En Tanke i Veckan

 

Jag bevittnade dramatik och humor av yttersta klass i veckan. Detta då Spexet Krexet hade premiär i torsdags. Ni som inte sett föreställningen, gå genast in och boka en biljett här! Det kan mycket väl vara det bästa spexet som någonsin har gjorts, vad vet jag. Njutbara tre timmar i teatermörket är det i alla fall! Spexet handlar om arvet efter Ingmar Bergman och alla komplikationer som uppstår och där bollar jag över till veckans tanke.

 

I samhället finns en mängd principer som verkar ligga bortom rättvisans räckhåll. Tillexempel har vi monarki i Sverige, något som kan tyckas vara hopplöst odemokratiskt och förlegat. Även om monarkin kan sägas vara bevarad av demokratiska beslut, eller snarare frånvaron av ett beslut att avskaffa monarkin, finns det ju ingen rättvisa i att tronen ärvs. Monarkins popularitet verkar dock inte minska och vi får fortsätta att dras med rubriker om hur Madelene fuskar sig in på Stockholms Universitet och hur många fortkörningsböter kungen lyckats tillskansa sig.

 

En liknande princip som verkar orubblig är arvsrätten. Det finns väl inget rättvist i att vissa människor kan leva sitt liv på ärvda pengar? Medan andra inte får ett öre då de råkade vara födda i en annan familj. Har barnen till förmögna människor gjort något särskiljt för att förtjäna en rejäl bonus när föräldrarna trillar av pinn? Jag skulle säga att det är mäkta orättvist och till och med destruktivt att låta människor leva på andras arbete på detta sätt. Här får jag medhåll av Alfred Nobel. Han instiftade som bekant en stiftelse för forskningen och gjorde sina barn i princip arvslösa. Gott föredöme!

 

För arvspengarna skulle vi säkert kunna underlätta för de personer som förtjänar att underlättas för, istället för de som råkar födas med ”rätt” föräldrar. Pengarna kommer samhället till gagn, där är Nobel ett mycket konkret exempel.

 

När det kommer till arv av minnesvärden, som tillexempel ett sommarhus, skulle det kunna lösas med att de anhöriga får köpa huset till typ 80 % av marknadsvärdet. Ett kul sätt att arrangera en bouppteckning på är att låta den göras av ett återvinningsföretag som är specialiserade så att de även säljer varorna som har värde. Olika företag får i konkurens bjuda över varandra för ett dödsbo och så skapas en marknad för begagnade möbler som annars skulle stå och skräpa på någon arvinges vind.

 

Hur arvet efter Bergman fördelas är en spännande saga väl värd att se (www.krexet.se) och kanske det största argumentet mot att avskaffa arvsrätten!

 

/Alexander

Jag visste att den här tiden skulle komma. När vi drog igång bloggen för ca ett halvår sedan var det för egen del med en rejäl kappsäck av idéer och texter på lut. Men jag kände på mig att förr eller senare kommer stunden då jag fasar över nästa gång det är min tur att skriva, snarare än längtar. Då bloggen känns som ännu ett av livets alla måsten, snarare än ett fröjdefullt äventyr.

Nej, jag tänker inte lägga ner. Jag bara konstaterar att såhär är det med inspirationen. Den kommer och går. Det finns dessutom många faktorer som påverkar inspirationen och produktiviteten, och flera av dem har drabbat mig. Det är naturligtvis ingen ursäkt, men en anledning, att jag befinner mig i slutspurten av uppsättningen av årets mest spännande teaterhändelse - "Bergman eller När Fårön Tystnar". Okej, smygreklam igen, men man har ju en tendens att tala mycket om det man är stolt över. Läs mer här.

Nåväl, inspiration var det. Det är en allmänt känd och tillika sliten klyscha att kulturproducenter, alltså musiker, konstnärer, poeter, författare osv., i mångt och mycket lider fram sina verk. Detta skulle grunda sig på att välmåga inte blir särskilt intressant, men att däremot nervsammanbrott, psykisk ohälsa, klasskamp, diskriminering med mera är heta ämnen som går att skildra i nya dimensioner via konsten. Så hur bra stämmer det att man måste må dåligt för att göra bra konst?

Tja, jag tror definitivt att man kan må för bra för att få inspiration. För många år sedan höll en vän till mig på med ett musikprojekt - han hade spelat in en skiva i sitt pojkrum som jag hade hjälpt till lite med - och var så att säga på g. När jag träffade på honom ett par månader efter jul (då det första projektet blivit färdigt) och frågade hur det gick med låtskrivandet sa han att det mer eller mindre låg på is. Anledning? Han hade blivit kär. "Jag mår helt enkelt för bra nu, så det blir inga låtar". Med tanke på hur stor andel av populärmusiken som sorterar under "hjärta/smärta" (vi glömmer för en stund tematiken i hip-hopen) så ligger det nog en hel del sanning i vad han sa.

Jag mår också för bra nu. Det är vår, jag är kär, jag vill ut i friska luften, jag är på alla sätt nöjd med tillvaron (utom möjligtvis över det förhatliga 24-timmarsdygnet). Inga svidande, vassa texter som osar av patos och sammhällskritik från mig alltså. Inga andra texter alls, för den delen. Inte förrän jag faktiskt måste för att fullgöra min plikt som ordleverantör på denna kvalitetsblogg.

Denna gång klarade jag mig med ett nödrop. Ett inlägg om inspirationsbrist - vilken snilleblixt!

Frågan är bara vad jag ska skriva om nästa gång...

/Mats

Veckans Winnerbäck: Gråa Dagar från Solen i Ögonen.

I fönstret till en vindsvåning tittar månljuset in på den ivrigt plitande poeten. Han har suttit sedan solen gick ner och endast tagit paus för att tända stearinljuset på bordet framför honom. I rörelsen efter tändstickorna noterade han att kvällssolens varma sken bytts ut mot det dunklare, kallare månskenet. Endast då vandrade hans intensivt producerande hjärna iväg och han insåg att det var på grund av solens avsked som han var tvungen att tända ljuset. I några sekunder log han åt att han slukats upp så väldigt av sitt arbete, att han inte ägnat solnedgången någon uppmärksamhet. De sekunderna var inte tillräckliga för att han skulle hinna känna efter hur hungrig eller trött han var. Innan krampen i nacken hunnit göra sig påmind hittade han en mening som fascinerade honom tillräckligt för att han skulle dyka ner i textens värld igen. Den värld där ingen hunger existerade, där tröttheten får vänta och där nackar inte värker. Han unnar sig att fnysa lite åt att ljusen snart kommer börja slockna i fönster efter fönster i huset mitt emot och tänker föraktfullt ”Svensson måste upp och jobba tidigt…”.

 

I lägenheten mitt över gården sitter musikern. Hans ögon börjar svida av tröttheten. Repet han ska bege sig iväg till känns föga lockande. Dagen har varit produktiv och fruktsam, en sån där dag som börjar med en fantastisk idé klockan halv sex på morgonen. Tillsammans med soluppgången tar idén form och vid lunch har den kristalliserat och formats till en färdig skapelse. Nog många gånger har han ställt in rep för att han helt enkelt är slut framåt middagstiden, för att kreativiteten tömt hans kropp på energi under morgonen. Men nu måste han ta sig samman och ge sig iväg, förra gången hotade bandledaren med att ersätta honom med en vikarie, vilket såklart är första steget mot att få sparken. Varför är alla konstnärer kvällsmänniskor? tänker han. Varenda rep, utställningsvernissage och konsert är på kvällstid. Borde det inte finnas andra morgonpigga musiker som liksom honom vanligen har sin kreativa period på morgonen? Även om ett rep eller ett framförande i sig inte kräver att han är på sitt bästa skapar humör, är han oftast så slut efter en lång dags idogt arbetande att han framstår som en tråkig och tyst typ som bara vill gå hem och lägga sig. Det finns självklart en historisk förklaring: åskådarna jobbar på dagen och har sin lediga stund på kvällen, och utan åskådare ingen publik som han lite vitsigt brukar säga. Helgerna då? Ja där finns inte arbetstidsargumentet, kan det ha nått att göra med alkoholintaget? Det är svårare att få i sig en öl till frukost än en till middagen av någon anledning och alkohol är intimt förknippat med konserter och spelningar på rökiga barer. Tradition alltså, det måste enbart vara en tradition som vi stillsamt låter styra våra musikers liv. I många fall ifrågasätts traditioner, men denna har han aldrig hört ens diskuteras. Han pallrar sig iväg till repet och lyckas med adrenalinets hjälp presentera sina nya idéer. Bandmedlemmarna dröjer sig kvar i lokalen efteråt, snackar och skämtar, någon föreslår en öl på Carmen, han nickar trött och följer med utan ett ord.

 

/Alexander

Alex skrev senast om den tveeggade känslan som uppstår när man inte är hemma, och blir överväldigad av alla smaker, dofter och nyanser av livet som man normalt inte stöter på. Omväxling förnöjer, som det heter, och det är inte så konstigt att det vilda och opolerade som finns på kontinenten lockar, särskilt när trygga, säkra, ospännande Sverige står en upp i halsen.

När jag var i Australien för några år sedan träffade jag många svenskar som rest dit, inte så mycket för att komma till Australien som för att komma bort från Sverige. Det verkade populärt att säga saker i stil med "Det är för litet för mig", samtidigt som de himlade lite glättigt med ögonen. (Denna till synes genetiskt betingade egenskap hos exilsvenskar har även skildrats briljant flera gånger i Rocky.) Samtidigt var Australien ett naturligt val eftersom det ju fanns så många svenskar dår. Hyckleri, någon?

Vi drivs att upptäcka nya miljöer och kulturer av många skäl: Nyfikenhet, behov av avkoppling, miljöombyte, kulturellt utbyte, verklighetsflykt... När något av dessa behov tillfredsställs får vi en positiv inställning till den nya platsen, och uppskattar den för det den kan erbjuda som inte finns hemma. Alltså ser vi nästan alla platser vi besöker under en begränsad tid genom ett filter, och detta filter rensar bort de mindre smickrande fasetterna.

Samtidigt som vi åker världen runt på jakt efter det som Sverige saknar, kommer många människor hit på jakt efter det Sverige har. Lustigt nog så är många av de företeelser som vi är mest less på - trygghetsknarkandet som Alex skrev om, Jante, lagomheten - attribut som vi blir beundrade för utifrån. Vi har mycket i vårt samhälle att vara stolta över, men för oss är dessa ting lika tråkvanliga som fil till frukost, så det märks inte. Ändå är gräset grönare i Sverige i många avseenden - om man inte kommer från Sverige.

Jag har grubblat mycket över resande och de miljöproblem det medför. Flygtrafiken är en av de största källorna till ökad mängd koldioxid i atmosfären, och man kan verkligen ifrågasätta nödvändigheten att svischa över halva jordklotet i många lägen. Måste verkligen familjen Rutgerstein åka till Thailand varje jul? (Ja, för utan lite sol och värme ståår man bara inte ut med vintern!) Vi tycks ta det för givet att få flyga ett obegränsat antal gånger vart som helst, bara vi betalar för oss. Det är vår rättighet som fria människor. Men för inte alls länge sedan var flyg en lyx som långt ifrån alla fick uppleva under en livstid. Samtidigt är nästan alla jag pratat om detta med överens om att resande är oumbärligt för kulturutbyte, förståelse och försoning, och i förlängningen världsfred. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte träffar varandra?

Vi måste alltså lära oss att skilja på resor och resor. Jag tycker inte riktigt att det är okej att "fly" till Australien för att det är varmt där och kallt i Sverige, och sedan bara hänga med andra Svenskar på backpackerställe efter backpackerställe. Slöseri med resurser.

Res av rätt anledning. Att ta tåget till kontinenten och undersöka färgen på deras gräs är definitivt en legitim anledning.

/Mats

Veckans Winnerbäck: Över Gränsen.
Disclaimer: Inläggets rubrik har ingenting att göra med miljöpartiets slogan. Det är bara ett meningslöst sammanträffande.