Gräset ÄR alltid grönare
Alex skrev senast om den tveeggade känslan som uppstår när man inte är hemma, och blir överväldigad av alla smaker, dofter och nyanser av livet som man normalt inte stöter på. Omväxling förnöjer, som det heter, och det är inte så konstigt att det vilda och opolerade som finns på kontinenten lockar, särskilt när trygga, säkra, ospännande Sverige står en upp i halsen.
När jag var i Australien för några år sedan träffade jag många svenskar som rest dit, inte så mycket för att komma till Australien som för att komma bort från Sverige. Det verkade populärt att säga saker i stil med "Det är för litet för mig", samtidigt som de himlade lite glättigt med ögonen. (Denna till synes genetiskt betingade egenskap hos exilsvenskar har även skildrats briljant flera gånger i Rocky.) Samtidigt var Australien ett naturligt val eftersom det ju fanns så många svenskar dår. Hyckleri, någon?
Vi drivs att upptäcka nya miljöer och kulturer av många skäl: Nyfikenhet, behov av avkoppling, miljöombyte, kulturellt utbyte, verklighetsflykt... När något av dessa behov tillfredsställs får vi en positiv inställning till den nya platsen, och uppskattar den för det den kan erbjuda som inte finns hemma. Alltså ser vi nästan alla platser vi besöker under en begränsad tid genom ett filter, och detta filter rensar bort de mindre smickrande fasetterna.
Samtidigt som vi åker världen runt på jakt efter det som Sverige saknar, kommer många människor hit på jakt efter det Sverige har. Lustigt nog så är många av de företeelser som vi är mest less på - trygghetsknarkandet som Alex skrev om, Jante, lagomheten - attribut som vi blir beundrade för utifrån. Vi har mycket i vårt samhälle att vara stolta över, men för oss är dessa ting lika tråkvanliga som fil till frukost, så det märks inte. Ändå är gräset grönare i Sverige i många avseenden - om man inte kommer från Sverige.
Jag har grubblat mycket över resande och de miljöproblem det medför. Flygtrafiken är en av de största källorna till ökad mängd koldioxid i atmosfären, och man kan verkligen ifrågasätta nödvändigheten att svischa över halva jordklotet i många lägen. Måste verkligen familjen Rutgerstein åka till Thailand varje jul? (Ja, för utan lite sol och värme ståår man bara inte ut med vintern!) Vi tycks ta det för givet att få flyga ett obegränsat antal gånger vart som helst, bara vi betalar för oss. Det är vår rättighet som fria människor. Men för inte alls länge sedan var flyg en lyx som långt ifrån alla fick uppleva under en livstid. Samtidigt är nästan alla jag pratat om detta med överens om att resande är oumbärligt för kulturutbyte, förståelse och försoning, och i förlängningen världsfred. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte träffar varandra?
Vi måste alltså lära oss att skilja på resor och resor. Jag tycker inte riktigt att det är okej att "fly" till Australien för att det är varmt där och kallt i Sverige, och sedan bara hänga med andra Svenskar på backpackerställe efter backpackerställe. Slöseri med resurser.
Res av rätt anledning. Att ta tåget till kontinenten och undersöka färgen på deras gräs är definitivt en legitim anledning.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Över Gränsen.
Disclaimer: Inläggets rubrik har ingenting att göra med miljöpartiets slogan. Det är bara ett meningslöst sammanträffande.
När jag var i Australien för några år sedan träffade jag många svenskar som rest dit, inte så mycket för att komma till Australien som för att komma bort från Sverige. Det verkade populärt att säga saker i stil med "Det är för litet för mig", samtidigt som de himlade lite glättigt med ögonen. (Denna till synes genetiskt betingade egenskap hos exilsvenskar har även skildrats briljant flera gånger i Rocky.) Samtidigt var Australien ett naturligt val eftersom det ju fanns så många svenskar dår. Hyckleri, någon?
Vi drivs att upptäcka nya miljöer och kulturer av många skäl: Nyfikenhet, behov av avkoppling, miljöombyte, kulturellt utbyte, verklighetsflykt... När något av dessa behov tillfredsställs får vi en positiv inställning till den nya platsen, och uppskattar den för det den kan erbjuda som inte finns hemma. Alltså ser vi nästan alla platser vi besöker under en begränsad tid genom ett filter, och detta filter rensar bort de mindre smickrande fasetterna.
Samtidigt som vi åker världen runt på jakt efter det som Sverige saknar, kommer många människor hit på jakt efter det Sverige har. Lustigt nog så är många av de företeelser som vi är mest less på - trygghetsknarkandet som Alex skrev om, Jante, lagomheten - attribut som vi blir beundrade för utifrån. Vi har mycket i vårt samhälle att vara stolta över, men för oss är dessa ting lika tråkvanliga som fil till frukost, så det märks inte. Ändå är gräset grönare i Sverige i många avseenden - om man inte kommer från Sverige.
Jag har grubblat mycket över resande och de miljöproblem det medför. Flygtrafiken är en av de största källorna till ökad mängd koldioxid i atmosfären, och man kan verkligen ifrågasätta nödvändigheten att svischa över halva jordklotet i många lägen. Måste verkligen familjen Rutgerstein åka till Thailand varje jul? (Ja, för utan lite sol och värme ståår man bara inte ut med vintern!) Vi tycks ta det för givet att få flyga ett obegränsat antal gånger vart som helst, bara vi betalar för oss. Det är vår rättighet som fria människor. Men för inte alls länge sedan var flyg en lyx som långt ifrån alla fick uppleva under en livstid. Samtidigt är nästan alla jag pratat om detta med överens om att resande är oumbärligt för kulturutbyte, förståelse och försoning, och i förlängningen världsfred. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte träffar varandra?
Vi måste alltså lära oss att skilja på resor och resor. Jag tycker inte riktigt att det är okej att "fly" till Australien för att det är varmt där och kallt i Sverige, och sedan bara hänga med andra Svenskar på backpackerställe efter backpackerställe. Slöseri med resurser.
Res av rätt anledning. Att ta tåget till kontinenten och undersöka färgen på deras gräs är definitivt en legitim anledning.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Över Gränsen.
Disclaimer: Inläggets rubrik har ingenting att göra med miljöpartiets slogan. Det är bara ett meningslöst sammanträffande.
Kommentarer
Trackback
