som genomförts. Därmed kommer ju ett indirekt erkännande.

Som väljare kan jag tycka att det dels känns väldigt instängt med två block som man indirekt kommer rösta på oavsett vilket parti inom dem man väljer. Som många analytiker förutspått är det nog många gröna sympatisörer, så även jag, som tänker både en och två gånger innan de i princip lägger sin röst även på Lars Ohly. Och jag känner inte så mycket för mitt liberala standardparti längre när jag måste dras med Göran Hägglund och hans verklighetens folk. Och var fan är miljöfrågorna som moderaterna så vitt och brett talade om för ett år sen när man hade ett EU-ordförandeskap och ett (misslyckat) Köpenhamnsmöte att tänka på. Jag känner mig således också som ett fotbollslag som satsar på defensiven hellre än att begå något misstag.

Gudrun Schyman skrev idag på DN debatt att 46% av befolkningen tycker att det vore bra om FI satt i riksdagen. Samtidigt som man undrar var de fått dem siffrorna ifrån förstår jag precis hur de tillfrågade tänker. Visst vore det bra med en rejäl feministisk aktör i maktens korridorer, bara jag slipper rösta på dem. Man vill liksom inte satsa på en förlorare. Och från att som (tydligen) 15% av oss kunna tänka sig att rösta på FI till att faktiskt rösta på dem är det ett ganska stort steg.

Suck.

Men.

Kanske är det ändå ett friskhetstecken att det är så avslaget denna gång, trots en brinnande kris i Europa och trots att högerextremismen och främlingsfientligheten grasserar runt om våra gränser. Vi kan lite tillbakalutat konstatera att vi har det rätt så bra, att demokratin fungerar och att medierna sköter den kritiska granskningen av makten på ett bra sätt.

Och för att dra ännu en idrottsrefrerens: Även om hjärtat klappar lite extra för något speciellt lag så går inte världen under för att ett annat lag vinner allvsenskan, mer än för de allra mest hängivna fansen.

Så även om man kan tycka att det mesta i politiken är sådär och att ingenting passar så är det just här vi har anledning att vara nöjda och stolta. Att ingen propaganda döljer politikens många gånger gråa och fula utseende. Att alla har sina svaga sidor och att folk är fritänkande nog att sprida sina egna värderingar åt både höger och vänster - och därmed få det lite svårt i valet som en bieffekt. Att säga att partierna är "sådär" är kanske missvisande. "Lagom" är nog bättre. Svenskans mest användbara ord.

/Mats

Veckans Winnerbäck: Stort liv.

Uppskattningsvis kommer väl ca 95% av alla blogginlägg, och ledare också för den delen, de närmaste dagarna att handla om kronprinsessebröllopet. Som den självständiga individ jag är väljer jag att ryckas med i strömmen.

Jag kommer inte att ge mig på att som nummer femtioelva i ordningen att utreda monarkins varande eller icke varande. (Det vore i och för sig roligt att se någon uträkning på hur mycket intäkter kungahuset skapar åt Sverige - turistnärningen i första hand - jämfört med vad det kostar.) Inte heller ska jag försöka avgöra vem som bär den vackraste klänningen.

Det som intresserar mig med detta gigantiska spektakel är just spektaklet. Fullt TV-pådrag i två kanaler, inte bara idag utan hela våren. Och så Love Stockholm, som bjuder alla - rojalist som republikan - att vara med på festen. Sen kommer kortegen som stänger halva stan idag och lär ses av några hundra tusen personer på plats och gissningsvis halva svenska folket (plus säkert ett gäng övriga europeer) på TV.

I skrivande stund pågår ceremonin på TV, och jag ligger i startgroparna för att försöka få en glimt av den där festliga båten - en slup är det vist - som en hel pluton har tränat på att ro i ett halvår. Varför vill jag se det? Det är sannerligen inte för att jag tycker om kungahuset och vill visa min aktning. Nej, naturligtvis är det för att jag liksom så många andra lockas av spektaklet. Jag vill se saluten skjutas från Skeppsholmen och defileringen förbi Sveriges stolta krigsflotta (de fem nånting fartyg som ligger vid inloppet lär väl vara hela flottan...). Och så 16 Jas-plan i formation!! (Hela flygvapnet?) Wow, alltså.

Ja, spektakel är svåra att värja sig mot, tycker jag. Lite samma sak är det med stora idrottsevenemang, som genom historien ofta har lyft brännande frågor om politiska och människorättsliga missförhållanden i värdlandet. Ta OS i Kina 2008, och nu pågående fotbolls-VM i Sydafrika. Det sägs alltid att "detta evenemang ska rikta världens ögon på X-land och förbättra villkoren för fattiga och politiska dissidenter", och det pratas om jobbtillfällen och ökad tillväxt. Men när väl spektaklet sparkar igång brukar det vara lite sisådär med världens kritiska blickar. Och de förbättrade förhållanden det talas så varmt om visar sig allt som oftast vara tomma löften. Men Kina kom ganska lindrigt undan, som de som följde OS och rapporteringen därifrån minns. Och frågan är om folket i Sydafrika kommer få det så mycket bättre, som man hoppats på så länge, eller om inkomsterna kommer hamna i ett fåtal, redan överfulla fickor.

Kina lyckades effektivt rikta blickarna från det politiska brännstoffet tack vare att de ordnade ett hejdundrande spektakel. Det är svårt att inte bli imponerad av hundratals perfekt synkroniserade trumslagare på invigningen, eller de perfekt, nästan kusligt, drillade funktionärerna. Därtill har man ju i sportsammanhang idrotten själv som disktraktionsmoment, vilken ju är nog så spektakulär.

Därför är de protesterande funktionärerna i Kapstaden en intressant utveckling. De har under veckan utgjort en ytterst pinsam plump i protokollet för FIFA och för värdlandet, och alltför tydligt visat att VM kanske inte blir det uppsving för Sydafrika man hoppats på. Kanske, kanske kan världen i övrigt sätta nödvändig press på arrangörerna den här gången så att en verklig förändring kan ske. Men troligtvis bländas vi återigen av spektaklet som sådant, och när finalen är färdigspelad är det de snygga målen vi minns, inte att några hundra arbetare fick sparken för att de vågade vara själviska nog att protestera mot att arbeta i 12 timmar för en ersättning på motsvarand 200:-.

Ett kungabröllop i lilla Sverige är långt ifrån ett OS i Kina. Ändå är förförelsen densamma, man dras med och lockas av det spektakulära det där som inte ingår i livets vanliga lunk. Vi får väl se om Viktoria och Daniel kommer föda en tronarvinge eller ett barn som växer upp till en helt vanlig människa. Men den diskussionen får komma sedan. Medan ärkebiskopens ord till de nygifta klingar ut i Storkyrkan förbereder jag mig istället för att uppleva det spektakel som så många mantimmar ägnats åt att förbereda och genomföra. Nästan inget har för större dragningskraft än när många människor får en komplicerad organisationsapparat att gå friktionsfritt.

Nu tar En Tanke i Veckan ett behövligt sommarlov. Vi återkommer med förnyade krafter och nya funderingar i september. Välkomna att läsa oss då igen!

/Mats

Veckans Winnerbäck: "När sommaren kommer" - Det är alltid lika spännande att se om den faktiskt kommer.

Hej och välkommen till entankeiveckan, kära läsare. Eller kanske mer 2/3 tanke i veckan med tanke på inläggsfrekvensen den senaste tiden. Vi ber om ursäkt och lovar naturligtvis bot och bättring.

Kanske beror det lite förslappade skrivandet på att vi fått sommar i Sverige? Jag tror svenskar i allmänhet, och kanske Stockholmare i synnerhet, är notoriska väderoppertunister. När det är sol släpper man det man har för händerna och njuter medan man kan. Evolutionen har givit oss instinkten att varje vacker sommardag kan vara den sista på sisådär ett år.

Sommaren är för egen del en tid av febrilt kringhattande och planerande. För att kunna maximera RPD-kvoten (Rolighet Per Dag), krävs både diciplin och hårt arbete. Därför är sommaren alltid även lite ångestladdad för undertecknad.

Denna oro över att inte hinna ha så mycket roligt jag vill under de korta sommarmånaderna, att inte maximera njutningen, är ett typiskt exempel på vad som brukar sortera under kategorin lyxproblem. Jepp, så är det, jag vet. När man tänker efter är det väl en lyx i sig att ens kunna vara ute i solen nästan när man vill.

Tyvärr har inte de världspolitiska skeendena lärt sig när vi svenskar vill ha lugn och ro. Oförskämt nog blir vi översjöljda av en massa obehagliga nyheter om Israels blodiga aktion mot "Ship to Gaza" ute på internationellt vatten. - vi som bara vill luta oss tillbaka och njuta av försommaren måste nu läsa, förfasas och absolut Ta Ställning.

Jag anser som så många andra att det var helt och hållet förkastligt av Israel att gå till attack mot den mestadels fredliga konvojen. Stora delar av Sverige skakade av sig sin sommarluddighet och slöt upp bakom Matthias Gardell och de andra som fängslades. Vi tog naturligtvis konvojens parti. Sen inser man trött att det såklart är mycket mer komplicerat än så, att vissa frivilligorganisationer var våldsamma och hade tillhyggen. Givetvis kan inga järnrör i världen motivera att skjuta ihjäl aktivister, men konvojen tappar ju onekligen lite trovärdighet som hade varit bra för att på mer rättslig basis tvåla till staten Israel. Detta tveeggade svärd är också svårt att förhålla sig till när det finns så mycket sol som distraherar.

Allt är så förbannat komplicerat i världen. Det tycks inte finnas någon reaktion som inte föder en motreaktion, ingen våldsspiral som inte kan ta ytterligarre ett vansinnigt varv. Vi som har turen att leva i ett relativt fredligt sammhälle gör rätt att försöka engagera oss så gott vi kan, men det är klart det finns begränsningar. Och det blir ännu värre på sommaren. Kan inte bara alla världens konflikter ta sommarlov så att vi kan få njuta ifred.

/Mats

Veckans Winnerbäck; Lars Winnerbäck – När sommaren kommer

Veckans tanke skrivs från ett flygplan på väg till Stansted. Vi blev försenade med nästan en timme, men det hade kunnat vara värre. Askmolnet hade ju kunnat sätta stopp.

 

Jag har suttit och följt Ryanairs sparsmakat uppdaterade bevakning av "the Volcano Disruption" i helgen för att försöka få svar på om det överhuvud taget var värt att sätta sig på flygbussen till Skavsta. Både på nätet och i tidningen i morse täckte askmolnet hela det brittiska öriket. Men tydligen är det bara flygplatser i norr, dvs på Irland, samt nära London, som drabbats av inställningar. Mystiskt nog inte Stansted, som ligger någonstans mitt emellan. Jaja, det är väl bara att tacka och ta emot.

 

Det här med askmolnet alltså. Fasen vilken hysteri. Okej, det är så vi reagerar på allt som stör vår annars minutplanerade tillvaro (svininfluensan är ett annat relaterat exempel), och frågan om mediernas roll i skapandet av dessa reaktioner lämnar jag till en annan gång. Men det får en ju att fundera, främst över två saker.

 

Den första är askmolnets egentliga inverkan på flygsäkerheten. I något slags parodi på "Snillen spekulerar" satt professorerna på min avdelning och dryftade detta över en fika för en tid sedan. De tycks alla tävla i skepsis-SM, vilket i princip betyder att man inte tror på något. Särskilt inte sådant som är sensationellt. Men ibland är de rätt vettiga ändå, de där professorerna. I fråga om askmolnet noterade någon lakoniskt att de flygtillbud som varit i samband med vulkaner har skett vid flygning direkt ovanför mynningen, dvs. där koncentrationen av aska och rök varit maximal. Koncentrationernav "aska" (egentligen stelnade lavapartiklar, alltså glas) i luften ovanför Europa torde vara mångfaldigt mindre, dess eventuella inverkan på flyget tveksam. Testplan var ju uppe och flög när det var som värst och upplevde ju inga problem, enligt de frustrerade flygbolagen.

 

Säkerhetstänkande är bra, men ska något så kostsamt som flygstopp baseras baseras på rena extrapoleringar?* Dessutom bevakas askmolnets spridning med modeller, inte mätningar, vilket tillför ännu en dimension av osäkerhet.

 

Den andra tanken rör naturligtvis frågan om vårt flygberoende, som på ett pikant sätt blivit aktualiserad i och med detta. De som läst bloggen förut vet förmodligen var jag står i klimatfrågan, och jag ser mig själv som en ettrig förespråkare av Sparandets Metod - dvs. mindre energiförbrukning genom mindre konsumtion - då jag inte tror att ens de mest revolutionerande tekniska lösningar kan ta ner koldioxidutsläppen till den nivå man enligt nuvarande forskning anser nödvändig.

 

Flyg intar en särställning bland varor och tjänster eftersom det är enormt bränsleintensivt, och samtidigt av många endast utnyttjas i nöjessammanhang. På vansinnigt kort tid har det blivit en självklarhet att kunna flyga vartsomhelst till ett lågt pris, och på ännu kortare tid blivit nästan ett behov, ja ett krav, för Familjen Svensson att få vila upp sig och lapa sol i Thailand i tre veckor. Tragiken är då givetvis stor när man fastnar i eller utanför landet på sin så välförtjänta semester. Och vilka bilder för tidningarna sedan! Flygterminaler belamrade med människor med den där förtvivlan i blicken som bara den värsta terrorn av alla - ovissheten - kan frambringa.

 

Den känslan av total utlämnad är något jag inte unnar någon. Men jag är inte bättre än att jag kännt en viss skadeglädje. Inte för alla utsatta stackare kanske, men för oss som samhälle. Det här kanske lär oss att inte vara så förbannat bekväma och lita på att naturen fogar sig efter våra krav, tänker jag och ler för mig själv. Det kanske lär oss att inte vara så flygberoende och kanske titta på alternativa, mer klimatsmarta semesteralternativ, tänker jag vidare. Och att inte förutsätta att världen för all framtid kommer ligga öppen för oss, inte mer än högst ett dygn bort.

 

Så här sitter jag nu på planet och känner mig en smula skyldig. För att jag klarade mig, den här gången. Och för att jag inte lever som jag lär utan flyger precis som alla andra. Visserligen är det ingen nöjesresa utan jobb, men ändå. Bekvämlighet är en drog.

Efter mitt förra inlägg om arv blev det en del kommentarer, kul! Så jag ägnar veckans inlägg åt att diskutera detta ämne vidare.

 

Först vill jag understryka att mina inlägg är mina tankar, vi bloggar tillsammans jag och Mats, men med våra individuella tankar. Vi sitter inte och diskuterar och når konsensus i frågorna innan vi publicerar.

 

Sen vill jag klargöra en annan sak. En tanke i veckan behöver inte nödvändigtvis vara, världens mest genomtänkta och bollade tanke i veckan. Snarare ett sätt att just få ett litet bollplank att bolla tankarna mot. Tyckte det fungerade ganska bra i början av bloggtiden, tyvärr har kommenterandet klinkat av på sistone, och det är väl bara mig och Mats som kan beskyllas för att inte väcka er nyfikenhet tillräckligt!

 

Så, till sakfrågan: Jag tycker nog av princip att människor inte ska födas med guldsked i mun och det jag är intresserad av här är rättviseaspekter. Livet är inte rättvist, det lärde mig mamma utantill ganska snabbt. Den politiska riktningen i Sverige har dock ganska länge varit att all ska ha samma förutsättningar att lyckas i livet och vi har byggt en välfärdsstat kring dessa ideal, rättviseidealen. Vi tycker att alla ska ha rätt till utbildning, sjukvård, tandvård till ett överkomligt pris. Det tycker vi är rättvist. Frågan är bara var gränsen för rättvisa går?

 

Jag vill ogärna ta mig själv och min ekonomiska situation som exempel och tänker trots att jag blivit beskylld för att vara avundsjuk inte heller göra det. Bara stilla fråga Frasse och Hanna (läs deras kommentarer här) om ni tycker att all kamp mot orättvisa är tecken på avundsjuka? Att slåss för sina intressen är det att vara avundsjuk? Var en kvinna som slogs för kvinnors rösträtt på 1920-talet bara avundsjuk på männens rätt att göra sin röst hörd? Jag kan tycka att en person som kallar Martin Luther Kings frihetskamp för avundsjuka spottar honom rakt i ansiktet. Alla våra frihetskämpar må ha varit drivna av ett egenintresse, men att kalla det för avundsjuka är att förminska deras historiska betydelse.

 

Vad är då frågan, den rättvisefråga jag är intresserad av? Jo helt enkelt: Är det rättvist att barn föds med olika förutsättningar? Vi har kommit långt i Sverige med att utjämna de orättvisor som tidigare fanns. Du kan studera i fem år trots att dina föräldrar inte har en krona över i slutet på månanden för att spara till din utbildning. Du föds inte längre till en viss roll, till arbetare eller till att ta över familjeföretaget, även om traditioner lever kvar och föräldrarna har olika önskningar om vad du ska göra med ditt liv. Så ska vi stanna där, är det rättvist nog? Jag tycker inte att vi ska det. Jag tycker att arvsrätten är märklig, lika märklig som den kungliga tronföljden. Sen erkänner jag att det finns en del praktiska problem, till exempel arv av minnesvärda saker, men det hindrar inte mig från att ta ställning i rättvisefrågan. Praktiska problem är till för att lösas och ska inte stå i vägen för visionerna!

 

Då är det mer intressant att ställa det rättvisa i att själv få välja vilka möjligheter du vill ge ditt barn mot avskaffandet av arvsrätten. Det kan inte vara rättvisa att ta ifrån en förälder möjligheten att ge sina barn en uppväxt som gör dem bättre utrustade att möta den hårda verkligheten. Här ser jag en reell konflikt och det vore intressant att höra vad ni läsare tycker om detta:

 

Är ett samhälle som ger alla människor samma förutsättningar i livet så pass mycket värt att ni kan tänka er inskränkningar i den personliga friheten? Vi ger upp rätten att testamentera våra rikedomar mot att människor föds med mer ekonomisk lika förutsättningar. Nu så, bring on them comments!

 

/Alexander

Alex senaste inlägg har väckt en del känslor. Bra, tycker vi på entankeiveckan. Det är kul med debatt. Temat på förra inlägget, samt den stigande valtemperaturen i fikarummet på jobbet, har fått mig att fundera över vilken politisk åskådning jag egentligen har.

Det är inget jag normalt vill diskutera, jag föredrar att hålla mig utanför det ganska hjärndöda supportersnacket (i likhet med fotbollslag verkar många välja samma part som föräldrarna, kompisen eller allmänt bara samma som andra i samma region). Det som är intressant är sakfrågorna, och jag försöker vänta med att bestämma mig tills jag fått grepp om vilket alternativ som stämmer bäst överens med mina åsikter. Dessutom slutar nästa alltid diskussioner som utgår från en supportermentalitet med pajkastning och personliga påhopp. Mona Sahlin är okarismatisk och dum, Lars Ohly är ondskan själv, Anders Borg är dryg och Carl Bildt är en snobbig översittare. Jahaja.

Alex ganska ideologiska men orealistiska inlägg förra veckan står å andra sidan för något som jag känner igen hos många unga, men som det inte finns något egentligt parti för. En slags... vänsterliberalism. Ta hans "Frihet är att ha fuck-offpengar" - en ganska liberal tanke, och ta sedan förra veckans arvsrätt. Vi 80-talister och de som fyller på från 90-talet förväntar oss nog att få göra praktiskt taget vad vi vill, utan en massa byrokratiska eller ekonomiska hinder. Samtidigt har många tidigt valt att engagera sig i solidaritets- och rättvisefrågor. Många är medvetna om miljöns och klimatets förgänglighet och är beredda att gå långt för att bevara naturen för sig och kommande generationer (snacka om KOLLEKTIV arvsrätt, förresten). Någonstans här befinner jag mig också. Den första frågan är en typisk högerfråga - individens frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Den andra är mer åt vänster. Vad göra?

Jag erkänner - trots att miljö och välfärd är väldigt viktiga i mitt liv har jag hittills röstat höger. Liberalism har vägt tyngre. Det är bara det att så många högersympatisörer är så fruktansvärt osympatiska. Av alla människor jag träffat så är utan tveckan alla på topp 10-listan moderater eller på annat sätt höger. Många av de mest sympatiska personer jag känner är vänster. Därför skäms jag för att vara höger - och buntas ihop med denna brölande supporterskara.

De vänsterideal jag flörtar med, å andra sidan, drivs av människor som många gånger verkar helt befriade från realism. Fångade i en tidsbubbla från 60-talet maler man på med samma brandtal som då, trots att tiderna är så förändrade. När Saab krisade som värst stod fackliga representanter och gnällde om hur taskiga arbetsgivarna är, sparkar arbetare för att det inte finns något att göra. Jamen självklart - det är ju ett företag i en marknadsekonomi - och ingen chef kan någonsin driva ett sådant baserat på att vara snäll. Take it or leave it. Därför skäms jag över mina vänstersympatier.

Som student och sedemera doktorand har jag levt med relativt knappa resurser. Mycket av den medellön jag nu lyfter går till skatt - men det känns inte som att det gör något. Det går liksom ingen nöd på mig. Jag vill däremot göra precis vad jag vill i övrigt med min tid och mina pengar. Och jag vill få jobba så mycket jag vill utan att någon försöker kvotera min arbetsvecka. Var finns partiet för mig - jag vänsterliberal - och många andra ur min generation som vill ha små bitar ur hela vårt partipolitiska smörgåsbord?

/Mats

Veckans Winnerbäck: Du gamla fria nord. Ännu en Ani DiFranco-cover av Sveriges vassaste textförfattare.

 

Jag bevittnade dramatik och humor av yttersta klass i veckan. Detta då Spexet Krexet hade premiär i torsdags. Ni som inte sett föreställningen, gå genast in och boka en biljett här! Det kan mycket väl vara det bästa spexet som någonsin har gjorts, vad vet jag. Njutbara tre timmar i teatermörket är det i alla fall! Spexet handlar om arvet efter Ingmar Bergman och alla komplikationer som uppstår och där bollar jag över till veckans tanke.

 

I samhället finns en mängd principer som verkar ligga bortom rättvisans räckhåll. Tillexempel har vi monarki i Sverige, något som kan tyckas vara hopplöst odemokratiskt och förlegat. Även om monarkin kan sägas vara bevarad av demokratiska beslut, eller snarare frånvaron av ett beslut att avskaffa monarkin, finns det ju ingen rättvisa i att tronen ärvs. Monarkins popularitet verkar dock inte minska och vi får fortsätta att dras med rubriker om hur Madelene fuskar sig in på Stockholms Universitet och hur många fortkörningsböter kungen lyckats tillskansa sig.

 

En liknande princip som verkar orubblig är arvsrätten. Det finns väl inget rättvist i att vissa människor kan leva sitt liv på ärvda pengar? Medan andra inte får ett öre då de råkade vara födda i en annan familj. Har barnen till förmögna människor gjort något särskiljt för att förtjäna en rejäl bonus när föräldrarna trillar av pinn? Jag skulle säga att det är mäkta orättvist och till och med destruktivt att låta människor leva på andras arbete på detta sätt. Här får jag medhåll av Alfred Nobel. Han instiftade som bekant en stiftelse för forskningen och gjorde sina barn i princip arvslösa. Gott föredöme!

 

För arvspengarna skulle vi säkert kunna underlätta för de personer som förtjänar att underlättas för, istället för de som råkar födas med ”rätt” föräldrar. Pengarna kommer samhället till gagn, där är Nobel ett mycket konkret exempel.

 

När det kommer till arv av minnesvärden, som tillexempel ett sommarhus, skulle det kunna lösas med att de anhöriga får köpa huset till typ 80 % av marknadsvärdet. Ett kul sätt att arrangera en bouppteckning på är att låta den göras av ett återvinningsföretag som är specialiserade så att de även säljer varorna som har värde. Olika företag får i konkurens bjuda över varandra för ett dödsbo och så skapas en marknad för begagnade möbler som annars skulle stå och skräpa på någon arvinges vind.

 

Hur arvet efter Bergman fördelas är en spännande saga väl värd att se (www.krexet.se) och kanske det största argumentet mot att avskaffa arvsrätten!

 

/Alexander

Det är mycket kaos och förvirring i mina inlagg just nu...och efter som detta är den ärligaste bloggen på nätet är det helt enkelt så det är i huvudet just nu.

Befinner mig efter ett par buss- och tågresor genom Europa nu i Berlin. Stannade till en natt hos en god vän i Köpenhamn på vägen ner och hann med ett ölcafébesök, och efter det vidare till Prag för att spela på en jazzklubb där. Jag slås alltid av det gemytliga kaos som råder så fort man tar sig över det där sundet som skiljer det kalla, isolerade, moralpredikande Sverige, från den varma, närgångna, fria kontinenten. Jag tycker om att kunna vila i kaoset, betrakta de tusentals händelser som utspelar sig framför mig, utan att jag behöver anstränga mig en muskelspänning. Om jag vill delta, finns allt där. Om jag vill vila, är det ingen som blir ledsen för det.

När jag ska försöka illustrera detta brukar jag berätta om ett kafé jag var på i Belgrad förra året. I en källarlokal fanns detta gemytliga ställe med möbler från början av 1900-talet och dunkel belysning, på menyn allt från absint till turkiskt kaffe. Lokalens väggar var klädda av hundratals små prylar; Bokhyllorna fyllda med politisk litteratur, tavlorna, växterna och krimskramset i största allmänhet, allting flätades samman till en gemytlig enhet. När jag satt ner och småpratade med min reskamrat Per utgjorde kaoset en vilsam bakgrund, en plats att rikta blicken mot när ögonkontakten blev för intensiv. När jag och Per inte hade nått att säga varandra för en stund, trädde kaosets detaljer fram och blev färgstarka individer som jag fick stifta bekantskap med för en lite stund.

Jag tror att Sverige skulle må bra av lite mer kaos. Vi måste beakta det faktum att svenskarna har gjort en kompromiss: Vi har satt alla människors överlevnad som den högsta överordnade lagen. Det är ett väldigt fint motto att ingen ska dö i onödan. I trafiken har vi nollvisionen, ingen ska omkomma i trafikolyckor. Droger och alkohol ska göras mycket svårtillgängligt, för samhället och dess invånares bästa. Det vi har kompromissat bort är att de pengar som läggs på att bygga säkerhetsräcken och att ansälla trafikpoliser, kunde ha används till att bygga ungdomsgårdar till kidsen. När vi låser in alkoholen klockan tre på lördagen, kompromissar vi med den frihet det innebär att kunna köpa med sig en kall öl till solnedgången en sommarkväll.

Samtidigt älskar jag ju det där. Folkhälsan, tanken att alla ska kunna få ett drägligt liv. Att vi tar hand om varandra, på nått sätt.

Trots det kommer det här inlägget inte sluta med den gamla klyschan "borta bra men hemma bäst", då skulle jag ljuga för mig själv. Jag tänker inte avsluta med att säga: snart får jag åka hem till trygga, ödmjuka, accepterande Sverige och lämna den stökiga, ifrågasättande, intoleranta kontinenten. Alla som liksom jag har en sund skepsis till den lagstadgade tryggheten som vi är pådyvlade i Sverige, inser att tryggheten gör att en viktig del av livet kompromissas bort. Vi kommer aldrig att få uppleva ett Woodstock i Sverige, det kan ju - gud förbjude - leda till att någon dör! Och det är en kompromiss vi i trygghetsnarkomanernas land har gjort.

/Alexander

Mänskligheten håller på att förgifta sig själva. Eller vi har egentligen hållit på med det ett bra tag nu även om det aldrig har varit en medveten strategi. Riksdagen har satt upp 20 miljömål som ska uppfyllas till 2020. Det fjärde av dessa miljömål, ”En giftfri miljö”, som ska bryta denna icke medvetna strategi mot förgiftning, går det däremot tyvärr åt helvete med. Därav detta inlägg!

 

Läsarna som är födda innan 1970-talet är väl bekanta med produkter som DDT (Diklordifenyltrikloretan), Hormoslyr, Agent Orange och PCB (Polyklorerade bifenyler). Användningsområdena för de nämnda produkterna är allt från insektsbekämpningsmedel till fogmassa i hus och anledningen till att dessa produkter nämns gemensamt är att de efter sin användningstid agerar som väldigt toxiska miljögifter. När de har förbrukats som produkter finns ämnena kvar i naturen och lever sina egna liv, utan att brytas ner. PCB användes som flamskyddsmedel innan det förbjöds på 1970-talet och ersattes efter det av det inte fullt lika toxiska ämnet PBB (Polybormerade bifenyler). Även PBB är idag förbjudet men flödar in i Sverige via importerade produkter, så som datorer och annan elektronik. Det som framförallt är så farligt med PCB och PBB är att de båda ämnena bildar dioxiner vid förbränning. Dioxin är egentligen ett samlingsnamn på en rad ämnen vars molekyler alla ser snarlika ut. Det de har gemensamt är att molekylerna består av två kolringar med hoplänkande syrebryggor. På kolringarna sitter ett antal kloratomer eller bromatomer och detta antal bestämmer giftigheten på dioxinmolekylen. Dessa molekyler är det giftigaste som människan har skapat. Det är mycket giftigare än flugsvamp!

 

Dioxin är fettlösligt och avskyr vatten. Precis som i en salladsdressing där oljan och vinägern inte blandar sig med varandra, vill dioxiner inte lösa sig i vatten. Kroppen ”rensar ut” de flesta gifter genom att göra om dem till vattenlösliga produkter och skicka ut dem som urin. Däremot är dioxiner svåra att bryta ner och de lagras istället i det fett vi har i kroppen. Detta kallas för bioackumulering. Giftet ackumuleras och lagras i kroppen, och ökar på så sätt hela tiden i mängd.

 

I kroppen härjar dioxinerna på lite olika sätt. Dioxinet fungerar bland annat som en signalmolekyl i kroppen. Vår kropp använder sig av signalmolekyler för att tala om vad som ska tillverkas i cellerna. Olika signalmolekyler talar om för kroppen att producera olika saker som behövs. Dioxinerna är väldigt lika en sådan signalmolekyl och binder till samma receptor, mottagare av signalen. Detta leder till en störning i produktionen. Forskare har identifierat 20 olika produkter som kan produceras tillföljd av dioxiner i kroppen. Det kan i sin tur leda till en rad olika saker i kroppen, som minskad fertilitet, fosterskador eller cancer.

 

Dioxiner försvagar även ditt immunförsvar. En viktig del av immunförsvaret är T-cellerna. T-cellerna är vita blodkroppar som tar hand om virus och bakterier som kommer in i kroppen. T-cellerna produceras i benmärgen och transporteras sedan till brässen som är en körtel som sitter under bröstet. I brässen ”tränas” T-cellerna för att kunna sköta sin uppgift. Dioxiner stör denna träning och följden blir att immunförsvaret försämras.

 

Som tidigare nämnts finns PBB (Polybromerade bifenyler) i de flesta datorer som flamskyddsmedel. Om en dator som är behandlad med PBB befinner sig i ett brinnande hus, kommer allt flamskyddsmedel i världen inte kunna stoppa datorn från att fatta eld. I eldsvådan omvandlas PBB till dioxin. Forskare på Umeå Universitet har konstaterat att det vid en husbrand bildas mycket mer dioxiner av PBB än av PCB. Räddningstjänstens personal och människor som bor i närheten av ett brinnande hus kan därför utsättas för stora mängder dioxiner. Dioxinerna sprids sedan i området utan att brytas ned.

 

Under 1960 och 70-talet var det en stor debatt om dessa ämnens användning. Rachel Carson, en amerikansk författare, kom 1962 med sin uppmärksammade bok ”Tyst Vår”, där hon beskrev hur vårens läten hade uteblivit till följd av användningen av DDT i jordbruket. Detta var längesedan och debatten känns kanske lite förlegad. Det i kombination med att klimatförändringarna fått bli den miljöfråga som dominerar media, gör att giftet smyger sig på oss och vi är ovetandes!

 

Att dessa gifter flödar in i vårt samhälle än idag och sprids i naturen känns ganska märkligt. Mycket arbete har lagts ner på att fasa ut ämnena och på att forska om dess toxicitet. Ska det behöva ta så fantastisk lång tid att ställa om? Var finns handlingskraften? När ett ämne klassas som så pass farligt som PCB och PBB borde det inte dröja många dagar innan det helt förbjuds, även i importerade varor. Och det finns alternativ! Det svenska företaget DEFLAMO producerar flamskyddsmedlet Apyrum som bryts ned till koldioxid och vatten när det kommer ut i naturen, till exempel. En liknelse med klimatfrågan kan göras. Det är omöjligt att överblicka vilka konsekvenser en varmare värld kommer att få för jorden. Problemet att klimatförändringarna ligger en bit in i framtiden och är svåra att överblicka gör att omställningen till en ”klimatsnål” livsstil går långsamt. Så är det även med miljögifterna. Vi känner inte av dem på samma sätt som när vi blir knockade i huvudet med ett baseballträ. De smyger sig på och ger konsekvenser på mycket längre sikt. När jordbävningen chockade Haiti var det aktion som gällde. Räddningsinsatserna skulle koordineras, matleveranser skulle fram. Det akuta, det som måste ske snabbt, är människans melodi. Adrenalinet hjälper oss att glömma behov som hunger och sömn för ett tag, för att ta itu med de akuta uppgifterna. När något abstrakt och oöverblickbart ska tas itu med går det betydligt långsammare för oss. Mänskligheten agerar allt som oftast djuriskt kortsiktigt.

 

I takt med teknikutvecklingen och att vi har blivit fler och fler på jorden, blir behovet av att inte bara tänka på hur vi ska överleva dagen, viktigare och viktigare. När det kommer till miljögifternas problem ligger utmaningen i att få miljöproblemen att framstå som akuta, eller så måste vi lära oss att handla mer långsiktigt. Annars kommer vi att förgifta oss själva.

 

/Alexander

...är kanske inte det mest självklara bloggämnet den här veckan med tanke på att jag just avslutat en särdeles seg hemtenta i något så osexigt som kvantkemi (samt kraftfältsmetoder och annat beräkningsjox).

Men är den inte fantastisk, kunskapen, och allt vi kan göra med den? Allt från att briljera i TP till att förändra världen. Under värnplikten i Skövde hade jag ett säkerhetsbefäl, som bland alla sin floskler i alla fall sa en bra sak: Kunskap är aldrig tungt att bära. Alltså det lönar sig alltid att lära sig något nytt. Faktum är att nyfikenheten är en av människans allra största drifter i livet, vid sidan om äta, sova, fortplanta sig och allt det där. Utan nyfikenheten skulle mänskligheten aldrig kommit dit den är idag (om det är bra eller dåligt kan kanske diskuteras en annan gång. Men låt oss för ögonblicket anta att det är bra).

Idag, med all samlada vetenskapliga, ekonomiska, teknologiska, historiska och kulturella framsteg kan kunskapens källa sägas vara outtömlig. Passande nog är människans kunskapstörst outsläcklig. Människans kollektiva nyfikenhet är ett ständigt pockande beroende som inte klarar sig länge på dess senaste fix. Men hur är det egentligen med din egen nyfikenhet, din egen kunskapstörst?

Jag kan inte se någon som helst anledning till varför man inte skulle vara nyfiken. Nyfikenhet är inte ansträngande, och resultatet - mer kunskap - är aldrig kostsamt. Vi har överhuvud taget inte någonting att förlora på att vara nyfikna. Och med den ständigt expanderade kunskapsbanken borde den moderna människan vara nyfiknare än någonsin - det finns ju så mycket att lära! Ändå ser vi i Sverige (och sannolikt i många andra i-länder) dalande nivåer i grund- och gymnasieskola, och vi åker rutschkana i den globala utbildningsstatistiken sedan många år tillbaka. Varför?

Man säger ju att vi lever i kunskapssamhället, där vi förtjänar vårt levebröd inte med våra händer, utan med våra hjärnor. För att förbereda sig inför att verka i detta samhälle krävs en ganska lång tid - tolv skolår om man räknar med gymnasiet. Går man sedan vidare med högre studier (som många yrken kräver) blir det ännu längre tid - ytterligare fem år för magister-, läkar- eller civilingenjörsexamen. Därefter kan man fortsätta med forskarstudier... Jag har doktorerat i snart två år och har således hittils ägnat 19 år åt studier. Det är mycket.

Från och med gymnasiet väljer man själv, men innan dess är skolgången obligatorisk. Vi tvingas enligt lag att lära oss en hel hög saker. Jag ifrågasätter absolut inte behovet, tvärtom. Kunskap är bra, och aldrig tungt att bära. Men varför tycks unga människor i mindre och mindre utsträckning intresserade av att skaffa sig kunskap? Vad har hänt med deras nyfikenhet? Har evolutionen bestämt sig för att nyfikenheten inte behövs längre?

Nej. En av många saker man kan lära sig är att evolution är en långsam process, vilket Darwin skrev, även om senare forskning visat att den också drivs av enstaka språng, triggade av extraordinära händelser. Lustigt nog visar medicinska rön från Kalix att en viss form av genetisk evolution kan sägas förekomma mellan generatoner, men det gäller knappast en sådan fundamental egenskap som nyfikenhet.

Nog är ungdomar nyfikna alltid. Men det verkar som att man riktar den på andra saker än skolgången. Jag kan se två huvudsakliga anledningar.

Den första är att vår långa strävan efter ny kunskap har genererat ett samhälle så fullt av informationskanaler, intryck lockelser att den nyfikna har fullt upp med att bestämma sig åt vilket håll han eller hon ska titta. Kommersiella, politiska och sociala krafter slåss om vår uppmärksamhet. Kunskap är så lätt att få tag på via nätet att man skulle kunna tala om en kunskapsinflation - den är helt enkelt inte lika värdefull längre, på grund av sin tillgänglighet. Samtidigt har vi uppnått ett fantastiskt välstånd, och det är möjligt att de gamla argumenten för varför vi ska gå i skolan - att skaffa sig en utbildning och därigenom ett jobb och därigenom ett bättre liv - inte biter på unga längre. De har det ju redan så bra, tack vare föräldragenerationen som slitit hårt för att ge just sina barn en bättre och mer matriellt fulländad uppväxt. Och varför lära sig algebra när man kan bli bloggkändis vid 16 års ålder? Andra möjligheter till sysselsättning och karriär presenterar sig via nätet: pokerproffs, webdesigner, musiker... Och andra lockelser finns - antal saker på och utanför nätet som vi kan fördriva tiden med tycks öka exponentiellt. Även om vi lever i kunskapssamhället ser många ungdomar få anledningar att tillhöra det.

Den andra anledningen är nog ett rent generationsfenomen. Jag ska låna en tes som Henrik Schyffert så effektivt driver i sin show 'The 90's - ett försvarstal', nämligen den att varje generation gör revolt mot sina föräldrar. Hippiegenerationen gjorde uppror mot sina samhällsbyggande, patriotiska föräldrar, och deras barn blev präktiga karriärister. Grovt tillyxat, naturligtvis, men det ligger mycket i det. Det hela blir som något slags socialt Lotka-Volterra-fenomen (en annan bra sak man kan lära sig i skolan). Med detta sätt att se på saken är dagens unga så att säga den andra hippievågen, som gör uppror mot sina karriäristiska föräldrar.

Alla försöker hitta en förklaring till varför skolsystemet ständigt krisar och resultaten dalar. Min är helt enkelt att kunskap, såsom vi alltid har sett på den, har blivit mossig och omodern. Bland alla valmöjligheter i dagens samhälle måste kunskap göras attraktiv och rolig, inte till ett nödvändigt ont som måste bankas in, om den ska kunna sticka ut bland alla andra lockelser. Kunskapen har alla möjligheter att lyckas, den har egenskaper som kittlar vår nyfikenhet som inget annat, som utmanar oss och tester våra gränser i paritet med de mest extrema av sporter, och den ger en unik tillfredsställelse. Det som behövs är att skolform och lärare anpassas efter kunskapens nya status hos unga, som inte ens är ett nödvändigt ont längre. Den måste göras cool. Man måste ta vara på det roliga med lärande. För då blir det jobbiga mindre jobbigt.

Det, Jan Björklund, är en delikat uppgift.

Nu måste jag sluta. Jag ska trots allt upp och undervisa i biologisk strukturkemi imorgon kl. 8.00. Kunskap är bra.

Veckans Winnerbäck: Ingen har lust från Rusningstrafik. Ungdomlig apati, sprungen ur... vad?

/Mats

”Jenny Wilson, Miss Li, Amanda Jensen, Agnes. Det är inte ni. Det är könsmaktsordningen” läser jag på Gunilla Brodrejs twitter från P3 Gulds gala i tisdags förra veckan, fyra minuter efter att Lars Winnerbäck fått ta emot guldmicken. Det kunde lika gärna stått ”Lars det är inte du. Det är könsmaktsordningen”. En skymf mot Lasse och hans musik, skulle han vara bäst för att vi har en könsmaktsordning? Till och med när ”Miss Li sjunger sin härliga hyllning till den sötaste pojke hon nånsin sett i ’Dancing the whole way home’” är det tydligen inte kärleken som det sjungs om utan låten – som ni hittar texten till här – är tydligen en hyllning till mannen. Gunilla du letar efter fel! Du vill att samhället ska vara ojämställt, då får du något att vara rabiat för! Sen ger hon de senpubertala männen som  tydligen styr Sveriges musikliv en känga och hävdar att under puberteten så ägnar sig män åt varandra och att män i juryn därför röstar på män. Det finns det amerikans forskning på minsann. Nu råkar det vara så att det sker samma sak i valen till bolagsstyrelserna, män röstar på män, är dessa 50+are också senpubertala? Bemöda er inte med att läsa hennes blogg här. Sen sågs Gunilla återigen i förra veckans Debatt där hon bland annat påstod att ”det blir mycket roligare underhållning och rent utsagt långtråkigt med bara killar, det tror jag till och med killarna kan skriva under på.”

 

Under debattprogrammets gång slår det mig att det inte är diskriminering som diskuteras. Det finns ingen av debattörerna som egentligen tycker att det har skett någon diskriminering. Utan problem är att inte lika många kvinnor som män fick pris. Debattörerna vill således ha kvotering i en tävling som ska dela ut fina priser. Det kan ifrågasättas hur tävling i musik ska gå till och hur det kan avgöras vem som skriver bäst musik i Sverige, men nu har vi en tävling och jag lägger mig inte i den debatten. Tanken på att kvotera i en tävling på högsta nivå är inte bara absurd, den ett direkt hugg i foten på alla som kämpar för ett jämställt samhälle. Låt mig förklara varför:

 

Ett förslag som kom upp under Debatt var att nästa års P3 Guld skulle bli en manifestation till kvinnornas ära. Därför skulle endast kvinnliga musiker få vara med. Ponera att det skulle hållas en tävling för enbart tjejer. Jag då skulle årets tjejmetalband koras. Då skulle den bästa sångerskan utses. Då sker en uppdelning efter kön som inte finns idag. Jag tror på separatism i vissa fall. Jag tror att tjejpopkollo kan göra så att tjejer får ett rum att utvecklas utan att behöva utstå killarnas svidande kritik i en känslig ålder, istället för att ge upp kan de bli peppade att nå till en nivå där de kan få respekt ute i den verkliga världen. P3 Guldgalan är inget popkollo, de delat ut några av Sveriges mest prestigefyllda musikpriser.

 

Sen är egentligen biologiska kön ointressanta i det här sammanhanget. Är Timo Raisänen, den lilla taniga programledaren för P3 Guldgalan med tighta byxor och sammetslen röst samma man som Magnus Samuelsson, Sveriges starkaste man som bar upp Timo på scenen under en av prisutdelningarna? I musiken spelar inte muskelmassa och en massa andra grejer som skiljer de biologiska könen åt någon roll. Musikbranschen är mansdominerad och omvittnat tuff för tjejer. De som har tagit sig till toppen spelar däremot i samma liga och på samma villkor, låt det så förbli.

 

För övrig anser jag att den mystiske Damien Adore med flera skakade om riktigt ordentligt med deras framträdande!

 

/Alexander