Spektaklets förförelse
Uppskattningsvis kommer väl ca 95% av alla blogginlägg, och ledare också för den delen, de närmaste dagarna att handla om kronprinsessebröllopet. Som den självständiga individ jag är väljer jag att ryckas med i strömmen.
Jag kommer inte att ge mig på att som nummer femtioelva i ordningen att utreda monarkins varande eller icke varande. (Det vore i och för sig roligt att se någon uträkning på hur mycket intäkter kungahuset skapar åt Sverige - turistnärningen i första hand - jämfört med vad det kostar.) Inte heller ska jag försöka avgöra vem som bär den vackraste klänningen.
Det som intresserar mig med detta gigantiska spektakel är just spektaklet. Fullt TV-pådrag i två kanaler, inte bara idag utan hela våren. Och så Love Stockholm, som bjuder alla - rojalist som republikan - att vara med på festen. Sen kommer kortegen som stänger halva stan idag och lär ses av några hundra tusen personer på plats och gissningsvis halva svenska folket (plus säkert ett gäng övriga europeer) på TV.
I skrivande stund pågår ceremonin på TV, och jag ligger i startgroparna för att försöka få en glimt av den där festliga båten - en slup är det vist - som en hel pluton har tränat på att ro i ett halvår. Varför vill jag se det? Det är sannerligen inte för att jag tycker om kungahuset och vill visa min aktning. Nej, naturligtvis är det för att jag liksom så många andra lockas av spektaklet. Jag vill se saluten skjutas från Skeppsholmen och defileringen förbi Sveriges stolta krigsflotta (de fem nånting fartyg som ligger vid inloppet lär väl vara hela flottan...). Och så 16 Jas-plan i formation!! (Hela flygvapnet?) Wow, alltså.
Ja, spektakel är svåra att värja sig mot, tycker jag. Lite samma sak är det med stora idrottsevenemang, som genom historien ofta har lyft brännande frågor om politiska och människorättsliga missförhållanden i värdlandet. Ta OS i Kina 2008, och nu pågående fotbolls-VM i Sydafrika. Det sägs alltid att "detta evenemang ska rikta världens ögon på X-land och förbättra villkoren för fattiga och politiska dissidenter", och det pratas om jobbtillfällen och ökad tillväxt. Men när väl spektaklet sparkar igång brukar det vara lite sisådär med världens kritiska blickar. Och de förbättrade förhållanden det talas så varmt om visar sig allt som oftast vara tomma löften. Men Kina kom ganska lindrigt undan, som de som följde OS och rapporteringen därifrån minns. Och frågan är om folket i Sydafrika kommer få det så mycket bättre, som man hoppats på så länge, eller om inkomsterna kommer hamna i ett fåtal, redan överfulla fickor.
Kina lyckades effektivt rikta blickarna från det politiska brännstoffet tack vare att de ordnade ett hejdundrande spektakel. Det är svårt att inte bli imponerad av hundratals perfekt synkroniserade trumslagare på invigningen, eller de perfekt, nästan kusligt, drillade funktionärerna. Därtill har man ju i sportsammanhang idrotten själv som disktraktionsmoment, vilken ju är nog så spektakulär.
Därför är de protesterande funktionärerna i Kapstaden en intressant utveckling. De har under veckan utgjort en ytterst pinsam plump i protokollet för FIFA och för värdlandet, och alltför tydligt visat att VM kanske inte blir det uppsving för Sydafrika man hoppats på. Kanske, kanske kan världen i övrigt sätta nödvändig press på arrangörerna den här gången så att en verklig förändring kan ske. Men troligtvis bländas vi återigen av spektaklet som sådant, och när finalen är färdigspelad är det de snygga målen vi minns, inte att några hundra arbetare fick sparken för att de vågade vara själviska nog att protestera mot att arbeta i 12 timmar för en ersättning på motsvarand 200:-.
Ett kungabröllop i lilla Sverige är långt ifrån ett OS i Kina. Ändå är förförelsen densamma, man dras med och lockas av det spektakulära det där som inte ingår i livets vanliga lunk. Vi får väl se om Viktoria och Daniel kommer föda en tronarvinge eller ett barn som växer upp till en helt vanlig människa. Men den diskussionen får komma sedan. Medan ärkebiskopens ord till de nygifta klingar ut i Storkyrkan förbereder jag mig istället för att uppleva det spektakel som så många mantimmar ägnats åt att förbereda och genomföra. Nästan inget har för större dragningskraft än när många människor får en komplicerad organisationsapparat att gå friktionsfritt.
Nu tar En Tanke i Veckan ett behövligt sommarlov. Vi återkommer med förnyade krafter och nya funderingar i september. Välkomna att läsa oss då igen!
/Mats
Veckans Winnerbäck: "När sommaren kommer" - Det är alltid lika spännande att se om den faktiskt kommer.
Jag kommer inte att ge mig på att som nummer femtioelva i ordningen att utreda monarkins varande eller icke varande. (Det vore i och för sig roligt att se någon uträkning på hur mycket intäkter kungahuset skapar åt Sverige - turistnärningen i första hand - jämfört med vad det kostar.) Inte heller ska jag försöka avgöra vem som bär den vackraste klänningen.
Det som intresserar mig med detta gigantiska spektakel är just spektaklet. Fullt TV-pådrag i två kanaler, inte bara idag utan hela våren. Och så Love Stockholm, som bjuder alla - rojalist som republikan - att vara med på festen. Sen kommer kortegen som stänger halva stan idag och lär ses av några hundra tusen personer på plats och gissningsvis halva svenska folket (plus säkert ett gäng övriga europeer) på TV.
I skrivande stund pågår ceremonin på TV, och jag ligger i startgroparna för att försöka få en glimt av den där festliga båten - en slup är det vist - som en hel pluton har tränat på att ro i ett halvår. Varför vill jag se det? Det är sannerligen inte för att jag tycker om kungahuset och vill visa min aktning. Nej, naturligtvis är det för att jag liksom så många andra lockas av spektaklet. Jag vill se saluten skjutas från Skeppsholmen och defileringen förbi Sveriges stolta krigsflotta (de fem nånting fartyg som ligger vid inloppet lär väl vara hela flottan...). Och så 16 Jas-plan i formation!! (Hela flygvapnet?) Wow, alltså.
Ja, spektakel är svåra att värja sig mot, tycker jag. Lite samma sak är det med stora idrottsevenemang, som genom historien ofta har lyft brännande frågor om politiska och människorättsliga missförhållanden i värdlandet. Ta OS i Kina 2008, och nu pågående fotbolls-VM i Sydafrika. Det sägs alltid att "detta evenemang ska rikta världens ögon på X-land och förbättra villkoren för fattiga och politiska dissidenter", och det pratas om jobbtillfällen och ökad tillväxt. Men när väl spektaklet sparkar igång brukar det vara lite sisådär med världens kritiska blickar. Och de förbättrade förhållanden det talas så varmt om visar sig allt som oftast vara tomma löften. Men Kina kom ganska lindrigt undan, som de som följde OS och rapporteringen därifrån minns. Och frågan är om folket i Sydafrika kommer få det så mycket bättre, som man hoppats på så länge, eller om inkomsterna kommer hamna i ett fåtal, redan överfulla fickor.
Kina lyckades effektivt rikta blickarna från det politiska brännstoffet tack vare att de ordnade ett hejdundrande spektakel. Det är svårt att inte bli imponerad av hundratals perfekt synkroniserade trumslagare på invigningen, eller de perfekt, nästan kusligt, drillade funktionärerna. Därtill har man ju i sportsammanhang idrotten själv som disktraktionsmoment, vilken ju är nog så spektakulär.
Därför är de protesterande funktionärerna i Kapstaden en intressant utveckling. De har under veckan utgjort en ytterst pinsam plump i protokollet för FIFA och för värdlandet, och alltför tydligt visat att VM kanske inte blir det uppsving för Sydafrika man hoppats på. Kanske, kanske kan världen i övrigt sätta nödvändig press på arrangörerna den här gången så att en verklig förändring kan ske. Men troligtvis bländas vi återigen av spektaklet som sådant, och när finalen är färdigspelad är det de snygga målen vi minns, inte att några hundra arbetare fick sparken för att de vågade vara själviska nog att protestera mot att arbeta i 12 timmar för en ersättning på motsvarand 200:-.
Ett kungabröllop i lilla Sverige är långt ifrån ett OS i Kina. Ändå är förförelsen densamma, man dras med och lockas av det spektakulära det där som inte ingår i livets vanliga lunk. Vi får väl se om Viktoria och Daniel kommer föda en tronarvinge eller ett barn som växer upp till en helt vanlig människa. Men den diskussionen får komma sedan. Medan ärkebiskopens ord till de nygifta klingar ut i Storkyrkan förbereder jag mig istället för att uppleva det spektakel som så många mantimmar ägnats åt att förbereda och genomföra. Nästan inget har för större dragningskraft än när många människor får en komplicerad organisationsapparat att gå friktionsfritt.
Nu tar En Tanke i Veckan ett behövligt sommarlov. Vi återkommer med förnyade krafter och nya funderingar i september. Välkomna att läsa oss då igen!
/Mats
Veckans Winnerbäck: "När sommaren kommer" - Det är alltid lika spännande att se om den faktiskt kommer.
Konstant musik
I onsdags släppte Oskar Linnros sin nya skiva. En skiva som jag aldrig sätt men ändå lyckats tillgodogöra mig musiken ifrån via Spotify. Låtarna som Oskar har skrivit får mig att ryckas med och jag vill bara ha mer och mer.
Jag skulle inte säga att skivan är ett stycke musikhistoria. Lite elakt skulle jag kunna påstå att skivan inte ger musikvärlden någonting nytt överhuvudtaget. Om jag skulle koppla på min rationella sida skulle jag spy galla över de mestadels ganska svaga texterna (med undantag för låten Annie Hall) och de ofta nyttjade musikaliska klyschorna som används. Istället väljer jag att hylla denna tidsslukare till skiva, jag sitter och drömmer mig bort till den ett tag varje dag. Jag älskar den, kanske just därför att den är så förutsägbar, kanske för att Oskar vet precis vilka strängar som funkar att slå an. Jag kan till och med sitta och lyssna på den bara rakt upp och ner, något jag i vanliga fall tyvärr väldigt sällan tar mig tid till. Oskar Linnros bakgrund som rappare gör att låtarna innehåller ovanligt många små rytmiska inslag, framför allt i sången, som gör skivan otroligt svängig.
Plattan får mig också att reflektera över vad som är konstant i musiken och det vi uppfattar som bra. Melodier, såklart: En snygg melodi gör att man stannar upp ett tag och det går en förlamande rysning igenom kroppen. Sen har vi svänget, det där som rycker oss med, det gör kanske så att vi vill dansa eller bara digga med beroende på vilket humör vi är på. Det mesta annat förändras med olika genrer och epoker: sound, instrument, texter…
Musik behöver inte vara så otroligt nyskapande hela tiden även om det är fantastiskt kul när det kommer nått nytt som gör att synen på musik förändras. Ibland är musik bara musik. Känsloförmedlande, svängande musik och det är så skönt att få erkänna…
/Alexander
Sommar och blod
Hej och välkommen till entankeiveckan, kära läsare. Eller kanske mer 2/3 tanke i veckan med tanke på inläggsfrekvensen den senaste tiden. Vi ber om ursäkt och lovar naturligtvis bot och bättring.
Kanske beror det lite förslappade skrivandet på att vi fått sommar i Sverige? Jag tror svenskar i allmänhet, och kanske Stockholmare i synnerhet, är notoriska väderoppertunister. När det är sol släpper man det man har för händerna och njuter medan man kan. Evolutionen har givit oss instinkten att varje vacker sommardag kan vara den sista på sisådär ett år.
Sommaren är för egen del en tid av febrilt kringhattande och planerande. För att kunna maximera RPD-kvoten (Rolighet Per Dag), krävs både diciplin och hårt arbete. Därför är sommaren alltid även lite ångestladdad för undertecknad.
Denna oro över att inte hinna ha så mycket roligt jag vill under de korta sommarmånaderna, att inte maximera njutningen, är ett typiskt exempel på vad som brukar sortera under kategorin lyxproblem. Jepp, så är det, jag vet. När man tänker efter är det väl en lyx i sig att ens kunna vara ute i solen nästan när man vill.
Tyvärr har inte de världspolitiska skeendena lärt sig när vi svenskar vill ha lugn och ro. Oförskämt nog blir vi översjöljda av en massa obehagliga nyheter om Israels blodiga aktion mot "Ship to Gaza" ute på internationellt vatten. - vi som bara vill luta oss tillbaka och njuta av försommaren måste nu läsa, förfasas och absolut Ta Ställning.
Jag anser som så många andra att det var helt och hållet förkastligt av Israel att gå till attack mot den mestadels fredliga konvojen. Stora delar av Sverige skakade av sig sin sommarluddighet och slöt upp bakom Matthias Gardell och de andra som fängslades. Vi tog naturligtvis konvojens parti. Sen inser man trött att det såklart är mycket mer komplicerat än så, att vissa frivilligorganisationer var våldsamma och hade tillhyggen. Givetvis kan inga järnrör i världen motivera att skjuta ihjäl aktivister, men konvojen tappar ju onekligen lite trovärdighet som hade varit bra för att på mer rättslig basis tvåla till staten Israel. Detta tveeggade svärd är också svårt att förhålla sig till när det finns så mycket sol som distraherar.
Allt är så förbannat komplicerat i världen. Det tycks inte finnas någon reaktion som inte föder en motreaktion, ingen våldsspiral som inte kan ta ytterligarre ett vansinnigt varv. Vi som har turen att leva i ett relativt fredligt sammhälle gör rätt att försöka engagera oss så gott vi kan, men det är klart det finns begränsningar. Och det blir ännu värre på sommaren. Kan inte bara alla världens konflikter ta sommarlov så att vi kan få njuta ifred.
/Mats
Veckans Winnerbäck; Lars Winnerbäck – När sommaren kommer
Kanske beror det lite förslappade skrivandet på att vi fått sommar i Sverige? Jag tror svenskar i allmänhet, och kanske Stockholmare i synnerhet, är notoriska väderoppertunister. När det är sol släpper man det man har för händerna och njuter medan man kan. Evolutionen har givit oss instinkten att varje vacker sommardag kan vara den sista på sisådär ett år.
Sommaren är för egen del en tid av febrilt kringhattande och planerande. För att kunna maximera RPD-kvoten (Rolighet Per Dag), krävs både diciplin och hårt arbete. Därför är sommaren alltid även lite ångestladdad för undertecknad.
Denna oro över att inte hinna ha så mycket roligt jag vill under de korta sommarmånaderna, att inte maximera njutningen, är ett typiskt exempel på vad som brukar sortera under kategorin lyxproblem. Jepp, så är det, jag vet. När man tänker efter är det väl en lyx i sig att ens kunna vara ute i solen nästan när man vill.
Tyvärr har inte de världspolitiska skeendena lärt sig när vi svenskar vill ha lugn och ro. Oförskämt nog blir vi översjöljda av en massa obehagliga nyheter om Israels blodiga aktion mot "Ship to Gaza" ute på internationellt vatten. - vi som bara vill luta oss tillbaka och njuta av försommaren måste nu läsa, förfasas och absolut Ta Ställning.
Jag anser som så många andra att det var helt och hållet förkastligt av Israel att gå till attack mot den mestadels fredliga konvojen. Stora delar av Sverige skakade av sig sin sommarluddighet och slöt upp bakom Matthias Gardell och de andra som fängslades. Vi tog naturligtvis konvojens parti. Sen inser man trött att det såklart är mycket mer komplicerat än så, att vissa frivilligorganisationer var våldsamma och hade tillhyggen. Givetvis kan inga järnrör i världen motivera att skjuta ihjäl aktivister, men konvojen tappar ju onekligen lite trovärdighet som hade varit bra för att på mer rättslig basis tvåla till staten Israel. Detta tveeggade svärd är också svårt att förhålla sig till när det finns så mycket sol som distraherar.
Allt är så förbannat komplicerat i världen. Det tycks inte finnas någon reaktion som inte föder en motreaktion, ingen våldsspiral som inte kan ta ytterligarre ett vansinnigt varv. Vi som har turen att leva i ett relativt fredligt sammhälle gör rätt att försöka engagera oss så gott vi kan, men det är klart det finns begränsningar. Och det blir ännu värre på sommaren. Kan inte bara alla världens konflikter ta sommarlov så att vi kan få njuta ifred.
/Mats
Veckans Winnerbäck; Lars Winnerbäck – När sommaren kommer
