En Tanke i Veckan

”Jenny Wilson, Miss Li, Amanda Jensen, Agnes. Det är inte ni. Det är könsmaktsordningen” läser jag på Gunilla Brodrejs twitter från P3 Gulds gala i tisdags förra veckan, fyra minuter efter att Lars Winnerbäck fått ta emot guldmicken. Det kunde lika gärna stått ”Lars det är inte du. Det är könsmaktsordningen”. En skymf mot Lasse och hans musik, skulle han vara bäst för att vi har en könsmaktsordning? Till och med när ”Miss Li sjunger sin härliga hyllning till den sötaste pojke hon nånsin sett i ’Dancing the whole way home’” är det tydligen inte kärleken som det sjungs om utan låten – som ni hittar texten till här – är tydligen en hyllning till mannen. Gunilla du letar efter fel! Du vill att samhället ska vara ojämställt, då får du något att vara rabiat för! Sen ger hon de senpubertala männen som  tydligen styr Sveriges musikliv en känga och hävdar att under puberteten så ägnar sig män åt varandra och att män i juryn därför röstar på män. Det finns det amerikans forskning på minsann. Nu råkar det vara så att det sker samma sak i valen till bolagsstyrelserna, män röstar på män, är dessa 50+are också senpubertala? Bemöda er inte med att läsa hennes blogg här. Sen sågs Gunilla återigen i förra veckans Debatt där hon bland annat påstod att ”det blir mycket roligare underhållning och rent utsagt långtråkigt med bara killar, det tror jag till och med killarna kan skriva under på.”

 

Under debattprogrammets gång slår det mig att det inte är diskriminering som diskuteras. Det finns ingen av debattörerna som egentligen tycker att det har skett någon diskriminering. Utan problem är att inte lika många kvinnor som män fick pris. Debattörerna vill således ha kvotering i en tävling som ska dela ut fina priser. Det kan ifrågasättas hur tävling i musik ska gå till och hur det kan avgöras vem som skriver bäst musik i Sverige, men nu har vi en tävling och jag lägger mig inte i den debatten. Tanken på att kvotera i en tävling på högsta nivå är inte bara absurd, den ett direkt hugg i foten på alla som kämpar för ett jämställt samhälle. Låt mig förklara varför:

 

Ett förslag som kom upp under Debatt var att nästa års P3 Guld skulle bli en manifestation till kvinnornas ära. Därför skulle endast kvinnliga musiker få vara med. Ponera att det skulle hållas en tävling för enbart tjejer. Jag då skulle årets tjejmetalband koras. Då skulle den bästa sångerskan utses. Då sker en uppdelning efter kön som inte finns idag. Jag tror på separatism i vissa fall. Jag tror att tjejpopkollo kan göra så att tjejer får ett rum att utvecklas utan att behöva utstå killarnas svidande kritik i en känslig ålder, istället för att ge upp kan de bli peppade att nå till en nivå där de kan få respekt ute i den verkliga världen. P3 Guldgalan är inget popkollo, de delat ut några av Sveriges mest prestigefyllda musikpriser.

 

Sen är egentligen biologiska kön ointressanta i det här sammanhanget. Är Timo Raisänen, den lilla taniga programledaren för P3 Guldgalan med tighta byxor och sammetslen röst samma man som Magnus Samuelsson, Sveriges starkaste man som bar upp Timo på scenen under en av prisutdelningarna? I musiken spelar inte muskelmassa och en massa andra grejer som skiljer de biologiska könen åt någon roll. Musikbranschen är mansdominerad och omvittnat tuff för tjejer. De som har tagit sig till toppen spelar däremot i samma liga och på samma villkor, låt det så förbli.

 

För övrig anser jag att den mystiske Damien Adore med flera skakade om riktigt ordentligt med deras framträdande!

 

/Alexander

Jag har gått och sugit på det här inlägget ett tag nu. För det är lite pinigt att skriva det. Det kommer nämligen beträda marker som jag normalt ser på med mycket oblida ögon. Kanske föraktar, till och med.

Det rör sig om idoldyrkan, mina vänner, denna icke ifrågasättande dårskap som främst verkar drabba unga tjejer när någon artist/grupp som MTV har bestämt ska bli populär blir populär. (Varför skriker och svimmar bara tjejer förresten? Har inte killar, denna träaktiga avart av människorsläktet, liknande motoriska problem i samband med idoler de gillar? Vad gör de? Sitter de bara och runkar till nån skrynklig Slitz-affisch? Kanske, men kan det då ens kallas idoldyrkan? Äh, vi släpper det.) Visst, att ha förebilder och människor man ser upp till är nog både bra och nyttigt, men det här med idoler är ett konstigt fenomen.

Nåväl, jag sväljer nervositeten och tröstar med att det jag kommer skriva nu är inget annat än den objektiva sanningen. Skit samma om det råkar vara min idol vid sidan av Fredrik Lindström (som kommer bli ihågkommen som 2000-talets stora folkbildare).

Jag talar naturligtvis om Lars Winnerbäck - vår tids store svenska vispoet. Jag har sedan länge tröttnat på äldre element och deras tjat om Ulf Lundell och hans ärkegrabbiga naturromantiska/gubbsjuka vislyrik, eller på 50-70-talisternas vurm för Bruce Springsteen som något mer äkta och genuint än allt annat. Men jag börjar förstå att jag kommer stå där precis som de, förr eller senare, och tjata mig varm för yngre, döva öron om storheten hos Winnerbäck.

Och kanske måste det vara så. Man får helt enkelt acceptera att alla genarationer behöver sin röst - trots allt är 80-talisternas liv och förutsättningar väldigt annorlunda gentemot 50-talisterna. Och jag påstår alltså att Winnerbäck är den "yngre" generationens röst. (Det ska i och för sig nämnas att Lars Winnerbäck lyckats bättre än de flesta svenska artister med att bredda sin publik, som numera omfattar ett stort åldersspann.)

Så vad grundar jag detta påstående på? Hur övertygar jag alla er som himlar med ögonen så fort ni hör hans raspiga och melankoliska stämma, och lite regndeppiga texter - hur övertygar jag er om att jag har rätt? Tja, Winnerbäck är kanske inte det stora musikaliska geniet som till exempel Håkan Hellström eller Salem al Fakir. Men enkelheten i musik och melodi - enkla ackord och harmonier, inga sångmässiga krusiduller - gör dem lätta att ta till sig, en enligt mig viktig egenskap hos en nationalskald. Från Bellman, via Taube och Wreesvijk.

Texterna, Winnerbäcks stora fokus, är sällan lika sirligt mångbåttnade som Jocke Bergs eller lekfulla som Jens Lekmans, men de känns aldrig påhittade eller tillrättalagda. Nej, det är en äkthet och en ärlighet som genomsyrar varenda rad, och som jag ser upp till och respekterar. Givet att min tes som hundra procents verklighetsförankring stämmer, så är det ett enormt självutlämnande av Winnerbäck - ett sant Soundtrack of his Life. Okej, många artister skriver biografiskt, men närheten i Winnerbäcks texter är så påtaglig att den kryper under skinnet. Lyssna till exempel på Tidvis eller Dom tomma stegen. Denna närhet är den första av tre saker som gör honom min generations vispoet, och som akterseglar andra visdiktare som Lars Demian och Stefan Sundström - personligt och folkligt på samma gång.

Nästa sak är den privata integriteten och modet att gå ifrån ett vinnande koncept. De flesta Winnerbäck-fans, inlusive jag själv, anser nog att perioden Solen i ögonen/Kom/Singel/Söndermarken är den albummässigt bästa, och att de riktigt stora låtarna ligger långt bak, till exempel Kom änglar från debutskivan. Men innehållsmässigt följer låtarna den stigande åldern hos deras upphovsman - och så måste det ju bli, de handlar ju om livet. Och man kan inte skriva värkande, pretentiös tonårsdesperation som den i Kom änglar när man är en bra bit över 30. Även olika musikstilar utforskas på skivorna, vilket tillsammans med den textmässiga evolutionen borgar för lång hållbarhet - och att generationsdiktaren följer sin generation genom livet.

Den tredje och sista ingrediensen i Winnerbäcks storhet, och det som framförallt definierar honom som min generations artist, är det som jag tror samtidigt skrämmer bort många lyssnare. Alltså dysterheten och den lite misstänksamma attityden till det moderna livet med alla dess lockelser. Men i en tid där valmöjligheterna är så många och förväntningarna så höga att de allt som oftast blir en börda är det precis detta som gör honom allmängiltig. Han sätter nämligen ord på alla reflekterande människors tankar om tillvarons mening och artificiellt komplicerade natur. Frågan "är det här allt?" förblir osagd i texterna men ligger ständigt och gnager, underförstådd. Tonen slogs an tidigt med låtar som Låg och Med bussen från stan, då med ett bitskt tilltal, och har senare fortsatt med mer resignerat tonfall, som i Över gränsen. Visst kan jag hålla med om att Winnerbäck är mer av en dysterkvist än jag själv och många av hans fans, men det spelar liksom ingen roll eftersom fragment av igenkänning finns i nästan varje låt.

Därmed inte sagt att Winnerbäck inte kan skriva glad musik. En del låtarna skjuter en som en euforisk, hoppfull pil i hjärtat - trots att de innehåller nog så mycket cynism och ironi. Två favoriter i denna kategori är Pollenchock & stjärnfall samt Solen i ögonen. Den sistnämnda bör avnjutas i liveversion för full effekt.

Sådär, då var påståendet lett i bevis. Jag räknar med att jag har övertygat eventuella kvarvarande tvivlare, om inte annat så genom ren ihärdighet. Du som inte givit Winnerbäcks musik en chans - och särskilt du som dessutom tillhör Gustav Fridolins förlorade 80-talistgeneration - gör det nu! Som slut på detta sätter jag nu igång en ny tradition - "veckans Winnerbäck". Det finns nämligen en Winnerbäcklåt fö varje dag, varje humör, varje känsloyttring. Först ut blir Åt samma håll, för att den signalerar hopp och nystart mitt i vinterdvalan. Och det passar väldigt bra för mitt liv just nu, och kanske för ditt med. Tills vidare hoppas jag på att Winnerbäck fortsätter åt samma håll länge till, och skriver Soundtracket till sig själv och en hel generation.

/Mats

För att knyta an till Mats senaste inlägg (se nedan) har det blivit dags för mig att skåda lite in i framtiden, eller som det populärt heter: ägna mig åt trendspotting. Av en händelse plockade jag upp en Svenska dagbladet i lördags och ramlade över kulturdelens artikel ”Nytt sug efter erotik”. Ackompanjerat med färgstarka Kama Sutra skildringar av samlagsställningar redogörs det i artikeln för det uppsving de erotiska bokhyllorna fått de senaste åren. Utbudet av erotisk litteratur har exploderat och internet har gjort det möjligt att beställa hem böckerna lättare, utan att behöva gå och köpa dem i bokhandeln. Fortfarande finns en mängd tabun kring erotiska fantasiskildringar, det märktes inte minst på publiceringen av Marquis de Sades ”Juliette” (Vertigo förlag) som väckte stor vrede och upprörda känslor, en debattlänksamling för den intresserade finns här. I Juliette beskrivs våldsamma övergrepp och sexuella orgier bortom de flesta personers vildaste fantasier, men de är just fantasier. Så fort någon vågar erkänna att vi alla går runt och tänker på saker som är ”förbjudna” så blir det ramaskri och moralpanik. Så har det varit en lång tid, jag tror dock någonting håller på att hända.

 

Och det som håller på att hända är att de tabun som hänger kvar från det kristna kulturarvet håller på att skakas i grunden. I vår tid brukar vi säga att det började på 60-talet med en sexuell frigörelse. Den fick hårt mothugg av en nykonservativ renässans under 80-talet, som egentligen har levt kvar tills idag. När nykonservatismen gjorde sitt intåg skedde även något med de radikala delarna av samhället. Den feministiska rörelsen gick i mångt och mycket från att ha fokus på öppenhet, från att ha en välkomnande attityd till sexuallitet (alla typer av läggningar och preferenser), till att lägga fokuset på en kritik av sexualiseringen av samhället.

 

Visst måste det kunna framföras kritik mot skildringar som ”Juliette” och människors sexuallitet! Och det är just diskussionerna som jag spår kommer bli mer nyanserade och en större del av vårt liv under 2010. Istället för att skuldbelägga de känslor som alla går runt och bär på, kommer vi se mer av diskussion kring det tabubelagda. Vi kommer få se nyskrivna "Juliette" (Marquis de Sade levde i slutet av 1700-talet) och fler som vågar beskriva sina sjuka fantasier. Vi kommer att våga erkänna att fantasierna finns och sluta låtsas som att det regnar ett regn som tvättar oss rena från synd. Istället för att skolan kommer lära ut att alkohol förgiftar kroppen och leder till det ena och det andra, kommer skolan lära ut att alkohol förgiftar kroppen, leder till det ena och det andra samt föra en diskussion kring varför vi konsumerar sådana mängder trots detta. Ok skolan brukar inte direkt gå i täten så det kan väl hända att detta inte kommer att inträffa under 10-talet. Bollen är dock i rullning och när vi blickar tillbaka på decenniet kommer vi kunna konstatera att det var nu det började på riktigt. Det var 2010 som förståelsen och öppenheten ersatte moralpaniken och skuldbeläggandet.

 

/Alexander

Ni får ursäkta, men ännu ett inlägg kommer ägnas skådande bakåt och framåt i tiden. Tiden liksom kräver det. Förutom att spinna vidare på mitt förra inlägg tänkte jag också försöka anknyta till Alex Fuck-Off-filosofi, om det är möjligt.

 

Den naturliga fortsättningen på att summera det år, decennium eller millenium som varit är att blicka framåt lika lång tid. Vad gör jag om 10 år (detärtamejfanbästsattkarriärenhartagitfartochdetblivitbarnvillaochhund)? Vilket parti regerar? Hur ser samhället ut? Vad blir 10-talets Facebook eller iPhone? Det mesta är ovisst, naturligtvis, men det som är säkert är att dessa milstolpar i stora och små sammanhang - händelser, omvälvningar eller prylar - kommer inträffa. Det enda vi vet med säkerhet är att vi inte kan förutse dem.

 

I stort sett varje årtionde - eller år för del delen - bär på ett antal Stora Händelser. Ah, 90-talet, det var då Sverige tog brons i fotbolls-VM, vann två Schlager-EM, och mobiltelefoni internet blev stort på allvar. 80-talet? Syntrock, Aids, Palmemordet, Himmelska Fridens Torg och Berlinmurens fall. 70-talet = arenarockens storhetstid med bl.a. Led Zeppelin och Pink Floyd samt den islamiska revolutionen i Iran och sovjets invasion i Afganistan. 60-talet = hippierörelsen, Vietnam, Prag '68, månlandningen. 50-talet (hur ofta flög man till Thailand då?), 40-talet, 30-talet... Hoppsan! Plötsligt är vi tillbaka i Andra Världskriget.

 

Det må kännas som väldigt avlägset, särskilt för mig som är född på 80-talet, men det är historiskt sett väldigt nyligen världen brann. Detta blev extra påtagligt för mig i och med den superba franska dokumentärserie som SVT började visa igår (måndagar 22.00 i ytterligare fem veckor). Genom varsamt restaurerande av bildmaterial (och pålagda ljudeffekter) har plötsligt all grynig, svartvit dokumentation blivit skrämmande närgången. Där är de, allihop - Hitler, Göring, Stalin, Churchill, de Gaulle, Rooseveldt - men framförallt alla miljontals Människor som på oklara ideologiska grunder, eller kanske bara för att de blev tillsagda, gav sina liv för dessa krigsherrar. Även om det alltid är vinnaren som skriver historien kan det nog anses allmängiltigt att Hitler och Stalin var monster, och att något liknande Andra Världskriget skulle kunna ske i det kommande årtiondet ter sig mycket osannolikt.

 

Men ändå... Vidrigheter, översitteri och andra brott mot de mänskliga rättigheterna begås fortfarande runt om i världen. Rysslands överkörande av Georgien hamnade lite i skymundan av finanskrisen 2008, men efterspelet pågår. Vi har Zimbabve, Uigurien och Tibet i Kina, Sudan, Turkiet, Israel-Palestina. Högerpopulismen vinner mark i Europa, precis som på 30-talet i depressionens bakvatten. FN är svagare än någonsin och lär väl vara ganska bortdribblat år 2020 om det fortsätter som det gjort under 10-talet. Det så kallade 'Kriget mot Terrorn' har visserligen avsatt två skurkregimer under 00-talet - men till vilket pris? Terrorn verkar Det Uppburna Väst inte komma åt i varje fall. Nu hör vi om bombdåd i Irak så ofta att det nästan blivit blasé.

 

En samstämd mediekår har utsett 11 september 2001 till årtiondets händelse, vilket är begripligt. Vad blir 10-talets motsvarighet? Måtte det inte bli något liknande, i alla fall. Måtte det bli något positivt, som t.ex. ett globalt, lagligt bindande avtal för att stoppa den globala uppvärmningen (snart!). Vad är det vi vill komma ihåg 10-talet för? Förhoppningsvis inte ännu ett decennium då vi slåss mot 'onskans axelmakter'. Jag tror att så länge vi ser på världen med begreppen 'goda' och 'onda' så är vi dömda att leva i en värld i ständig konflikt.

 

Tänk om 10-talet kunde få bli medmänsklighetens decennium? Ett årtionde där vi tog begreppet globalisering ett steg längre än frihandel och även inkorporerade solidaritet, rent spel och gammal hederlig vänlighet i vår iver att sudda gränser. Just nu beter sig Det Uppburna Väst som att det vill ha kakan och äta den - handeln måste expandera samtidigt som protektionism och nationalism grasserar. Detta tänk perkolerar hela vägen från höga förhandlingsrum ner till enskilda medborgare, som dig och mig. Vi ställer krav på en gigantisk tillgång av varor och tjänster från hela världen, men hur ofta reflekterar vi över arbetsvillkor eller mänskliga rättigheter i tillverkningslandet? Det närmaste vi kommer solidaritet med svältande/klimatet/krigsdrabbade är när ett gäng välavlönade världsartister gör någon låt för en god sak (historien med LiveAid upprepade sig under 00-talet med Live 8). Visst, konsumentmakt är en komplicerad sak och man känner sig allt som oftast rätt matt av att ens försöka ta hänsyn till var/när/hur en vara är producerad. Å andra sidan gav 00-talet oss rättvisemärkningen, så visst görs det framsteg.

 

Jag har inget bra grundrecept på hur man ska åstadkomma medmänsklighetens decennium. Bara en önskan att vi ska låta vänlighet och omtanke genomsyra allt vi gör. Nu har vi genomgått ett decennium som trots finanskris på slutet inneburit stark ekonomisk utveckling på de flesta håll (vem har inte en platt-TV eller dyr mobil idag?). Vi har haft möjlighet att odla indvidualism och liberalism - vilket jag tycker är bra. Låt oss använde denna frihet till att odla en annan ism - snällismen. Och - som Alex skrev senast - inte gå bort oss i konsumtionsträsket och karriäriver - utan spara undan lite av både tid och pengar så att vi kan säga "Fuck Off, nu tänker jag ägna mig åt att vara snäll ett tag." "Du ska inte komma här och tala om för mig att jag ska sätta mig själv i första rummet!"

När hörde ni senast begreppet "vänlighet" nämnas i politiska sammanhang? Vore det inte ballt om något parti gjorde "ett vänligare sammhälle" till sin valslogan 2010?

 

/Mats