En Tanke i Veckan

Det är mycket kaos och förvirring i mina inlagg just nu...och efter som detta är den ärligaste bloggen på nätet är det helt enkelt så det är i huvudet just nu.

Befinner mig efter ett par buss- och tågresor genom Europa nu i Berlin. Stannade till en natt hos en god vän i Köpenhamn på vägen ner och hann med ett ölcafébesök, och efter det vidare till Prag för att spela på en jazzklubb där. Jag slås alltid av det gemytliga kaos som råder så fort man tar sig över det där sundet som skiljer det kalla, isolerade, moralpredikande Sverige, från den varma, närgångna, fria kontinenten. Jag tycker om att kunna vila i kaoset, betrakta de tusentals händelser som utspelar sig framför mig, utan att jag behöver anstränga mig en muskelspänning. Om jag vill delta, finns allt där. Om jag vill vila, är det ingen som blir ledsen för det.

När jag ska försöka illustrera detta brukar jag berätta om ett kafé jag var på i Belgrad förra året. I en källarlokal fanns detta gemytliga ställe med möbler från början av 1900-talet och dunkel belysning, på menyn allt från absint till turkiskt kaffe. Lokalens väggar var klädda av hundratals små prylar; Bokhyllorna fyllda med politisk litteratur, tavlorna, växterna och krimskramset i största allmänhet, allting flätades samman till en gemytlig enhet. När jag satt ner och småpratade med min reskamrat Per utgjorde kaoset en vilsam bakgrund, en plats att rikta blicken mot när ögonkontakten blev för intensiv. När jag och Per inte hade nått att säga varandra för en stund, trädde kaosets detaljer fram och blev färgstarka individer som jag fick stifta bekantskap med för en lite stund.

Jag tror att Sverige skulle må bra av lite mer kaos. Vi måste beakta det faktum att svenskarna har gjort en kompromiss: Vi har satt alla människors överlevnad som den högsta överordnade lagen. Det är ett väldigt fint motto att ingen ska dö i onödan. I trafiken har vi nollvisionen, ingen ska omkomma i trafikolyckor. Droger och alkohol ska göras mycket svårtillgängligt, för samhället och dess invånares bästa. Det vi har kompromissat bort är att de pengar som läggs på att bygga säkerhetsräcken och att ansälla trafikpoliser, kunde ha används till att bygga ungdomsgårdar till kidsen. När vi låser in alkoholen klockan tre på lördagen, kompromissar vi med den frihet det innebär att kunna köpa med sig en kall öl till solnedgången en sommarkväll.

Samtidigt älskar jag ju det där. Folkhälsan, tanken att alla ska kunna få ett drägligt liv. Att vi tar hand om varandra, på nått sätt.

Trots det kommer det här inlägget inte sluta med den gamla klyschan "borta bra men hemma bäst", då skulle jag ljuga för mig själv. Jag tänker inte avsluta med att säga: snart får jag åka hem till trygga, ödmjuka, accepterande Sverige och lämna den stökiga, ifrågasättande, intoleranta kontinenten. Alla som liksom jag har en sund skepsis till den lagstadgade tryggheten som vi är pådyvlade i Sverige, inser att tryggheten gör att en viktig del av livet kompromissas bort. Vi kommer aldrig att få uppleva ett Woodstock i Sverige, det kan ju - gud förbjude - leda till att någon dör! Och det är en kompromiss vi i trygghetsnarkomanernas land har gjort.

/Alexander

Jag går ofta omkring och känner mig lite lätt avskärmad från den "verkliga" världen. Ni vet - den som omnämns i nyheter och som 'alla andra' verkar tillhöra. Det är en värld full av pensionssparande, lägenhetsaffärer, snökaos och Melodifestivaler. Men jag tillhör den inte. Inget av det där berör mig. Alla känner nog dessutom igen den avtrubbade känslan som lätt kan infinna sig när man sitter framför nyheterna och för umpte gången i ordningen matas med hemska historier och våld, katastrofer och ond bråd död. Det är hemskt och det berör, men det är liksom en annan värld.

Därför var det, utan att överdriva, omtumlande när jag runt 17.30 igår fick höra om massakerhotet mot KTH. Vi har sett det hända i USA, flera gånger dessutom, och till och med så nära som i Finland. Men inte skulle väl något sådant hända här? Nej, nej! Inte gamla fina, trygga KTH, mitt lärosäte och min arbetsplats, vars område jag nästan dagligen varit på sedan hösten 2003. Nej, nej, sånt händer någon annanstans.

Ändå kom alltså ett hot via ett forum om ett 'go-with-a-burst'självmord som känns igen alltför väl från Världen Därute. Ni har redan läst detaljerna framlänges och baklänges, så jag ska inte rapa upp dem här igen. Det var väl för väl att hotet kunde avvärjas.

Men det slår mig, och det med kraft, hur lätt, hur otroligt lätt det skulle vara för honom - eller någon annan - att faktiskt göra slag i saken. Offren skulle vara chanslösa - särskilt nu när det är tentaperiod och tusentals elever sitter inklämda i salar med sina tentamina. Vart skulle de fly om någon rätt och slätt går in genom dörren och börjar panga?

Det är vår smala lycka att mannen i fråga i) uppenbarligen ville ha så mycket uppmärksamhet att han gick ut med ett hot, ii) var dum nog att inte dölja sin IP-adress. Betänk alternativen: Någon som fått psykbryt går en dag helt enkelt och skjuter ner alla han kommer åt - utan att förvarna. Eller kommer med hot som i stort sett lamslår (eller i alla fall skräckslår) hela lärosätet. Vi är så sårbara. Det är väl tur, får man tänka, att vi människor har förmågan att stänga ute tankarna på alla skräckscenarier som i princip hotar oss vart vi än rör oss i det moderna samhället (nån mer som börjar tänka på den gamla JustD-dängan Tvångstankar?).

Ju mer man tänker på det, desto läskigare blir det. Bäst kanske att låta bli och bara andas ut.

/Mats

Veckans Winnerbäck: Stockholms Kyss - En av många av hans Stockholmsskildringar, men den här tycker jag skildrar både lockelserna och farorna med en storstad. Passar en dag som denna, tycker jag.

Efter juluppehållet tog jag en paus i mina KTH-studier för att hålla på med musik. Gick hela hösten och smakade på känslan av att sitta på mysiga musikcaféer och spela gitarrpop inför en trånande publik. Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt det, det var för övrigt sommar och sol i min fantasi och inte nån vargavinter J...det är väl kanske så att det aldrig riktigt blir som man har tänkt sig och det är lika bra det! Eller?

 

Även om det inte blev sommar och sol och en dans på rosor så fort jag tog mitt mycket välförtjänta och välbehövliga uppehåll, trodde jag inte att det skulle gå så kort tid innan jag började ifrågasätta min rätt att helt abrupt avbryta mina nästan färdiga ingenjörsstudier och bara syssla med musik ett tag. Det som kändes som ett stort och viktigt steg mot en mer varierad och innehållsfylld karriär, som ingenjör och musiker bl.a., kändes plötsligt naivt och barnsligt. Istället för att stolt proklamera min frihet och njuta av att ha tid till att skapa, kände jag en märklig trötthet sprida sig i min kropp. Ganska snabbt blev konceptet frihet och skaparglädje, trötthet och orkeslöshet.

 

När jag pluggade hade jag tydliga rutiner. Vaknade en viss tid, nästa varje morgon samma tid. Visste exakt när jag var tvungen att gå hemifrån för att hinna till plugget i tid. Föreläsningar, möten, projektarbeten, lunch, plugga, möten, hem. Ser kanske lite stelt ut när jag bara radar upp det så där, men strukturen gjorde det möjligt att vara kreativ och skapande inom den ram jag hade satt upp för tillfället. Problemen bestod väl i att det inte alltid var jag som satte upp ramarna, utan att jag ofta var tvungen att följa någon annans agenda. Så uppehållet var ett sätt att få sätta egna ramar.

 

Nu är jag istället ramlös, inga tider att passa, inga deadlines att producera mot och det ter sig ganska härligt vid första anblick. Frihet, visst lite jobb ibland för att hålla sig på benen, men den övriga tiden är helt upp till mig att disponera. Det är fan det svåraste jag varit med om.

 

Visst jag har hittat några grejer som funkar när inspirationen tryter. Träna är en sådan sak, får ny energi och tankarna får flyga iväg och ta nya former. Har också börjat inse vikten av att ha ett tydligt, fysiskt rum där jag vet vad som gäller. Sitter jag i studion, då ska jag spela in. Är jag i ett övningsrum med ett piano ska jag öva pianospel. Idag har jag alla mina prylar i en och samma studentlägenhet på 23 kvadrat. Jag vet aldrig om jag sitter i studion, i övningsrummet eller vid matbordet…

 

Kanske är det helt enkelt så att en ny typ av liv kräver sin invänjningsperiod? Det tog ju trots allt en tid innan jag kom in i KTH-plugget också!

 

Nu förväntar ni er som de ivriga läsare ni är att jag ska avsluta detta med någon slags vis slutsats, men se det blir det inget med idag. Jag är lika virrig och ostrukturerad som den här tanken blev, en uppföljning garanteras.

 

Puss och kram

/Alexander

Anledningen till detta oförlåtligt sena inlägg är på sätt och vis också veckans ämne: mångsyssleri. Jag har haft för mycket att göra, därför inte hunnit blogga. Om det sen är en särskilt bra idé att påbörja ett snårigt inlägg kvart i tolv natten innan ännu en lång och hektisk dag vet jag inte. Vi får väl se vad det blir här nedan.

Mångsysslare är en titel som jag tycker bär på lite blandade värderingar. Å ena sidan finns en positiv klang, som i Lasse Åberg- eller Leonardo da Vinci-mångsysslare. Å andra sidan en negativ, som i en som inte riktigt vet var han eller hon vill ta vägen med sitt liv, eller kanske inte är tillräckligt bra på något för att kunna göra det uteslutande. Lite som en gammaldags diversearbetare.

I mina ögon är livet så fullt av fantastiska saker att upptäcka och pröva på, att ett strikt vägval i nuläget känns helt omöjligt. En karriärcoach skulle förmodligen få mardrömmar om den visste hur jag höll på och systematiskt försakade mitt ganska tidskrävande "jobb" för en mängd sidoaktiviteter som jag känner att jag "måste göra".

Den här veckan har varit särdeles galen och det enda som hindrar mig från att verkligen stanna upp och ifrågasätta om detta sätt att leva är hållbart är att jag inte har tid till det...
Litet utdrag ur min vecka:
- Har försökt vara på jobbet på KTH - där jag doktorerar - så tidigt som möjligt varje dag för att hinna få lite jobb gjort innan det burit iväg till Södra Teatern måndag-onsdag, där jag bl.a. soundcheckat orkester och kört följespotlight under den anrika teaterns vackert ornamenterade tak.
- Har repeterat med en annan teatergrupp som jag regisserar - och åker iväg på samkväm med nu till helgen. Jag var nära att komma försent till detta rep på grund av en invecklad diskussion med min professor angående hur man bäst representerar entropin i en simulerad enzymatisk bindningsprocess i vatten. Tvära kast.
- Jag måste lära mig programmera fortran asap eftersom det behövs för att lösa några uppgifter i en kurs jag just börjat på som ett led i doktorandutbildningen.
- Förberedde på lediga stunder några sångstämmor till kalaset som ska vara i på helgens "internat"

Vi stannar där. Men plockar upp bollen där den landade. Att 'arra' musik, eller hålla på med musik överhuvud taget, är ett typiskt exempel på något jag bar "måste göra". Jag skulle inte påstå att jag är särskilt bra på det, det är bara så  stimulerande, även om det tar fantastiskt mycket tid i anspråk. Golf är en annan, helt orelaterad syssla som jag gärna håller på med, inter för att jag är bra på det men för att fångades av den grejen också och är för envis för att lägga ner.

Vem vet vad som lurar bakom nästa hörn? Oavsett vad är jag ganska säker på att jag är för nyfiken för att motstå att prova. Jag försöker ibland intala mig att det börjar bli dags att varva ner nu, tänka på min disputation och den karriär som väntar sedan (den väntar ju inte för alltid!), men det är så förbaskat svårt att låta bli att anta nya utmaningar, helt gratis dessutom. I höstas var en av de stora nya grejerna att skriva att musikmedley för en hel ca 20 man stor orkester. Så rackarns häftigt. Hade jag aldrig gjort förut! Vad blir det i år? Lära mig spela banjo kanske?

Jag får ibland känslan att vi lever i specialisternas samhälle. Du är inte något om du inte är bäst på din grej, hur obskyr och smal den än är. Lite tillspetsat kanske, men ofta när man läser de lite lyxigare helgbilagorna i tidningarna (för att inte tala om fritidsmagasin om t.ex. golf), med sina personporträtt, känns det som att intervjuobjekten är 'fulländade' på ett eller annat vis. De är Sveriges Yngsta Deckarförfattare, Mest Moderiktige Musiker eller Den Enda kombinerade IT-konsulten och Surdegsbagaren (att ha bisysslor tycks vara helt ok så länge man ger ut en bok om det). Men om man inte kan släppa någon av de 5-7 grejer man gillar att göra?

Alex har också skrivit på den här bloggen om att våga låta karriären vänta på sig till förmån för att våga experimentera, våga upptäcka andra färdigheter och roliga saker att göra. Jag försöker just nu göra allt detta SAMTIDIGT som något slags heltidsjobb. But something's gotta go, och inatt verkar det som vanligt bli sömnen. Tråkigt, men vad gör man inte? Finns det någon som har det som jag - och gillar det? Snälla, gör dig hörd, och berätta hur du gör! Om du har tid, alltså, mitt i ditt experimenterande och upptäckande av en värld som aldrig varit mer inbjudande.

Veckans Winnerbäck:

Kom - Grym ryck-upp-dig-låt som till alla där ute som vågar påstå att livet är trist och att det inte finns något att göra.

/Mats