En Tanke i Veckan

Jag åker tunnelbana mellan Hornstull och Tekniska Högskolan varje vardag. Det är en resa som på grund av mycket folk och för få tåg är ganska otrevlig i rusningstid, särskilt när man som jag och många av mina medmänniskor äger ett sådär bra morgonhumör. Men härom morgonen blev jag riktigt glad.

Jag fann mig sittande omgiven av människor från minst tre delar av världen. Två medelålders män som samtalade på vad jag tror var persiska, två asiatiska unga män (kineser? Trots att jag jobbar ganska nära flera kineser och hör kinesiska ofta har jag svårt att särskilja olika asiatiska språk) samt en morgontrött herre som jag tror var från Malaysia eller Indonesien, av utseendet att döma.

Just denna morgon var jag för trött för att läsa något, så jag satt bara och sneglade på dessa medresenärer och lyssnade förstrött på deras samtal, som jag av naturliga skäl var utestängd från. Och jag slogs av en sådär härligt politiskt korrekt känsla av samhörighet, av världsmedborgarskap, och jag tänkte att vad fantastiskt ändå att man kan komma så nära så vitt skilda kulturer på bara två fyror en morgon på Röda Linjen.

Okej, tänker ni, jag vet vad som kommer nu, en sirapskletig svada av floskler om att vi alla är lika och samhället är stort nog åt alla och integration och jämlikhet och så vidare. Sånt där som alla skriver under på men få efterlever fullt ut. Men jag ska villigt erkänna att jag inte är mycket bättre själv. Jag har inte många "invandrarvänner", och jag kan drabbas av någon svårdefinierad obekvämhet i närvaro av människor som pratar, ser ut eller beter sig lite annorlunda än jag. Just den här morgonen satt jag precis som alla andra svenskar, alla andra gånger, tyst och ansträngde mig storligen för att titta på just ingenting, trots att det mest rationella för en som är nyfiken skulle vara att slänga sig i slang med någon av dessa människor för att få svar på någon av alla frågor som dök upp i huvudet. (Vad pratar ni om? Var bor ni? Vad förde er till Stockholm? Vad jobbar ni med? Jobbar ni? Vad heter ni? Vad åt ni till frukost?)

Men just den här morgonen kunde jag känna samvaro med dessa medmänniskor. En djup och direkt sådan, utan att jag fördenskull behövde prata med dem (nej, för hur skulle det se ut?). De båda medelålders herrarna förde en lågmäld, framåtlutad diskussion om Gud vet vad, det kan för allt jag vet ha handlat om kaklet i det nya badrummet eller vad dyrt det blivit med mjölk på Ica. En lätt svindel infann sig då jag smygtittade på deras fårade, kloka ansikten och försökte inbilla hur deras liv sett ut, var de varit och vad de gjort. Så oändligt mycket annorlunda än min uppväxt och mitt vidare liv, får man anta. Och dessa studenter (jag tror de var studenter) till höger om mig - vi hade ju delvis liknande erfarenheter (större delen av mitt vuxna liv har ägnats åt studier) så jag kunde kanske leva mig in i deras livssituation? Eller - de har valt att studera i Sverige, ett land där språket förmodligen är lika svårt för dem att lära sig som kinesiska för oss. Denna utmaning, denna resa, kräver en sorts drivkraft de flesta svenskar nog aldrig behöver komma i närheten av.

Och nu sitter dessa Historier, dessa Liv, på samma tunnelbana som jag, på väg någonstans för att klara försörjningen och ta sig vidare i sina Liv. Det är stort, på något sätt.

Plötsligt får en av de persisktalande männen ett mobilsamtal och för en kort dialog på typisk rinkebysvenska, som handlar om någon telefon som visst ska fungera nu. Och jag tror att jag förstår vad de är som får mig och många andra att, låt vara omedvetet, iakta ett visst säkerhetsavstånd till invandrare, eller nysvenskar eller vad man nu väljer att kalla denna grupp människor. Det faktum att svenska med brytning låter annorlunda, och när det gäller människor från främre orienten med omnejd även ibland lite aggressivt, får oss att dra slutsatsen att även människorna bakom talet är Annorlunda eller Aggressiva. Snabb, instinktiv reaktion. Pinsamt värre, men det händer. Det samma gäller andra skillnader, som yvigt gestikulerande, andra matvanor, annat synsätt på religion. Men allt det där är bara Kultur. Det finns så oändligt många olika sätt att leva sina liv på, och olika sätt har blivit konvention på olika ställen i världen. Men den här mogonen på tunnelbanan känns det som om Konventionerna inte är mer än en jordskorpa, och att kärnan, manteln och allt annat är precis detsamma hos mig, dig, de persiska herrarna och de kinesiska studenterna. Om man inser det ska det väl inte vara så svårt att blanda konventioner lite hur som helst, världen över?

Kultur är något fint som berikar och färglägger livet. Rädsla gör för de flesta livet gråare och kallare. Varför väljer då så många i dagens Europa att se på den kulturella omblandningen med rädsla, och inte nyfikenhet och öppenhet? Varför anstränger sig sverigedemokrater, fremskrittspartister och andra högerpopulister med att försöka hitta på sakliga argument för att vi inte skulle kunna leva i ett blandat samhälle? Åk lite tunnelbana istället, Jimmie Åkesson. Då får du se att vi till syvende och sist alla är precis lika morgonströtta och vardagstråkiga, men ändå sätter oss på tuben varje dag för att åka någonstans och försörja oss själva och våra familjer.

/Mats

Finns ingen bra förklaring till varför mitt första inlägg kommer att handla om friskolor. Det råkade bara vara det jag går och tänker på för tillfället, och så kommer det att se ut för mig. Skriver när tanken slår mig, håll tillgodo!

 

Jag har länge haft en ganska negativ inställning till friskolor. Men det senaste året har det svängt något och under en period var jag i stället väldigt pro. Sedan jag under hösten vikarierat på ett gäng friskolor har dock min bild nyanserats något.

 

De väletablerade kommunala skolorna har en fantastisk fördel: Verksamheten är i rullning, salar finns med resurser: musikinstrument, datorer, lärarrum, allt det där som vi som gått i en kommunal skola tar för givet. På min tid var det bara överklassen som inte gick i kommunala skolor och då kallades det privatskola. De stora klumpiga och gråa kommunala skolorna har en stor nackdel: Ett system som tillhanda håller en typ av undervisning, på en skola som du blir tilldelad lämnar väldigt lite utrymme för förändring. Om föräldrarna är missnöjda kan de kämpa för att nå förändring på skolan, en mödosam process. Men skolledningen och lärarna på skolan har egentligen inga incitament för att förändra sitt beteende, de har sin elevbas och kan tryggt fortsätta på sin gamla bana utan att riskera att förlora den.

 

Barnen som växer upp idag möts av en helt annan verklighet. Barnen som växer upp idag, eller snarare deras föräldrar, kan välja att gå på en skola där de får extra mycket idrott, eller en som erbjuder bön med en imam varje dag. Olika pedagogiska modeller får ta form och växa fram obehindrat. För mig låter det fantastiskt, men det verkar inte riktigt som om någon förstår hur det verkligen ligger till. Friheten kan tyckas blomstra, men som vikarierande musiklärare har jag sett valfrihetens pris, vissa skolor har ingenting! Dessa skolor är så klart i en ”uppstartningsfas”, men det betyder att de barn som råkar gå på den skolan under uppstartningsfasen blir en förlorad klass, de får inte en utbildning likvärdig den som deras kamrater i etablerade skolor får. Med tanke på att friskolor startas ganska frekvent och att en del går i konkurs, konkurrens är ju grunden i friskolereformen, så kommer vi att få vänja oss vid att ganska många barn helt enkelt inte får den undervisning de har rätt till. Vi offrar några ungar på valfrihetens altare, friheten går för allt.

 

Konkurrens och nya skolor är bra, den leder till att missnöjda föräldrar kan ge den gråa, statiska skolan fingret. Skolorna måste skärpa sig och visa att de kan erbjuda något som de andra inte kan. Men kan vi se våra barn i ögonen om tio år och säga: jag du lille vän, vi tyckte att friheten att kunna starta en skola när som helst var mycket viktigare än att du fick någon utbildning?

 

/Alexander

Bästa läsare!

Hej och välkommen till "En tanke i veckan", bloggen som drivs av två vänner med gott om idéer och åsikter om det mesta. Och det är just vad denna blogg kommer avhandla. Det mesta, alltså. Varje vecka skriver någon av oss ett nytt inlägg, och ämnet är fritt. Politik, miljö, kultur, känslor eller varför inte erotik? Du kan aldrig vara säker på vad nästa inlägg kommer handla om. Det är inte vi heller.

 

Vi som skriver heter Mats Linder och Alexander Olsson. Två vänner med ganska olika bakgrund, och ibland eniga, ibland skilda åsikter. Det som förenar oss här är kärleken till det fria ordet, till diskussionen och till att få uttrycka sig i skrift.

 

Du som läsare är naturligtvis varmt välkommen att kommentera, diskutera, hylla eller kanske såga oss. Är det inte hela vitsen med bloggar, så säg.

 

Vi avslutar med att citera Patrik Larsson i MNK: "Nu kör vi!"