En Tanke i Veckan

Alexander:

I lördags (16/10) var det en stor dag för Alexander ”The Mauler” Gustafsson. Han hade förberett sig länge för att slå Cyrille Diabaté på käften i direktsänd tv. Alexander är MMA-fighter, en av Sveriges bästa ska tilläggas. MMA står för Mixed Martial Arts och var ett sätt att en gång för alla svara på frågan om vad som hände då en boxare och en karate kid möttes. Alla kampsporter har sina traditioner om energiflöden och den perfekta hållningen som ska göra dem oemotståndliga. Nu var det upp till bevis. En sport växte fram där det enda som gällde var att få sin motståndare att ge upp. Genom att strypa, låsa leder, knocka medvetslös eller på annat sätt få motståndaren att ge upp prövades de olika kampsporterna mot varandra.

 

Första gången jag såg en MMA-fight blev jag ganska häpen. Jag associerade direkt till en dunkelt belyst källarlokal där maffian hetsade hundar mot varandra och tog emot bet. Killarna i ringen slog varandra blodiga och jag avfärdade det hela som idioti. Det va länge sedan. Nu är sporten en av de som växer mest i Sverige och jag tycker att det är minst lika underhållande att titta på som en bra fotbollsmatch.

 

När MMA som förbund 2009 blev medlem i Riksidrottsförbundet skrev några upprörda hjärnprofessorer en debattartikel om hur våld mot huvudet skadar hjärnan på kort och lång sikt. I och med inträdet började vi sanktionera sporten med skattepengar och det va framför allt det professorerna upprördes över.

 

När proffsboxning blev lagligt på svensk mark 2007 fördes mycket av argumentationen likt den gjordes i globaliseringsdebatten. Vi kan inte hindra människor från att titta på boxningsmatcher eller utövare från att åka utomlands och tävla. Jag tycker globaliseringsargumentet är ett värdelöst argument som tas till när nedskärningar eller undanflykter från problem inte kan motiveras. Skulle Sverige inte vara ett föregångsland i energieffektivisering för att det ändå inte gör någon skillnad i faktiska utsläpp av koldioxid? Sveriges politiker måste fatta beslut som de står bakom i sak. Föra en viss politik för att de vill, inte för att de måste. Att det nu får arrangeras tävlingar i MMA i Sverige kan inte rättfärdigas med globaliseringsargumentet, vi måste ta en seriös debatt, där gränsdragning för våldsutövning och en diskussion om det ”fria valet” måste ingå.

 

För det är just gränsdragningen som är frågan här. Vi tillåter inte gängslagsmål, trots att det sker på avskiljda platser och trots att båda ”lagen” ställer upp frivilligt. Vi tillåter inte att någon dör i ringen under en boxningsmatch, trots att boxaren vars liv är i fara skäller på domare och läkare som avbryter matchen. Vi tillåter däremot att någon knockas medvetslös inför hetsande fans, så länge länsstyrelsen har givit matchen tillstånd.

 

Till sist vill jag säga att jag kan se stora fördelar med att utöva våld i organiserad form. Många människor har uppenbarligen ett stort behov av det och njuter av adrenalinkicken det ger dem. Varför ska de inte få utöva en sport som ger dem så mycket? Och kan det inte vara så att gemenskapen i en klubb och närvaron av äldre förebilder ”tar hand om” det våld som annars skulle utövats på gatan?

 

 

Mats:

 

Det finns en fundamental skillnad mellan Alexander ”The Mauler” Gustavsson och idrottsmän som t.ex. Roger Federer. Den förres idrott går ut på att utöva våld mot en annan människa. Visserligen i organiserad, regelstyrd form, men ändock våld. Det är mycket möjligt att de som håller på med MMA eller andra kampsporter avhåller sig från våld i samhället tack vare det utlopp de får i träningslokalen. Men de ungdomar som ser sporten på TV och tycker det är ashäftigt att slåss tills den andre ger upp eller svimmar?

 

Jag ger inte mycket för den äldre delen av samhällets hets mot nya ”farliga” underhållningsformer. Först var det musiken som skulle korrumpera oss, sedan videovåldet, sedan TV-spelen… Men idrott leder till skillnad från underhållningsmedia faktiskt regelbundet till olika våldshandlingar. Och det är framförallt de så kallade fansen som står för våldet. Man kan givetvis med framgång argumentera att idrotten fotboll inte har mycket skuld i att Tony Deogan fick sätta livet till efter huliganslagsmål den 2 augusti 2002. Men just den energi som du påstår att man får utlopp för genom att utöva MMA – jag tror att det funkar med vilken idrott som helst – får andra utlopp för genom att titta på den och göra den till krigsromantik.

 

Förresten är det inte alla som blir fredliga och pacifistiska medborgare bara för att de slåss på en klubb. Vissa gör det förbjudna och tar faktiskt med sig våldet ut på gatan. Örnligan med Liam Norberg i spetsen är nog det bästa exemplet. Jag tror tyvärr att kampsporter aldrig kommer sluta attrahera vissa människor av fel anledning.

 

Våld, i såväl verbal, civil och militär form, är idag den enskilt största orsaken till konflikter och elände i världen. Vi (män?) tycks ha en biologiskt nedärvd instinkt att gå våra meningsmotståndare våldsamt till mötes. I vissa skeden av historien kan det tyckas ha varit oundvikligt, som t.ex. franska revolutionen eller Andra Världskriget. Men dessa våldsamma motstånd skedde ju mot en motståndare som å sin sida höll folket/andra länder i schack med våld.

 

Om vi i någonsin ska komma i närheten av en fredlig, rättvis värld, är en av de viktigaste sakerna att göra att avskaffa våldet som maktmedel och som reaktion. Även om det innebär att vi går emot våra instinkter.

 

Men vad fan - om det nu finns en biologiskt betingad drift för grabbar att slåss eller på annat sätt mäta sin styrka, så hellre i ringen än på gatan. Om det samtidigt ger utövarna bättre hälsa och gott kamratskap så låt gå. Det är helt klart sant att kampsporter, särskilt de utan spirituell asiatisk koppling, får mycket skit i media. Svettiga män som slåss. Samtidigt hyllas tjejanpassade träningsformer som Boxercise osv. för att de lär tjejer ta för sig och försvara sig. Same shit, egentligen. Men det är legio för att tjejer gör det.

 

När det gäller politikens roll i det hela vill jag para parafrasera Håkan Hellström som svarade på kritiken mot att han röker på sitt senaste skivomslag: ”Samhället har väl viktigare problem att ta tag i?” Så tillåt proffsmatcher, tillåt alla former av kampsporter i Sverige. Men se för fan till att det finns fungerande förbund och föreningar. Den viktiga frågan är alltså inte om man väljer att hålla på med MMA eller inte, utan varför man gör det. Om vi aldrig blir kvitt våldet i samhället gör det i alla fall minst skada under idrottslig flagg.

 

Alexander:

 

Ett mänskligt samhälle där vi lyssnar på varandra, tyglar våra krigiska instinkter, där Gandhi kan få vara den idol han förtjänar att vara. Jag skulle älska det. Tyvärr är vi inte där och våldet är hyllat idag, inte uttalat men under ytan. Män som kan försvara sina kvinnor premieras och en man som inte kan vara en fysisk trygghet för sin familj är ingen riktig man. Det finaste som finns är en kille som tagit sig ur våldet och blivit en riktig samhällsmedborgare. Han har lyckats tygla sina manliga drifter och blivit rumsren, under ytan lurar dock hotet om våld, vetskapen om att han har det i sig.

 

Kanske är aggressivitet och våld en viktig del av våra kroppar och därför något alla människor måste utöva i mindre eller större grad. Det är svårt att spekulera i om det beror på miljö eller arv, det enda jag vet är att våld inte bara är hemskt, utan också vackert och skönt. Protagonisten som efter en hel film av förtryck får vinna - inte sällan med en del våldsinslag – mot antagonisten, hur skönt är inte detta? Hur vacker är inte en stridens seger? Vi har många sårade och döda, men vi svek aldrig vår kamp, vi stod upp för rättvisan och segrade.

 

En värld utan våld, präglat av förståelse och rättvisa. En dag kanske vi är där. Tills den dagen är våldet något vi måste förhålla oss till, vare sig vi vill eller inte.

 

Mats:

 

Som jag var inne på kan kampsport såväl som annan idrott stimulera på ett sådant sätt att en annars våldsbenägen person förblir lugn och behärskad. Och jag tror det är det saken handlar om: Stimulans. I ett land som Sverige kan man tydligt se hur våldet är mer utbrett i områden av frustration och stort utanförskap. Våld i krigiska sammanhang kan förklaras på liknande sätt – en sista utväg när situationen inte förbättras med några andra medel.

 

Givet detta kommer alltså mängden våld automatiskt minska om man får bukt med problem som fattigdom, arbetslöshet och diskriminering. Mannen som slår sin fru är ju inte sällan hunsad på arbetet.

 

Instinkt eller inte – det är sant att våldet har två motstående symbolvärden i vår kultur. Dels som det förkastliga, destruktiva, brottsliga uttrycket. Dels som det rättfärdiga, handlingskraftiga, manliga. Och denna romantiska ställning tror jag tyvärr att våldet kommer bibehålla en lång tid framöver.

Såg två filmer som båda berörde mig starkt. Den ena ”Fanny och Alexander”, den andra ”Sophie Scholl de sista dagarna”.

 

Fanny och Alexander avslutas med en epilog av Jarl Kulle som spelar en av patriarkerna i familjen Ekdahl. Ha talar om den lilla världen och hur viktigt det är att familjen inte ska tro att de kan spela i de stora sammanhangen, de ska hålla sig till den lilla världen. De ska njuta av ”den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna.”. Gott så. Det är verkligen något jag upptäckt på sistone: livsnjutandet, förmågan att koppla av och unna sig att njuta. Inte alltid tro att man är nått (lite svensk ödmjukhet) och ska förändra hela världen fort som fan.

 

Sen såg jag Sophie Scholl de sista dagarna, om ”Die Weiße Rose” en motståndsorganisation i andra världskrigets Tyskland. De ägnade sig åt något så modest som flygbladsutdelning och icke-våldsmotstånd mot Hitlers vansinnesdåd. De fick betala med sina liv. Jag grät mig igenom praktiskt taget hela filmen. ”Detta är sanningen: motstånd och solidaritet. Att leva sitt liv utan rädsla att dö för sina ideal” tänkte jag. Att inte rädas den stora världen.

 

Vad är det med oss egentligen, varför känner vi en sådan beundran och stolthet när godheten slåss med sitt liv som insatts? Varför kan vi inte bara sitta ner i en trädgårdsstol och sippa på ett glas rosévin hela dagen, njuta av den lilla världen? Ja för det första skulle ju livet bli ganska tråkigt då och att det blir tråkigt att sitta still för länge beror säkert på någon instinkt i oss. Vi vill ge oss in i den stora världen för att den är så väldig och oöverblickbar. Där finns ondskan som måste bekämpas och då finner vi mening. Sen stannar vi upp och tänker efter, reflekterar och ifrågasätter. Kanske slår vi oss ner med glaset ett tag och njuter av solens värmande strålar när vi kommer på att det inte finns någon vits med att jäkta. Bara för att snart vara på fötterna igen, ut i världen för att leta. Hittar kanske en gud, kanske inte. Men vi går vidare, med eller utan gud och finner mening, någon typ av mening.

 

Mening nog att inse att det är lika bra att leva.

 

/Alexander

Jag visste att den här tiden skulle komma. När vi drog igång bloggen för ca ett halvår sedan var det för egen del med en rejäl kappsäck av idéer och texter på lut. Men jag kände på mig att förr eller senare kommer stunden då jag fasar över nästa gång det är min tur att skriva, snarare än längtar. Då bloggen känns som ännu ett av livets alla måsten, snarare än ett fröjdefullt äventyr.

Nej, jag tänker inte lägga ner. Jag bara konstaterar att såhär är det med inspirationen. Den kommer och går. Det finns dessutom många faktorer som påverkar inspirationen och produktiviteten, och flera av dem har drabbat mig. Det är naturligtvis ingen ursäkt, men en anledning, att jag befinner mig i slutspurten av uppsättningen av årets mest spännande teaterhändelse - "Bergman eller När Fårön Tystnar". Okej, smygreklam igen, men man har ju en tendens att tala mycket om det man är stolt över. Läs mer här.

Nåväl, inspiration var det. Det är en allmänt känd och tillika sliten klyscha att kulturproducenter, alltså musiker, konstnärer, poeter, författare osv., i mångt och mycket lider fram sina verk. Detta skulle grunda sig på att välmåga inte blir särskilt intressant, men att däremot nervsammanbrott, psykisk ohälsa, klasskamp, diskriminering med mera är heta ämnen som går att skildra i nya dimensioner via konsten. Så hur bra stämmer det att man måste må dåligt för att göra bra konst?

Tja, jag tror definitivt att man kan må för bra för att få inspiration. För många år sedan höll en vän till mig på med ett musikprojekt - han hade spelat in en skiva i sitt pojkrum som jag hade hjälpt till lite med - och var så att säga på g. När jag träffade på honom ett par månader efter jul (då det första projektet blivit färdigt) och frågade hur det gick med låtskrivandet sa han att det mer eller mindre låg på is. Anledning? Han hade blivit kär. "Jag mår helt enkelt för bra nu, så det blir inga låtar". Med tanke på hur stor andel av populärmusiken som sorterar under "hjärta/smärta" (vi glömmer för en stund tematiken i hip-hopen) så ligger det nog en hel del sanning i vad han sa.

Jag mår också för bra nu. Det är vår, jag är kär, jag vill ut i friska luften, jag är på alla sätt nöjd med tillvaron (utom möjligtvis över det förhatliga 24-timmarsdygnet). Inga svidande, vassa texter som osar av patos och sammhällskritik från mig alltså. Inga andra texter alls, för den delen. Inte förrän jag faktiskt måste för att fullgöra min plikt som ordleverantör på denna kvalitetsblogg.

Denna gång klarade jag mig med ett nödrop. Ett inlägg om inspirationsbrist - vilken snilleblixt!

Frågan är bara vad jag ska skriva om nästa gång...

/Mats

Veckans Winnerbäck: Gråa Dagar från Solen i Ögonen.

I fönstret till en vindsvåning tittar månljuset in på den ivrigt plitande poeten. Han har suttit sedan solen gick ner och endast tagit paus för att tända stearinljuset på bordet framför honom. I rörelsen efter tändstickorna noterade han att kvällssolens varma sken bytts ut mot det dunklare, kallare månskenet. Endast då vandrade hans intensivt producerande hjärna iväg och han insåg att det var på grund av solens avsked som han var tvungen att tända ljuset. I några sekunder log han åt att han slukats upp så väldigt av sitt arbete, att han inte ägnat solnedgången någon uppmärksamhet. De sekunderna var inte tillräckliga för att han skulle hinna känna efter hur hungrig eller trött han var. Innan krampen i nacken hunnit göra sig påmind hittade han en mening som fascinerade honom tillräckligt för att han skulle dyka ner i textens värld igen. Den värld där ingen hunger existerade, där tröttheten får vänta och där nackar inte värker. Han unnar sig att fnysa lite åt att ljusen snart kommer börja slockna i fönster efter fönster i huset mitt emot och tänker föraktfullt ”Svensson måste upp och jobba tidigt…”.

 

I lägenheten mitt över gården sitter musikern. Hans ögon börjar svida av tröttheten. Repet han ska bege sig iväg till känns föga lockande. Dagen har varit produktiv och fruktsam, en sån där dag som börjar med en fantastisk idé klockan halv sex på morgonen. Tillsammans med soluppgången tar idén form och vid lunch har den kristalliserat och formats till en färdig skapelse. Nog många gånger har han ställt in rep för att han helt enkelt är slut framåt middagstiden, för att kreativiteten tömt hans kropp på energi under morgonen. Men nu måste han ta sig samman och ge sig iväg, förra gången hotade bandledaren med att ersätta honom med en vikarie, vilket såklart är första steget mot att få sparken. Varför är alla konstnärer kvällsmänniskor? tänker han. Varenda rep, utställningsvernissage och konsert är på kvällstid. Borde det inte finnas andra morgonpigga musiker som liksom honom vanligen har sin kreativa period på morgonen? Även om ett rep eller ett framförande i sig inte kräver att han är på sitt bästa skapar humör, är han oftast så slut efter en lång dags idogt arbetande att han framstår som en tråkig och tyst typ som bara vill gå hem och lägga sig. Det finns självklart en historisk förklaring: åskådarna jobbar på dagen och har sin lediga stund på kvällen, och utan åskådare ingen publik som han lite vitsigt brukar säga. Helgerna då? Ja där finns inte arbetstidsargumentet, kan det ha nått att göra med alkoholintaget? Det är svårare att få i sig en öl till frukost än en till middagen av någon anledning och alkohol är intimt förknippat med konserter och spelningar på rökiga barer. Tradition alltså, det måste enbart vara en tradition som vi stillsamt låter styra våra musikers liv. I många fall ifrågasätts traditioner, men denna har han aldrig hört ens diskuteras. Han pallrar sig iväg till repet och lyckas med adrenalinets hjälp presentera sina nya idéer. Bandmedlemmarna dröjer sig kvar i lokalen efteråt, snackar och skämtar, någon föreslår en öl på Carmen, han nickar trött och följer med utan ett ord.

 

/Alexander

Efter juluppehållet tog jag en paus i mina KTH-studier för att hålla på med musik. Gick hela hösten och smakade på känslan av att sitta på mysiga musikcaféer och spela gitarrpop inför en trånande publik. Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt det, det var för övrigt sommar och sol i min fantasi och inte nån vargavinter J...det är väl kanske så att det aldrig riktigt blir som man har tänkt sig och det är lika bra det! Eller?

 

Även om det inte blev sommar och sol och en dans på rosor så fort jag tog mitt mycket välförtjänta och välbehövliga uppehåll, trodde jag inte att det skulle gå så kort tid innan jag började ifrågasätta min rätt att helt abrupt avbryta mina nästan färdiga ingenjörsstudier och bara syssla med musik ett tag. Det som kändes som ett stort och viktigt steg mot en mer varierad och innehållsfylld karriär, som ingenjör och musiker bl.a., kändes plötsligt naivt och barnsligt. Istället för att stolt proklamera min frihet och njuta av att ha tid till att skapa, kände jag en märklig trötthet sprida sig i min kropp. Ganska snabbt blev konceptet frihet och skaparglädje, trötthet och orkeslöshet.

 

När jag pluggade hade jag tydliga rutiner. Vaknade en viss tid, nästa varje morgon samma tid. Visste exakt när jag var tvungen att gå hemifrån för att hinna till plugget i tid. Föreläsningar, möten, projektarbeten, lunch, plugga, möten, hem. Ser kanske lite stelt ut när jag bara radar upp det så där, men strukturen gjorde det möjligt att vara kreativ och skapande inom den ram jag hade satt upp för tillfället. Problemen bestod väl i att det inte alltid var jag som satte upp ramarna, utan att jag ofta var tvungen att följa någon annans agenda. Så uppehållet var ett sätt att få sätta egna ramar.

 

Nu är jag istället ramlös, inga tider att passa, inga deadlines att producera mot och det ter sig ganska härligt vid första anblick. Frihet, visst lite jobb ibland för att hålla sig på benen, men den övriga tiden är helt upp till mig att disponera. Det är fan det svåraste jag varit med om.

 

Visst jag har hittat några grejer som funkar när inspirationen tryter. Träna är en sådan sak, får ny energi och tankarna får flyga iväg och ta nya former. Har också börjat inse vikten av att ha ett tydligt, fysiskt rum där jag vet vad som gäller. Sitter jag i studion, då ska jag spela in. Är jag i ett övningsrum med ett piano ska jag öva pianospel. Idag har jag alla mina prylar i en och samma studentlägenhet på 23 kvadrat. Jag vet aldrig om jag sitter i studion, i övningsrummet eller vid matbordet…

 

Kanske är det helt enkelt så att en ny typ av liv kräver sin invänjningsperiod? Det tog ju trots allt en tid innan jag kom in i KTH-plugget också!

 

Nu förväntar ni er som de ivriga läsare ni är att jag ska avsluta detta med någon slags vis slutsats, men se det blir det inget med idag. Jag är lika virrig och ostrukturerad som den här tanken blev, en uppföljning garanteras.

 

Puss och kram

/Alexander

Ett mål de flesta människor delar är att uppnå trygghet i tillvaron. Trygghet är något som på ytan är relativt lättdefinierat men som när jag börjar skrapa på den visar sig innehålla betydligt mer än att slippa bli överfallen, rånad, svindlad eller avskedad. I alla fall tycker jag det.

 

Riktigt trygg är man när man fylls av ett diffust lugn, en avstressad känsla som är svår att ta på. Ahh, inget kan komma åt mig här, liksom. Jag tror att de allra flesta kan känna igen sig i den känslan. Men hur hittar man den.

 

En dag i september kom jag körande på Drottningholmsvägen i Bromma, på väg till föräldrahemmet i Olovslund. Då kom den, känslan. Ahh. Trygg. Jag insåg genast min trygghet är starkt kopplad till platsen där jag växte upp. På Mammas Gata. Under barndomen är hemmet den självklara medelpunkten i vårt personliga Universum. Och jämfört med det mesta som händer oss senare i livet är denna medelpunkt omåttligt trygg.

 

Känslan kan te sig totalt irrationell, då jag som barn på Mammas Gata förmodligen levde farligt varje dag, hotad av fartsyndare, hundar och gudvetvad. Jag kom lindrigt undan i min villaidyll, jämfört med många barn som växt upp någonstans i 'betongjungeln'. Någonstans tror jag dock att de flesta känner ungefär samma sak som jag när de svänger upp på Mammas Gata, var den än ligger.

Säkerhet är med andra ord kanske inte samma sak som den trygghetskänsla jag vill fånga. Det handlar mer om att känna sig, hemma, ha en tillhörighet, att vara ovillkorligt välkommen. Samt vetskapen om att man kan varje gata och varje spricka i asfalten utantill.

 

Tydligen sitter trygghetskänslan på mammas gata kvar, lustigt nog, trots att jag sedan länge flyttat därifrån. Upplever någon annan samma sak? Jag lever ett minst sagt stressat liv och hinner sällan stanna upp och andas. (Det grundar sig i att jag precis som min kollega Alex vill göra mer än bara en sak i livet, och att bara bli grym på fysikalisk kemi känns lite andefattigt. Men då får man ligga i, även på fritiden.) Det är ingens fel utom mitt eget, och när magsåret lurar runt knuten brukar jag påminna mig själv att det är jag och ingen annan som har valt det här, och att det inte lönar sig att tycka synd om mig själv. Men oavsett hur stressad jag är eller hur lite jag har sovit nyligen, så är det som att tiden stannar och en tyngd lättar från mina axlar varje gång jag svänger upp på Mammas Gata.

 

Tryggheten på Mammas Gata är en känsla jag unnar alla i hela världen. Jag vet inte exakt hur den skapas, men jag vet hur den känns. Och skulle jag någonsin känna likadant någon annanstans på jorden, så vet jag att jag vill bo där i resten av mitt liv.

 

/Mats

I västvärlden har vi lärt oss att man ska kämpa hårt. Plugga för att bli något. Sköta sig, vara duktig, växa upp. Vi har blivit givna vissa värderingar och lärt oss en viss moral. Samhället ger oss ramar att leva våra liv inom, de må vara breda men att överskrida dem har ett högt pris. Den som ställer sig utanför det accepterade sättet att leva på blir en ensamvarg, de som avviker anses märkliga. Modellen heter: "Vardag-helg" där vardagen är det vi ”måste” göra och helgen det som oundvikligen ska avbrytas, då det inte går att gå runt och vara tillfreds med det man gör hela tiden.

 

Lena Andersson skriver i DN om vikten av övning och ihärdigt arbete för att bli en mästare. Det stämmer säkert att vi måste öva väldigt mycket för att bli riktigt bra på någonting, enligt Lena Andersson tiotusen timmar. Det första jag slås av är dock att Lena gör ett outtalat grundantagande, att det är väldigt åtråvärt att bli mästare. Det är väl inget konstigt egentligen, alla har vi väl en stor beundran över människor som är bäst på sin grej! Vi beundrar någon som har snöat in på sitt hörn av världen och bemästrar det. Men jag skulle vilja ifrågasätta mästaren som ideal. Vi tenderar att dela in människor i olika klasser: ingenjörer, konstnärer, byggarbetare, författare, musiker. Du har ett yrke som du utvecklas inom under hela livet, du blir en mästare. Du får uppskattning för att du tillfört ditt lilla hörn av världen något stort. Jag tror aldrig jag har hört talas om en halvtidsingenjör som delvis försörjer sig som musiklärare. Varför ska inte de få finnas? Varför får vi inte ha flera intressen och bemästra fler olika hörn av världen?

 

Den senaste tiden har jag börjat fascineras väldigt mycket av hjärnan. Hjärnan är programmerad att uppfatta saker på ett sätt som beror av bl.a. kultur. I västvärlden är det vanligt att rita bilder med djup eller perspektiv. Målaren kan få oss att uppfatta en jägare på en äng långt borta. Detta trots att trädet, som uppfattas som att det står precis framför oss, är målat på samma duk, bara större. Ett lysande exempel på perspektiv är Rubins vas. Beroende på var vi lägger blicken ser vi två personer eller en skål. Perspektiv har blivit så populärt att nästa alla målningar och illustrationer har ett djup idag. Vi vill beskriva verkligheten, den tre dimensionella, trots att vi bara har två dimensioner att tillgå. Första gången jag flög i ett flygplan, tittade jag ner på vad som för mig såg ut som ett nöjesfält med små, små bilar som körde runt. Jag frågade mamma om vi inte kunde åka till nöjesfältet och köra runt i de små bilarna. Jag hade aldrig sett bilar uppifrån några hundra meters höjd förut. Jag viste inte att objekt inte ser like stora ut på avstånd. För er som är intresserade av lite illusioner kan jag rekommendera ett TED-klipp som jag aldrig upphör att förvånas över. Beau Lotto säger i klippet bland annat ”Hjärnan utvecklades inte för att se världen som den är, vi kan inte uppfatta världen så som den är, hjärnan utvecklades för att se världen på det sätt som var användbart.” Det intressanta är att vissa saker i hjärnan, som till exempel perspektiv i en bild, är kulturella, inlärda. Vissa kulturer målar endast två dimensionellt och människor från dessa kulturer har svårt att uppfatta perspektiven i västerländska tavlor. Vi har lurat våra hjärnor att uppfatta den platta bilden, den målade duken, som ett fönster ut i verkligheten. Om hjärnan är så lättlurad finns det inte då en väldigt stor sannolikhet att vi är lurade på en mängd andra områden som vi inte vet om?

 

Syntesen mellan dessa två tillsynes så olika stycken ovan är att jag vet att jag länge har varit lurad in i en veklighetsbeskrivning som begränsar mina val i livet. Jag vill bli ingenjör, musiker, författare, skogsarbetare och jag tänker försöka hitta ett sätt att leva mitt liv så att jag kan förena mina intressen. Jag vill bemästra mångsysslandets ädla konst och inte snöa in i ett litet hörn av världen. Världen är alldeles för intressant för att inte upptäcka mer av den än det lilla hörn av den som blir oss tilldelat.

 

Till slut vill jag citera Fredrik Häréns sommarprat från 2008 (f.ö. bland de bästa jag har hört) "Gör det du tror på, tro på det du gör".

 

/Alexander