En Tanke i Veckan

Kära läsare. Detta är korrespondensen från era två tvivelaktiga blogghjältar de senaste två veckorna. Ironiskt nog handlar det delvis om det som har skapat den stora luckan i flödet sedan senaste inlägget. Vad enkelt det vore om vi bara bloggade jämt. Inga problem! ... Men ganska tråkigt.

När skrivkrampen härjar som värst kan till och med ett hobbyprojekt som det här kännas som ett måste. Ett nödvändigt ont som måste klaras av. Varför blir det så?


Mats:

Varför har jag så förbannat svårt att ägna mig åt mina intressen på ett lustfyllt plan? Knappt har en idé formats i mitt huvud innan den har planerats, försetts med deadline och blivit ännu en tung plump i kalendern. Jag undrar ofta hur många som har det som jag - aktivitetsjunkies som knappt hinner njuta av själva aktiviteten, eller resultatet av den, förrän nästa står för dörren.

Är det ett tidssyndrom? Eller är jag bara helt knäpp?

Att utbrändhet är ett folkhälsoproblem vid det här laget vet vi ju, men vem orkar hålla på med mindfulness och downshifting när det finns så mycket spännande att göra, se och engagera sig i? Är vi på väg att polariseras i två folkrörelser - de hyperaktiva blogg-entreprenörs-föräldra-cyklisterna och de harmoniska soffpotatisarna?

Personligen ser jag ett problem i att information flödar så obehindrat rakt in i mitt medvetande. Den når mig, oftast i form av reklam, vad jag än gör - läser tidningen, tittar på tv, jobbar, kollar fejan eller går på stan. Och jag låter mig inspireras. Eller luras. Kommer vi att slå i taket? Kommer trenden någonsin att vända, då även de mest hängivna statusuppdaterarna på Facebook säger STOPP! Vi klarar inte mer! Huvudet sprängs!!

Rent logiskt borde vi ju det. För att göra en återkommande referens till idrottens värld så slås ju ideligen  världsrekord, människan pressar fram gränsen för det möjliga hela tiden. Men ingen tror liksom på allvar att någon kommer hoppa 11 meter i längd, någonsin. Vad blir världsrekordet i multitasking? Hur många styrelse-, konsult- och politiska uppdrag kan man ha, samtidigt som man tränar sonens fotbollslag, går på yoga OCH är med i vinklubben, innan den fysiska smärtgränsen är nådd? Att det sedan fuskas och tas genvägar för att kunna uppnå sina resultat är en annan sak. Det gör man ju i idrotten också.

Alexander:

Vi är ju så lika på nått sätt. Aktivitetsjunkie, ja kanske det. Ett beroende kan man nog säga att det är men jag har insett att min egen drivkraft framför allt är ett yttrande för en lätt släng av narcissism. Det finns ju ingenting som säger att det måste vara jag som driver ett visst projekt, jag tror bara att alla andra skulle göra det så mycket sämre. Och här är det tyvärr inte: ”jag gör det så mycket bättre” utan just: ”alla andra gör det så mycket sämre”, den värsta sortens narcissism.

Så vad gör man? Jag kan bara tala för mig själv och detta är mina erfarenheter. Jag tog en paus och jag kan starkt rekommendera att göra någon form av uppehåll för att reflektera över vad man håller på med:

Ta ett steg tillbaka och betrakta din omgivning. Formulera din drivkraft och tänk över dina mål. Varför gör du det du gör? För vem gör du det du gör?

När du sen ”försvunnit” ser du hur miraklet sker, andra tar över! De som du lyckats inspirera fyller den lucka som skapats efter dig. Det kan va lite jobbigt att se att allt flyter på trots att du släpper taget mer och mer, men jag tror att det faktum att du låter andra pröva sina vingar är anledningen till att luckan fylls. Så länge du är kvar måste alla förhålla sig till dig. För att stilla egot lite intalar jag mig att de personer jag lyckats inspirera inte riktigt vågade ta plats så länge jag va kvar, när jag försvann fick de istället ett initiativ att ”göra mig stolt”. (Oavsett hur falsk den
här världsbilden är funkar den för mig och mitt narcissistiska jag.)

Precis när jag började min paus kändes det helt bisarrt att ha en ledig kväll då jag inte behövde göra någonting. Jag kunde faktiskt ta det lugnt. Titta på tv, om jag hade haft en tv… sen vänjer man sig och engagemanget kommer långsamt tillbaka i ny och förbättrad utgåva. Många insikter om en själv och om livet gör också att man väljer sina
projekt med större omsorg. För mig har det lett till en skön mix av olika typer av aktiviteter, vilket är ett bra sätt att hålla en aktivitetsjunkie i schack.


Mats:

lltså, det var inte meningen att det här skulle handla så mycket om mig. Hjälp vad privat det blev. Jag tänkte mer använda mig själv som exempel för att ta upp ett mer allmänt fenomen. Men men, när vi ändå håller på så...

Jag har faktiskt gjort det du kallar paus en gång. Eller min version av paus, i alla fall. Det var några år sedan och jag drog till Sydney och pluggade ett halvår. Riktigt skönt som du beskriver det, och i likhet med många andra märkte jag hur lite som hade förändrats när jag kom tillbaka.

Sakta men säkert återföll jag dock i 'missbruket' av olika projekt och engagemang. Det kan betyda två saker: antingen är det så jag vill eller måste leva, eller så är det sannerligen ett missbruk jag håller på med. Alla tunga missbrukare får ju återfall, eller hur?

Kanske måste jag åka på 'rehab' snart igen. Om inte annat för att inse att jag faktiskt är obotlig, men då behöver jag i alla fall inte tveka mer...

Vad tycker du om det här med engagemangshets i övrigt då? Naturligtvis finns det inte bara CV-broilers, utan även slackers och allt däremellan. Men är det en polarisering vi ser? De pretto-engagerade blir mer och mer insyltade i saker medan slackern blir mer hängiven sin livsstil? Jag tänker att i konsumtionssamhällets anda så finns det idag så mycket större utbud för den som vill softa, prokrastinera göra så lite nytta som möjligt. Läste i DN Söndag för ett par veckor sen att  TV-serien intagit en ställning som familjemedlem i mångas liv.

Jag sätter upp fingret i vädret och känner vindar som blåser åt olika håll samtidigt. Eller så feberdrömmer jag kanske bara. Måste nog gå och få en ny fix snart.

Anledningen till detta oförlåtligt sena inlägg är på sätt och vis också veckans ämne: mångsyssleri. Jag har haft för mycket att göra, därför inte hunnit blogga. Om det sen är en särskilt bra idé att påbörja ett snårigt inlägg kvart i tolv natten innan ännu en lång och hektisk dag vet jag inte. Vi får väl se vad det blir här nedan.

Mångsysslare är en titel som jag tycker bär på lite blandade värderingar. Å ena sidan finns en positiv klang, som i Lasse Åberg- eller Leonardo da Vinci-mångsysslare. Å andra sidan en negativ, som i en som inte riktigt vet var han eller hon vill ta vägen med sitt liv, eller kanske inte är tillräckligt bra på något för att kunna göra det uteslutande. Lite som en gammaldags diversearbetare.

I mina ögon är livet så fullt av fantastiska saker att upptäcka och pröva på, att ett strikt vägval i nuläget känns helt omöjligt. En karriärcoach skulle förmodligen få mardrömmar om den visste hur jag höll på och systematiskt försakade mitt ganska tidskrävande "jobb" för en mängd sidoaktiviteter som jag känner att jag "måste göra".

Den här veckan har varit särdeles galen och det enda som hindrar mig från att verkligen stanna upp och ifrågasätta om detta sätt att leva är hållbart är att jag inte har tid till det...
Litet utdrag ur min vecka:
- Har försökt vara på jobbet på KTH - där jag doktorerar - så tidigt som möjligt varje dag för att hinna få lite jobb gjort innan det burit iväg till Södra Teatern måndag-onsdag, där jag bl.a. soundcheckat orkester och kört följespotlight under den anrika teaterns vackert ornamenterade tak.
- Har repeterat med en annan teatergrupp som jag regisserar - och åker iväg på samkväm med nu till helgen. Jag var nära att komma försent till detta rep på grund av en invecklad diskussion med min professor angående hur man bäst representerar entropin i en simulerad enzymatisk bindningsprocess i vatten. Tvära kast.
- Jag måste lära mig programmera fortran asap eftersom det behövs för att lösa några uppgifter i en kurs jag just börjat på som ett led i doktorandutbildningen.
- Förberedde på lediga stunder några sångstämmor till kalaset som ska vara i på helgens "internat"

Vi stannar där. Men plockar upp bollen där den landade. Att 'arra' musik, eller hålla på med musik överhuvud taget, är ett typiskt exempel på något jag bar "måste göra". Jag skulle inte påstå att jag är särskilt bra på det, det är bara så  stimulerande, även om det tar fantastiskt mycket tid i anspråk. Golf är en annan, helt orelaterad syssla som jag gärna håller på med, inter för att jag är bra på det men för att fångades av den grejen också och är för envis för att lägga ner.

Vem vet vad som lurar bakom nästa hörn? Oavsett vad är jag ganska säker på att jag är för nyfiken för att motstå att prova. Jag försöker ibland intala mig att det börjar bli dags att varva ner nu, tänka på min disputation och den karriär som väntar sedan (den väntar ju inte för alltid!), men det är så förbaskat svårt att låta bli att anta nya utmaningar, helt gratis dessutom. I höstas var en av de stora nya grejerna att skriva att musikmedley för en hel ca 20 man stor orkester. Så rackarns häftigt. Hade jag aldrig gjort förut! Vad blir det i år? Lära mig spela banjo kanske?

Jag får ibland känslan att vi lever i specialisternas samhälle. Du är inte något om du inte är bäst på din grej, hur obskyr och smal den än är. Lite tillspetsat kanske, men ofta när man läser de lite lyxigare helgbilagorna i tidningarna (för att inte tala om fritidsmagasin om t.ex. golf), med sina personporträtt, känns det som att intervjuobjekten är 'fulländade' på ett eller annat vis. De är Sveriges Yngsta Deckarförfattare, Mest Moderiktige Musiker eller Den Enda kombinerade IT-konsulten och Surdegsbagaren (att ha bisysslor tycks vara helt ok så länge man ger ut en bok om det). Men om man inte kan släppa någon av de 5-7 grejer man gillar att göra?

Alex har också skrivit på den här bloggen om att våga låta karriären vänta på sig till förmån för att våga experimentera, våga upptäcka andra färdigheter och roliga saker att göra. Jag försöker just nu göra allt detta SAMTIDIGT som något slags heltidsjobb. But something's gotta go, och inatt verkar det som vanligt bli sömnen. Tråkigt, men vad gör man inte? Finns det någon som har det som jag - och gillar det? Snälla, gör dig hörd, och berätta hur du gör! Om du har tid, alltså, mitt i ditt experimenterande och upptäckande av en värld som aldrig varit mer inbjudande.

Veckans Winnerbäck:

Kom - Grym ryck-upp-dig-låt som till alla där ute som vågar påstå att livet är trist och att det inte finns något att göra.

/Mats

Jag kom här om dagen på mig själv med att vara tacksam över en massa saker som har hänt och som finns i mitt liv.

 

- Jag har fantastiska vänner. En som fyllde år alldeles nyss och blev väldigt rörd över de ansträngningar vi hade gjort för att uppmärksamma honom. Det vi gav i energi, gav han tillbaka i kärlek. En annan som överöser mig med komplimanger och beundran. En tredje som bjuder med mig ut och gör att jag har en fantastisk kväll. En fjärde som analyserar och diskuterar världens och våra individuella problem med mig, som lyssnar på mig och anstränger sig för att förstå mina åsikter.

- Jag har lätt för mig i livet och har lyckats utnyttja det som livet kan ge mig.

- Jag är inte drabbad av någon sjukdom eller något handikapp som försämrar mina möjligheter till fysiska aktiviteter.

- Jag har mat på bordet varenda dag och hade turen att födas i ett land där jag kunde välja vilken utbildning jag ville ha och sen få betalt för att gå den.

- Jag har en avokadokärna som långsamt grott och nu med kraft spirar mot taket, den skänker mig glädje och livsglöd varenda gång jag tittar på dess gröna blad.

 

Jag kom på mig själv med att tro att min framtid kommer att bli ännu bättre. Rikare och fylld av glädjemoment. Och sen skämdes jag lite för att jag var så tacksam. Jag skämdes för att jag inte tänkte på att alla inte har det lika lätt, att jag inte kände medömkan och slogs för en bättre värld, utan satt och gottade mig i min rikedom. Jag har många gånger sagt att en av de viktigaste ingredienserna för att jag ska tycka om en människa är att denne har ett engagemang för att förändra orättvisor, om det så är att reagera när någon kompis blir behandlad illa eller att starta ett projekt för att utrota fattigdomen. Jag vidhåller denna viktiga ingrediens och lägger till: Visa tacksamhet för det du har och de människor du har runt om kring dig.

 

Det kanske är sunt förnuft, dessvärre tror jag att väldigt många fokuserar på allt det som är dåligt, på alla problem som finns. Nu är det slut med det! istället ska jag lösa problemen och samtidigt vara lycklig över det jag har, njuta av allt det som inte är problem, till och med se hur problem kan vändas till möjligheter!

 

Veckans tips är att göra en lista på alla saker du är tacksam över, tänk igenom dem varje dag, på morgonen eller innan du går och lägger dig. Du ska se att tankens kraft attraherar fler människor att vara tacksam över, mer rikedom och fler stunder att vara lycklig över.

 

/Alexander

Jag tänkte börja med några meningar jag rafsade ner när jag stod och väntade på tåget till Lund en regnig dag för inte så länge sedan. Inte långt från mig tog en gråtande ung tjej ett sista farväl av sin kärlek.

 

Det finns inget rationellt i

att finnas ytterligare två minuter

med varandra

Ingen förklaring till varför

din saliv smakar bättre

än någon annans

Inget logiskt i att

just dina andetag sänder rysningar

ner längs min ryggrad

Jag kan inte förklara varför

tårar ska spillas över dig

Om det inte var du

var det någon annan

 

Den gamla myten om att det skulle finnas en person för dig och du för denne. Denna fantastiskt romantiska, ack så irrationella föreställningen, lever starkt. Jag uppehåller mig vid irrationaliteten. Det irrationella i beteendet hos tjejen som tar sitt farväl återkommer när jag ser filmen Twilight. I filmen blir Isabella hopplöst förälskad i en vampyr vid namn Edward och han i henne. På grund av deras förbjudna kärlek utsätts hon för en massa faror, men Isabella kan inte slita sig ifrån honom och Edward kan inte slita sig ifrån henne. Isabella har gjort ett uppenbart korkat val, om man nu kan tala om ett val. Det finns säkert tiotusentals andra killar som skulle kunna göra henne lycklig, Isabella väljer en vampyr

 

och han sitter storögd hjärtgripen framför filmen, utan en tanke på att valet att överge kärleken skulle finnas. Han älskar att Isabella och Edward vill dö för varandra.

 

Samtidigt är storyn i Twilight paradoxal. Edward får inte låta sig gripas av sin lust till Isabella, då kan han bli så sugen på henne att han äter upp henne, bokstavligt talat. Balansgången mellan okontrollerad åtrå och behärskad manlighet i Edwards agerande är upphetsande, erotisk.

 

I en värld där rationalitet och upplysta, kloka val är normen finns det ingenting som är så underbart som dess motsats. Vi kan fnysa åt en tonåring som gråter över svunnen kärlek. Vi ”växer upp” och lär oss kontrollera oss själva. Fråga en svensk man hur han mår och sannolikheten är stor att du får svaret ”Det är under kontroll”. Läget är under kontroll, han har tyglat sina känslor och tagit kontrollen över dem. Men ibland, när ingen ser, eller när han tror att alla är upptagna med att titta framåt på bioduken, då låter han tårarna strömma ned längs de orakade, rosiga kinderna. Efter filmen erkänner han gärna att han gråtit. När han återtagit kontrollen, då går det för sig att erkänna att han varit svag. Aldrig i stunden skall han kunna slappna av, ge sig hän, njuta av att släppa kontrollen.

 

/Alexander

Höst, mörker, finanskris, SD, och stagnation i klimatförhandlingarna. Just nu finns det gott om skäl till att inte vara helt på topp, att inte känna japp, det går bra nu. I alla fall om man är lagd åt att skåda utanför sin personliga bubbla då och då.

Det finns många sätt att hantera de motgångar som understundom drabbar oss, personligen eller indirekt genom det vi står för och tror på. Vi kan fika bord dem (vilket Metro förra veckan påstod att vi Stockholmare gör), tröst-shoppa/äta/dricka, låtsas som om det regnar, bli förbannade, ta tag i skiten, eller sopa den under mattan.

Eller så kan man, vilket det här inlägget ska handla om, suga åt sig problemet, ta det till sig och liksom smaka på de bitterljuva nyanser det sänder ut. Jag talar om att bli sådär riktigt tragisk och verkligen vältra sig i sin egen misär, i någon slags skruvad njutning av vad som borde vara lidande. Javisst, vi känner den alla i någon form, inte sant?

MELANKOLIN

Vän av ordning kommer antagligen att tänka "vänta nu, är inte melakoli ett allvarligt psykiskt tillstånd?" Jovisst, egentligen. Den synnerligen sparsamma artikeln på Wikipedia ger följande definition: "Melankoli" är en form av djup Depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget". Okej då. Men i dagligt tal används numera melankoli för att beskriva en mer alldaglig nedstämdhet - en "depression light".

Så, låt oss enas om att lite melankoli kan drabba alla (det borde kanske heta "mellankoli", för att det är ett övergångstillstånd mellan livets glädjeämnen, dalen mellan topparna?). Då ska jag försöka driva min tes: Melankoli is good for you! (sometimes)

Jag nämnde något om att vältra sig i sin egen misär. Varför? Jo, för att endast när man riktigt tar till sig sina känslor (och alltså inte shoppar/äter/dricker bort dem eller undviker dem på annat sätt), endast då kan man se på världen med melankolins glasögon. Och genom dessa är världen ömmande vacker.

En dag då jag mår lite dåligt och till exempel är ute och går, då blir plötsligt höstlövens prassel välkomponerad musik, det sparsamma solljuset (eller ihållande regnet) en tavla med perfekt färgsammansättning, och tankarna blir lite mer flygande, lite mer filosofiska än annars. Melankolin får mig att stanna upp, yrvaket se mig omkring och tänka fasen, vad fantastisk min omvärld är ändå! Vi dröjer oss kvar vid det där "ändå". Det är som att jag i normala fall glömmer av att se allt det där fina som finns där, varje dag, bara för att det småaktiga tar så stor plats i livet. Men i melankolins förlovade land glöms det småaktiga bort för en stund - bara det stora, klara och rena blir viktigt, och man kan ägna det full uppmärksamhet med en hel arsenal av svallande känslor som smaksättning. Melankolin är som anabola steroider för våra sinnesintryck.

Ett exempel: Du är i ett vackert naturlandskap. Du är för stunden lite melankolisk och tänker på hur hemskt det är att just denna (unika) plats är akut hotad av jordbruksexpansion, global uppvärmning eller vad det nu kan vara. Tänk efter: blev inte platsen just lite vackrare? Jaa... Du erkänner! Medvetenheten om förgängligheten och de sorgsna känslor den frigör lägger sig som ett varmt filter över scenen. Precis såhär upplevde jag det när jag för en tid sedan snorklade och dök vid några av Röda Havets korallrev. Den hjärtslitande vetskapen om att världens koraller - och med dem den enorma mångfald av liv som är beroende av dem - gjorde att reven blev än mer fantastiska i sin osannolika prakt.

Men, tänker vår uppkäftige vän av ordning, man måste väl inte vara melankolisk för att uppskatta vackra ting i världen? Det där dravlet behövs väl inte nu, det betade den unge Werther av på 1700-talet! Nej, kanske inte. Jag talar bara av egen erfarenhet när jag påstår att det vi ser, hör och tänker får en vackrare klang av melankolin. Hatten av för alla er som tror er uppfatta alla nyanser utan den. Men jag känner på mig att många känner igen sig i det jag försökt beskriva i denna text. Det är förmodligen inte heller en slump att så många av våra geniförklarade konstnärer varit (stundtals) plågade själar (Strindberg, Bergman, van Gogh, Cobain osv osv).

Naturligtvis har denna starka uppfattning av världen ett terapeutiskt syfte också - när man ser det vackra omkring sig blir man på sikt mindre sorgsen. Tillslut tänker man att "Äh, vad deppar jag för när världen är så fantastisk", och så är melankolitrippen över för den här gången. Jag menar att den trippen är meningsfull och nyttig för oss, och inte alls skadlig, bara den görs i små doser.

Melankoliska personer har det ofta svårt att bli accepterade socialt. Det blir snabbt konstig stämning om man börjar prata om hur sorgligt det är med alla utsatta barn i x-stan, eller hur tragiskt det är att isarna smälter, med tanke på alla livsformer som inte har en chans. Eller hur smärtsamt vackert det är när löven faller. Så vackert att man bara vill gråta. Sånt förväntas man hålla för sig själv. Kanske är det så melankolin gör sig bäst, i ensamheten. Jag vet inte.

Jag vet bara att jag tycker det är bra att våga vara sorgsen, och att hänge sig åt det. I Sverige är vi utomordentligt dåliga på att visa våra känslor, särskilt sorg och smärta, men melankolin är en sober väg alla kan ta. Du kan vara ledsen och lida lite lagom mycket, men du behöver inte visa det på ytan om du inte vill. Känslorna får pysa ut i lagom takt. Hellre det än att stänga dem inne. Med lite övning kan man dessutom plocka fram melankolin på beställning, när den som bäst behövs under en skogspromenad eller så. Mycket praktiskt.

Så min uppmaning till dig som känner höst/vinterdepressionen knacka på dörren (1/5 eller 1/4 av oss svenskar sägs drabbas av den varje år, har jag för mig att tidningarna basunerade ut förra året), öppna den då på vid gavel och ta emot den som en gammal vän. Känn dess dofter och smaker, se hur den gör Riddarfjärden, fjällen eller västkusten än vackrare, hör hur din favoritlåt plötsligt fick ännu en dimension. Och istället för att tröstäta, tröstgråt. Och må därefter som en prins.

/Mats