En Tanke i Veckan

Såg två filmer som båda berörde mig starkt. Den ena ”Fanny och Alexander”, den andra ”Sophie Scholl de sista dagarna”.

 

Fanny och Alexander avslutas med en epilog av Jarl Kulle som spelar en av patriarkerna i familjen Ekdahl. Ha talar om den lilla världen och hur viktigt det är att familjen inte ska tro att de kan spela i de stora sammanhangen, de ska hålla sig till den lilla världen. De ska njuta av ”den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna.”. Gott så. Det är verkligen något jag upptäckt på sistone: livsnjutandet, förmågan att koppla av och unna sig att njuta. Inte alltid tro att man är nått (lite svensk ödmjukhet) och ska förändra hela världen fort som fan.

 

Sen såg jag Sophie Scholl de sista dagarna, om ”Die Weiße Rose” en motståndsorganisation i andra världskrigets Tyskland. De ägnade sig åt något så modest som flygbladsutdelning och icke-våldsmotstånd mot Hitlers vansinnesdåd. De fick betala med sina liv. Jag grät mig igenom praktiskt taget hela filmen. ”Detta är sanningen: motstånd och solidaritet. Att leva sitt liv utan rädsla att dö för sina ideal” tänkte jag. Att inte rädas den stora världen.

 

Vad är det med oss egentligen, varför känner vi en sådan beundran och stolthet när godheten slåss med sitt liv som insatts? Varför kan vi inte bara sitta ner i en trädgårdsstol och sippa på ett glas rosévin hela dagen, njuta av den lilla världen? Ja för det första skulle ju livet bli ganska tråkigt då och att det blir tråkigt att sitta still för länge beror säkert på någon instinkt i oss. Vi vill ge oss in i den stora världen för att den är så väldig och oöverblickbar. Där finns ondskan som måste bekämpas och då finner vi mening. Sen stannar vi upp och tänker efter, reflekterar och ifrågasätter. Kanske slår vi oss ner med glaset ett tag och njuter av solens värmande strålar när vi kommer på att det inte finns någon vits med att jäkta. Bara för att snart vara på fötterna igen, ut i världen för att leta. Hittar kanske en gud, kanske inte. Men vi går vidare, med eller utan gud och finner mening, någon typ av mening.

 

Mening nog att inse att det är lika bra att leva.

 

/Alexander

Veckans tanke skrivs från ett flygplan på väg till Stansted. Vi blev försenade med nästan en timme, men det hade kunnat vara värre. Askmolnet hade ju kunnat sätta stopp.

 

Jag har suttit och följt Ryanairs sparsmakat uppdaterade bevakning av "the Volcano Disruption" i helgen för att försöka få svar på om det överhuvud taget var värt att sätta sig på flygbussen till Skavsta. Både på nätet och i tidningen i morse täckte askmolnet hela det brittiska öriket. Men tydligen är det bara flygplatser i norr, dvs på Irland, samt nära London, som drabbats av inställningar. Mystiskt nog inte Stansted, som ligger någonstans mitt emellan. Jaja, det är väl bara att tacka och ta emot.

 

Det här med askmolnet alltså. Fasen vilken hysteri. Okej, det är så vi reagerar på allt som stör vår annars minutplanerade tillvaro (svininfluensan är ett annat relaterat exempel), och frågan om mediernas roll i skapandet av dessa reaktioner lämnar jag till en annan gång. Men det får en ju att fundera, främst över två saker.

 

Den första är askmolnets egentliga inverkan på flygsäkerheten. I något slags parodi på "Snillen spekulerar" satt professorerna på min avdelning och dryftade detta över en fika för en tid sedan. De tycks alla tävla i skepsis-SM, vilket i princip betyder att man inte tror på något. Särskilt inte sådant som är sensationellt. Men ibland är de rätt vettiga ändå, de där professorerna. I fråga om askmolnet noterade någon lakoniskt att de flygtillbud som varit i samband med vulkaner har skett vid flygning direkt ovanför mynningen, dvs. där koncentrationen av aska och rök varit maximal. Koncentrationernav "aska" (egentligen stelnade lavapartiklar, alltså glas) i luften ovanför Europa torde vara mångfaldigt mindre, dess eventuella inverkan på flyget tveksam. Testplan var ju uppe och flög när det var som värst och upplevde ju inga problem, enligt de frustrerade flygbolagen.

 

Säkerhetstänkande är bra, men ska något så kostsamt som flygstopp baseras baseras på rena extrapoleringar?* Dessutom bevakas askmolnets spridning med modeller, inte mätningar, vilket tillför ännu en dimension av osäkerhet.

 

Den andra tanken rör naturligtvis frågan om vårt flygberoende, som på ett pikant sätt blivit aktualiserad i och med detta. De som läst bloggen förut vet förmodligen var jag står i klimatfrågan, och jag ser mig själv som en ettrig förespråkare av Sparandets Metod - dvs. mindre energiförbrukning genom mindre konsumtion - då jag inte tror att ens de mest revolutionerande tekniska lösningar kan ta ner koldioxidutsläppen till den nivå man enligt nuvarande forskning anser nödvändig.

 

Flyg intar en särställning bland varor och tjänster eftersom det är enormt bränsleintensivt, och samtidigt av många endast utnyttjas i nöjessammanhang. På vansinnigt kort tid har det blivit en självklarhet att kunna flyga vartsomhelst till ett lågt pris, och på ännu kortare tid blivit nästan ett behov, ja ett krav, för Familjen Svensson att få vila upp sig och lapa sol i Thailand i tre veckor. Tragiken är då givetvis stor när man fastnar i eller utanför landet på sin så välförtjänta semester. Och vilka bilder för tidningarna sedan! Flygterminaler belamrade med människor med den där förtvivlan i blicken som bara den värsta terrorn av alla - ovissheten - kan frambringa.

 

Den känslan av total utlämnad är något jag inte unnar någon. Men jag är inte bättre än att jag kännt en viss skadeglädje. Inte för alla utsatta stackare kanske, men för oss som samhälle. Det här kanske lär oss att inte vara så förbannat bekväma och lita på att naturen fogar sig efter våra krav, tänker jag och ler för mig själv. Det kanske lär oss att inte vara så flygberoende och kanske titta på alternativa, mer klimatsmarta semesteralternativ, tänker jag vidare. Och att inte förutsätta att världen för all framtid kommer ligga öppen för oss, inte mer än högst ett dygn bort.

 

Så här sitter jag nu på planet och känner mig en smula skyldig. För att jag klarade mig, den här gången. Och för att jag inte lever som jag lär utan flyger precis som alla andra. Visserligen är det ingen nöjesresa utan jobb, men ändå. Bekvämlighet är en drog.

Efter mitt förra inlägg om arv blev det en del kommentarer, kul! Så jag ägnar veckans inlägg åt att diskutera detta ämne vidare.

 

Först vill jag understryka att mina inlägg är mina tankar, vi bloggar tillsammans jag och Mats, men med våra individuella tankar. Vi sitter inte och diskuterar och når konsensus i frågorna innan vi publicerar.

 

Sen vill jag klargöra en annan sak. En tanke i veckan behöver inte nödvändigtvis vara, världens mest genomtänkta och bollade tanke i veckan. Snarare ett sätt att just få ett litet bollplank att bolla tankarna mot. Tyckte det fungerade ganska bra i början av bloggtiden, tyvärr har kommenterandet klinkat av på sistone, och det är väl bara mig och Mats som kan beskyllas för att inte väcka er nyfikenhet tillräckligt!

 

Så, till sakfrågan: Jag tycker nog av princip att människor inte ska födas med guldsked i mun och det jag är intresserad av här är rättviseaspekter. Livet är inte rättvist, det lärde mig mamma utantill ganska snabbt. Den politiska riktningen i Sverige har dock ganska länge varit att all ska ha samma förutsättningar att lyckas i livet och vi har byggt en välfärdsstat kring dessa ideal, rättviseidealen. Vi tycker att alla ska ha rätt till utbildning, sjukvård, tandvård till ett överkomligt pris. Det tycker vi är rättvist. Frågan är bara var gränsen för rättvisa går?

 

Jag vill ogärna ta mig själv och min ekonomiska situation som exempel och tänker trots att jag blivit beskylld för att vara avundsjuk inte heller göra det. Bara stilla fråga Frasse och Hanna (läs deras kommentarer här) om ni tycker att all kamp mot orättvisa är tecken på avundsjuka? Att slåss för sina intressen är det att vara avundsjuk? Var en kvinna som slogs för kvinnors rösträtt på 1920-talet bara avundsjuk på männens rätt att göra sin röst hörd? Jag kan tycka att en person som kallar Martin Luther Kings frihetskamp för avundsjuka spottar honom rakt i ansiktet. Alla våra frihetskämpar må ha varit drivna av ett egenintresse, men att kalla det för avundsjuka är att förminska deras historiska betydelse.

 

Vad är då frågan, den rättvisefråga jag är intresserad av? Jo helt enkelt: Är det rättvist att barn föds med olika förutsättningar? Vi har kommit långt i Sverige med att utjämna de orättvisor som tidigare fanns. Du kan studera i fem år trots att dina föräldrar inte har en krona över i slutet på månanden för att spara till din utbildning. Du föds inte längre till en viss roll, till arbetare eller till att ta över familjeföretaget, även om traditioner lever kvar och föräldrarna har olika önskningar om vad du ska göra med ditt liv. Så ska vi stanna där, är det rättvist nog? Jag tycker inte att vi ska det. Jag tycker att arvsrätten är märklig, lika märklig som den kungliga tronföljden. Sen erkänner jag att det finns en del praktiska problem, till exempel arv av minnesvärda saker, men det hindrar inte mig från att ta ställning i rättvisefrågan. Praktiska problem är till för att lösas och ska inte stå i vägen för visionerna!

 

Då är det mer intressant att ställa det rättvisa i att själv få välja vilka möjligheter du vill ge ditt barn mot avskaffandet av arvsrätten. Det kan inte vara rättvisa att ta ifrån en förälder möjligheten att ge sina barn en uppväxt som gör dem bättre utrustade att möta den hårda verkligheten. Här ser jag en reell konflikt och det vore intressant att höra vad ni läsare tycker om detta:

 

Är ett samhälle som ger alla människor samma förutsättningar i livet så pass mycket värt att ni kan tänka er inskränkningar i den personliga friheten? Vi ger upp rätten att testamentera våra rikedomar mot att människor föds med mer ekonomisk lika förutsättningar. Nu så, bring on them comments!

 

/Alexander

Alex senaste inlägg har väckt en del känslor. Bra, tycker vi på entankeiveckan. Det är kul med debatt. Temat på förra inlägget, samt den stigande valtemperaturen i fikarummet på jobbet, har fått mig att fundera över vilken politisk åskådning jag egentligen har.

Det är inget jag normalt vill diskutera, jag föredrar att hålla mig utanför det ganska hjärndöda supportersnacket (i likhet med fotbollslag verkar många välja samma part som föräldrarna, kompisen eller allmänt bara samma som andra i samma region). Det som är intressant är sakfrågorna, och jag försöker vänta med att bestämma mig tills jag fått grepp om vilket alternativ som stämmer bäst överens med mina åsikter. Dessutom slutar nästa alltid diskussioner som utgår från en supportermentalitet med pajkastning och personliga påhopp. Mona Sahlin är okarismatisk och dum, Lars Ohly är ondskan själv, Anders Borg är dryg och Carl Bildt är en snobbig översittare. Jahaja.

Alex ganska ideologiska men orealistiska inlägg förra veckan står å andra sidan för något som jag känner igen hos många unga, men som det inte finns något egentligt parti för. En slags... vänsterliberalism. Ta hans "Frihet är att ha fuck-offpengar" - en ganska liberal tanke, och ta sedan förra veckans arvsrätt. Vi 80-talister och de som fyller på från 90-talet förväntar oss nog att få göra praktiskt taget vad vi vill, utan en massa byrokratiska eller ekonomiska hinder. Samtidigt har många tidigt valt att engagera sig i solidaritets- och rättvisefrågor. Många är medvetna om miljöns och klimatets förgänglighet och är beredda att gå långt för att bevara naturen för sig och kommande generationer (snacka om KOLLEKTIV arvsrätt, förresten). Någonstans här befinner jag mig också. Den första frågan är en typisk högerfråga - individens frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Den andra är mer åt vänster. Vad göra?

Jag erkänner - trots att miljö och välfärd är väldigt viktiga i mitt liv har jag hittills röstat höger. Liberalism har vägt tyngre. Det är bara det att så många högersympatisörer är så fruktansvärt osympatiska. Av alla människor jag träffat så är utan tveckan alla på topp 10-listan moderater eller på annat sätt höger. Många av de mest sympatiska personer jag känner är vänster. Därför skäms jag för att vara höger - och buntas ihop med denna brölande supporterskara.

De vänsterideal jag flörtar med, å andra sidan, drivs av människor som många gånger verkar helt befriade från realism. Fångade i en tidsbubbla från 60-talet maler man på med samma brandtal som då, trots att tiderna är så förändrade. När Saab krisade som värst stod fackliga representanter och gnällde om hur taskiga arbetsgivarna är, sparkar arbetare för att det inte finns något att göra. Jamen självklart - det är ju ett företag i en marknadsekonomi - och ingen chef kan någonsin driva ett sådant baserat på att vara snäll. Take it or leave it. Därför skäms jag över mina vänstersympatier.

Som student och sedemera doktorand har jag levt med relativt knappa resurser. Mycket av den medellön jag nu lyfter går till skatt - men det känns inte som att det gör något. Det går liksom ingen nöd på mig. Jag vill däremot göra precis vad jag vill i övrigt med min tid och mina pengar. Och jag vill få jobba så mycket jag vill utan att någon försöker kvotera min arbetsvecka. Var finns partiet för mig - jag vänsterliberal - och många andra ur min generation som vill ha små bitar ur hela vårt partipolitiska smörgåsbord?

/Mats

Veckans Winnerbäck: Du gamla fria nord. Ännu en Ani DiFranco-cover av Sveriges vassaste textförfattare.