En Tanke i Veckan

När första lönen som nyutexaminerad kommer och ribban för det nya livets möjligheter läggs på, uppträder snart ett nytt levnadsstandard-minimum. Att gå från ett studiemedel på 7200 i månaden till en ingångslön på 28000 (rekommenderad ingångslön för en civilingenjör som är det jag pluggar för att bli) gör det möjligt att öka sin materiella standard avsevärt. Nya vanor uppträder i livet och i sann evolutionär anda (survivel of the fittest) anpassas livet till de rådande levnadsvillkoren. Nya kollegor som redan lever detta liv dyker upp, och för att hänga med flocken byts garderoben ut och restaurangbesöken blir allt vanligare. Det går att köpa saker på avbetalning! helt plötsligt går det upp ett ljus. Hur mycket mamma än tjatade om hur bra det var att kunna spara, så är det en väldigt förlegad företeelse att vänta tills kontot ger tillåtelse att köpa den där nya tv:n eller vespan (den dubbelmoral som vi uppfostras i är ett inlägg i sig). Och eftersom chefen är nöjd med prestationen är inkomsten tryggad för en tid framöver. Sen läggs de på hög: bil, bostad, båt, sommarstuga. Alla dessa saker som skänker oss en massa glädje men som också skapar ett beroende. Vi bygger in oss i ett beroende. Beroende av vår inkomst så att vi hela tiden kan betala av den nya livsstilen.

 

Pengar ger frihet. Men det är inte frihet att vara beroende av en inkomst. Det är inte frihet att stressas av bankens krav på avbetalningar, eller räntans väntade uppgång. Göran Persson sa en gång ”den som är satt i skuld är inte fri”, jag undrar om han var stolt över att vara statsminister i ett land där varenda stackare är ofri? För hela samhällsmodellen bygger på denna ofrihet. Olika samhällsinrättningar underlättar för en ständig ökning av konsumtionen, och så länge konsumtionstakten upprätthålls kommer vi alltid att vara beroende av att lönearbeta och rädda för att förlora det arbete vi har. Ett förlorat arbete skulle tvinga oss till att göra avkall på vår nya levnadsstandard, vi skulle behöva sänka ribban. Nej visst, pengar gör oss inte lyckligare efter en viss grundinkomst (så att vi får mat på bordet etc.), de flesta vet detta i teorin åtminstone, trots det verkar alla falla i samma medelåldersfälla, binder upp sig i ofriheten. Alla vet att mer pengar inte löser några problem, snarare tvärtom de verkar skapa problem, ändå ska alla ha mer och jobba mer hela tiden.

 

Så i mellandagarnas lugn och frid ramlade jag över Maria Rankkas text i antologin ”F-ordet mot en ny feminism” (Petra Östergren red.) som även finns diskuterad här. I texten diskuterar hon begreppet ”fuck off-pengar”. Maria Rankka är vd för Timbro och som sådan en stor tillväxtivrare. Hon borde ha mycket att tjäna på att vi sätter sprätt på månadslönen. Här argumenterar hon trots det på ett förvånansvärt vettigt sätt för att alla svenskar borde ha sex månadslöner på banken i form av ”fuck off-pengar”. Avstå en del av shoppingfesten för att ha pengar som gör att du alltid kan säga ”Tack, men nu sticker jag!” till din maka/make, chef eller liknande figur som du kan tänkas vara ekonomiskt beroende av, om den dagen skulle komma. Om bostaden inte inkluderas har enligt Rankka bara var femte svensk någon förmögenhet överhuvudtaget. Väldigt få människor har alltså möjligheten att behålla sin levnadsstandard och samtidigt kalla sig fria.

 

Nu har kanske inte alla den förmånen att de sitter med en ingångslön på 28000, men jag tror att de flesta ökar sin inkomst rejält vid ett tillfälle i livet. När den dagen kommer för mig tänkte jag att jag i stället för att ta klivet in i det konsumerande vuxenlivet på en gång, skulle investera i lite gammal hederlig frihet: Sex månadslöner på banken och möjligheten att alltid kunna säga fuck off!

 

/Alexander

Hej och God Jul på er!

Den sedvanliga stressen innan julafton har gjort att bloggen blivit lite eftersatt. Så nu, på självaste julafton, hittar jag lite tid att skriva. Märkligt, det där, att man stressar så mycket för att hinna förbereda en högtid som i hög grad handlar om att vila. Vi människor är bra märkliga.

Jul. Denna häxblandning av traditioner från kristendomen, hedniska kulturer och nån konstig tomte. Och där vi mer och mer tycks offra på marknadens altare. Bryr vi oss ens om varför vi firar jul längre, eller är det ett svepskäl för snaps, skinka och ett nytt biljardbord?

Jag säger inte att man måste vara religiös för att få fira jul, men jag tycker det vore fint om alla tog tillfället i akt och använde dessa stillsamma dagar till lite sällsynt kontemplation. Om vad som helst egentligen. Det finns så mycket där ute som tål att tänkas på.

Julen är ju också en sådan högtid där man alltid påpekar att många hamnar utanför, särsklit barn i trassliga familjer, hemlösa, människor i krishärdar med flera. Det är svårt att hjälpa alla som egentligen behöver julens givmildhet mer än en själv - det ligger ju i mänsklighetens natur att se till sig och de sina först. Något som ändå alla kan kosta på sig är att skänka en tanke till alla där ute, som oavsett anledning inte har det så bra. Och kanske viktigast: Man får inte glömma att vara tacksam för det man har. Bli inte fartblind bland alla klappar! Vad gör det om bilbanan inte var så stor som du hoppades? Du som läser tillhör ändå förmodligen de matriellt mest lyckosamma 5 procenten i världen. Och vet du vad? Det är ganska stor sannolikhet att du gör det för att du fötts in i den kretsen. Ren och skär tur, med andra ord.

Slutligen brukar ju alla mot slutet av året ha dille på att summera det som varit. I år är det dessutom decenniets sista år, så man summerar 00-talet. Ett lustigt fenomen, som i sig lett till flera spaltkilometer krönikor, kåserier och blogginlägg. Svante Weyler sa träffsäkert att det inte lönar sig att sitta och försöka skriva historia så nära inpå. "Vad minns vi från 00-talet? Fråga mig om 20 år!" Vi på Entankeiveckan nöjer oss med att förutse att det var grundandet av denna blogg som kommer stå ut från 00-talet. Kaxighet är det nya svart.

Så god kontemplerande jul på er alla! Och glöm inte julaftonens viktigaste hålltid: Nej, det är inte Kalle/Anna Anka. Det är självklart Karl-Bertil Jonssons julafton, kl. 19.00 på SVT1. Eller för de mer moderna - troligtvis närsomhelst på SVTPlay...

/Mats

Så här i tentaperioder faller det alltid någonting intressant över mig som gör det stört omöjligt att koncentrera sig på det väsentliga: att klara tentorna och någon gång få sin examen/behålla studiepengen och bostaden. Ibland är det en ung dam som får mina tankar att sväva iväg, denna gång heter hon Helen. Charlotte Roche har skrivit en mycket omdebatterad bok (tack Emelie för tipset!) som heter Våtmarker och som nu finns i svensk översättning. Boken handlar om 18åriga Helen som vi får träffa just som hon läggs in på sjukhus för en analfissur. Där i sjuksängen ligger hon och tänker tillbaka på sitt liv och berättar för oss om hur hon ser på världen. Till en början blir jag äcklad och nästa lite besviken. Helen beskriver sina hemorrojder utförligt och hur hon inte såg någon anledning i att ta bort dem utan istället tycker att de är ett bra test på om en kille ”menar allvar”. ”Om han gillar mig ska väl en sån där druvklase inte spela någon roll?” som hon uttrycker sig. Redan i meningen efter övergår äcklet i ett komiskt tillstånd då hon beskriver sin favorit sexposition ”fylld-med-nylle”, och så där pågår det ett tag med några fnissanfall från min sida när Helen beskriver sitt mycket aktiva och underliga sexliv.

 

Sen kommer inspirationen. Jag häpnar när jag kommer på mig själv med att bli inspirerad av Helens tokigheter, som min kära farmor skulle ha uttryckt det. Instinktivt tyckte jag att det va komiskt och korkat att torka av toalettsitsen på en offentlig toalett med sitt underliv, för att undersöka vilken effekt en rikare bakterieflora har på det samma. Helen gör det och inte bara för att hon är dum i huvudet som jag får intrycket av under de två första faserna i läsningen (äckeldelen och fnissdelen) utan för att hon är intresserad av att utforska sin kropp, och inte minst sin värld! Hon är en riktig vetenskapskvinna som går metodiskt tillväga, stället upp hypoteser och testar dem med experiment. Och hon smakar på allt, som den gamla tidens kemister: blod, slem, snor, spya. ”Så länge det är från min egen kropp kan det inte vara så farligt”. Helen ser också till att hon har en kompetent medarbetare i sin gynekolog som hon ständigt kollar med så att experimenten inte är farliga. Det är en mycket smart flicka.

 

Helen är 2000-talets Robinson Crusoe. Jag menar att hennes förhållningssätt är ett ideal även om aktiviteterna i sig kanske inte alltid är det. Hon gör precis tvärtemot vad alla säger till henne, för att hon vill testa och sen bygger hon sin värld utifrån det. Det kan vara dumt att uppfinna hjulet på nytt helat tiden och därför får du ju vara lite förnuftig när du testar dig fram i livet, och kanske ha en bra expert till hands. Jag ska ta ett väldigt tydligt exempel och nu blir det barnförbjudet på riktigt så känsliga läsare bör hoppa till nästa stycke. Helen hade ett längre förhållande med en man som menade att alla män får mycket häftigare orgasmer om hon sticker in ett finger i rumpan på dem och stimulerar prostatan samtidigt (kursiveringen är mitt vetenskapliga tillägg). Hur många män har testat det, eller vågar erkänna att de testa det? Om det nu beror på bögstigmat eller på att bajs är äckligt låter jag bero, det intressanta är att sex är en väldigt viktig del av många människors liv men ramarna för sexlivet är givna och där ingår inte manlig analsex. Du kanske kommer uppleva ditt livs häftigaste orgasm, du vet inte för än du har provat!

 

Nu kanske ni tror att jag har läst boken? Det har jag inte, inte hela i alla fall, jag har ju haft tentor att plugga till! Jag blev helt enkelt så inspirerad av Helens jag-gör-vad-jag-vill-så-det-så-mentalitet att jag skrev en recension på en bok jag inte läst, då den redan nu gett mig otroligt mycket, på ett väldigt underhållande sätt.

 

Charlotte Roche inspirerar till att undersöka det tabubelagda, just därför att det är tabubelagt. Tabut har lagts på av en kultur som jag har födds in i, inte valt att ingå i. Charlotte Roche är en dörröppnare, hon öppnar dörrar till möjligheter som jag inte visste fanns.

 

Läs Våtmarker, perfekt julklapp till alla kvinnor som män! Det tänker jag göra så fort de där tentorna är avklarade, eller kanske redan ikväll…

 

/Alexander

Köpenhamn. Förr oss svenskar synonymt med öl, kontinental livsstil, främlingsfientlighet och drogliberala samhällsexperiment. Men från och med nu kommer staden finnas på kartan av helt andra skäl.

Nedräkningen har pågått länge nu - den startade väl på allvar med Bali för två år sedan - och nu är det alltså dags för Världen Att Bestämma sig. Det är en i många avseenden historisk konferens, inte minst för sin blotta storlek. Inte sedan andra världskriget har en internationell politisk händelse av sådana gigantiska mått ägt rum.

Så vad kommer resultatet att bli?

För något år sedan kändes det som att näven var knuten i byxfickan för många av västländerna - nu jäklar, liksom. Men - kanske på grund av finanskrisen, kanske av sedvanligt idiotiska byråkratiska skäl - de senaste månaderna har debatten varit avslagen, och många stora ord och löften har dragits tillbaka.

Det är inte utan att man blir pessimistisk.

Men så kom de Stora Utspelen från de Tunga Aktörerna. Obama överraskar med ändrade resplaner, och tajmar slutförhandlingarna. Kina pratar plötsligt om utsläppsmål i paritet med Europa. Så det kanske finns anledning för världen att hålla andan, trots allt.

Men jag är ändå pessimistisk.

Du som läser märker kanske att jag tar klimatförändringarna för givna, dvs jag förutsätter att de är en realitet, bortom allt tvivel. Så är det inte. Visserligen håller jag verkligen inte med de som åberopar något faktafel hos Al Gore här, eller bristande vetenskaplig konsensus där, och med detta anser att alla typer av bromsande åtgärder kan kastas i soptunnan, Sverker-style. MEN det är viktigt att debatten hålls levande, och det finns en tendens till sned medierapportering, och även misstänkta vinklingar i forskningsvärlden (Climategate, se t.ex. http://sydsvenskan.se/danmark/article586013/Climategate-het-fraga.html), som skadar miljörörelsen. Och därmed - i förlängningen - mänskligheten.

Såhär tycker jag: Vi kan inte med säkerhet veta exakt hur stor den mänskliga klimatpåverkan är, förrän vi har facit i hand. Det (eller snarare de) system som måste beskrivas är oerhört komplexa, fulla av återkopplingar, "tipping points" och retarderande mekanismer, och är ganska stort - hela jorden, närmare bestämt. IPCC grundar sina rapporter på utlåtanden från 1000-tals forskare, alla experter inom sina områden, och att tro att en enskild person (eller regering) skulle kunna förstå sig på allt detta helt och fullt är naturligtvis befängt. Dock är det lika befängt att vänta tills vi har alla fakta i knät, som de flesta säkert förstår. Vi har ju samtidigt inget annat val än att frångå beroendet av fossila bränslen, som defenitionsmässigt är ändliga.

Sternrapporten, som kom för några år sedan, slog för första gången fast att de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell global temperaturhöjning skulle bli astronomiska. Dock är kostnaderna för att fasa ut det fossila samhället och fasa in det förnyelsebara i stort sett lika astronomiska. Tänk bara - världens fordonsflotta måste bytas ut (hur tar man hand om alla skrotdelar?), otaliga kraftverk måste på sikt överges, enorma mängder, sol-, vind-, och vattenkraft måste byggas ut. Vem betalar?

Det är här min pessimism kommer in i bilden. För i Köpenhamn befinner sig beslutsfattare som i första hand är politiker och ekonomer, och inte tekniskt kunniga. För en ekonom är det inte gångbart att försöka begränsa skadeverkningarna genom skatter eller på andra sätt införa sanktioner mot verksamhet som producerar växthusgaser. För Att Det Skadar Ekonomin. Tillväxten Går Ner. Ajabaja! Får man inte göra, inte bra... Då bryter man nämligen mot det marknadseknomiska paradigmet, som - vare sig man gillar det eller inte - håller världen snurrande och gör den till det den är idag. Jag medger att det är skrämmande att tänka sig en global BNP-sänkning på 13 % under resten av decenniet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3767377.svd). The mother of all finanskriser, liksom. Vad skulle det innebära för världsfreden? Men vad är alternativet.

Jo, säger ekonomerna. Släng lite pengar åt forskningen, så löser sig allt inom några år. Teknologin är ännu inte tillräckligt utvecklad för att väga upp allt fossilt bränsle, men vänta bara! Nöden är uppfinningarnas moder, osv. (Se ovan nämnda länk.) Eller - kanske ännu mer populärt - Marknaden Fixar Biffen! Finns det bara efterfrågan så kommer det raskt att finnas ett utbud. Konkurrens pressar priserna och höjer effektiviteten.

Men nej. Jag är inte på något sett expert inom någon av de förnyelsebara teknikerna, och inte heller ekonom. Men som naturvetare vågar jag påstå att många ekonomer och politiker jag ironiskt parafraserar i ovanstående stycke saknar något viktigt: perspektiv. Okej, vind och vattenkraft bygger på kittlande enkla fysiska principer och är relativt billigt att producera. Men inte ens om vi höjer produktionen med tusentals procent (vilket samtidigt allvarligt skadar den natur vars beskydd är en viktig del av en sund klimatpolitik) når vi upp till en bråkdel av den fossila energiproduktionen. Solkraften - den konceptuellt klimatsmartaste tekniken av alla - är långt ifrån kommersiellt gångbar (alldeles för dyr och ineffektiv), och min gissning är att den inte kommer vara det på ytterligare flera decennier. Lägg därtill den energi- och materialkostnad det innebär att ersätta en etablerad teknologi med en annan. (Du där, Priusägare! Du måste köra runt med din klimatsmarta bil i 15-20 år innan du avsatt energikostnaden inbakad i karossens plåt. SEDAN börjar du backa koldioxidkontot. Men just ja, då har du ju redan bytt bil...)

Man kan inte bara räkna med att forskningen ska ta oss ur denna rävsax av ekonomiskt ohållbara alternativ. Investerar man i forskning kan man INTE räkna att få tillbaka insatsen, och tiden då man gjorde Kuhnska jättesprång (http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Samuel_Kuhn) misstänker jag är förbi. Men det är just jättesprång som behövs i Köpenhamn, av ett eller annat slag.

Det ligger något mycket irriterande i vissa marknadskramares förmåga att vara härdade cynikar i fråga om människans och marknadens beteenden, och samtidigt navia idealister i sin blinda tro på teknologiska framsteg som en pålitlig Räddare i Nöden. Jag tror tyvärr inte att världen enkom kan luta sig mot forskningssamfundet den här gången. Vad som däremot skulle hjälpa är om fler tänkte som Holden Caulfield och släppte några av sina personliga pretentioner, för att bli en klimatets Räddare.

Åh, jag riktigt ser hur munnen blir som ett streck på dig som ser lågkonjunkturen lägga sig som en våt handduk över det klimatmedvetna samhället, där folk Vågar Vägra Köpa. Vad ska det då bli av oss? Ja du...

Som jag ser det har beslutsfattare två ekonomiska katastrofer att välja mellan. Å ena sidan svåröverskådliga materiella och ekonomiska skador till följd av den globala uppvärmningen (mycket på grund av mer extremväder, dvs fler "Katrina"), kryddat med ökade demografiska konflikter i redan hårt drabbade regioner. Å andra sidan en svåröverskådlig recession på grund av minskade varuflöden, flygresor och energianvändning, forcerat genom något slags straffskatt. (Handel med utsläppsrätter? Njae.) Jag känner på mig att deltagarna i Köpenhamn kommer att välja att undvika den typ katastrof som de vet mest om.

Det är därför jag är så pessimistisk.

/Mats