En Tanke i Veckan

Alexander:

I lördags (16/10) var det en stor dag för Alexander ”The Mauler” Gustafsson. Han hade förberett sig länge för att slå Cyrille Diabaté på käften i direktsänd tv. Alexander är MMA-fighter, en av Sveriges bästa ska tilläggas. MMA står för Mixed Martial Arts och var ett sätt att en gång för alla svara på frågan om vad som hände då en boxare och en karate kid möttes. Alla kampsporter har sina traditioner om energiflöden och den perfekta hållningen som ska göra dem oemotståndliga. Nu var det upp till bevis. En sport växte fram där det enda som gällde var att få sin motståndare att ge upp. Genom att strypa, låsa leder, knocka medvetslös eller på annat sätt få motståndaren att ge upp prövades de olika kampsporterna mot varandra.

 

Första gången jag såg en MMA-fight blev jag ganska häpen. Jag associerade direkt till en dunkelt belyst källarlokal där maffian hetsade hundar mot varandra och tog emot bet. Killarna i ringen slog varandra blodiga och jag avfärdade det hela som idioti. Det va länge sedan. Nu är sporten en av de som växer mest i Sverige och jag tycker att det är minst lika underhållande att titta på som en bra fotbollsmatch.

 

När MMA som förbund 2009 blev medlem i Riksidrottsförbundet skrev några upprörda hjärnprofessorer en debattartikel om hur våld mot huvudet skadar hjärnan på kort och lång sikt. I och med inträdet började vi sanktionera sporten med skattepengar och det va framför allt det professorerna upprördes över.

 

När proffsboxning blev lagligt på svensk mark 2007 fördes mycket av argumentationen likt den gjordes i globaliseringsdebatten. Vi kan inte hindra människor från att titta på boxningsmatcher eller utövare från att åka utomlands och tävla. Jag tycker globaliseringsargumentet är ett värdelöst argument som tas till när nedskärningar eller undanflykter från problem inte kan motiveras. Skulle Sverige inte vara ett föregångsland i energieffektivisering för att det ändå inte gör någon skillnad i faktiska utsläpp av koldioxid? Sveriges politiker måste fatta beslut som de står bakom i sak. Föra en viss politik för att de vill, inte för att de måste. Att det nu får arrangeras tävlingar i MMA i Sverige kan inte rättfärdigas med globaliseringsargumentet, vi måste ta en seriös debatt, där gränsdragning för våldsutövning och en diskussion om det ”fria valet” måste ingå.

 

För det är just gränsdragningen som är frågan här. Vi tillåter inte gängslagsmål, trots att det sker på avskiljda platser och trots att båda ”lagen” ställer upp frivilligt. Vi tillåter inte att någon dör i ringen under en boxningsmatch, trots att boxaren vars liv är i fara skäller på domare och läkare som avbryter matchen. Vi tillåter däremot att någon knockas medvetslös inför hetsande fans, så länge länsstyrelsen har givit matchen tillstånd.

 

Till sist vill jag säga att jag kan se stora fördelar med att utöva våld i organiserad form. Många människor har uppenbarligen ett stort behov av det och njuter av adrenalinkicken det ger dem. Varför ska de inte få utöva en sport som ger dem så mycket? Och kan det inte vara så att gemenskapen i en klubb och närvaron av äldre förebilder ”tar hand om” det våld som annars skulle utövats på gatan?

 

 

Mats:

 

Det finns en fundamental skillnad mellan Alexander ”The Mauler” Gustavsson och idrottsmän som t.ex. Roger Federer. Den förres idrott går ut på att utöva våld mot en annan människa. Visserligen i organiserad, regelstyrd form, men ändock våld. Det är mycket möjligt att de som håller på med MMA eller andra kampsporter avhåller sig från våld i samhället tack vare det utlopp de får i träningslokalen. Men de ungdomar som ser sporten på TV och tycker det är ashäftigt att slåss tills den andre ger upp eller svimmar?

 

Jag ger inte mycket för den äldre delen av samhällets hets mot nya ”farliga” underhållningsformer. Först var det musiken som skulle korrumpera oss, sedan videovåldet, sedan TV-spelen… Men idrott leder till skillnad från underhållningsmedia faktiskt regelbundet till olika våldshandlingar. Och det är framförallt de så kallade fansen som står för våldet. Man kan givetvis med framgång argumentera att idrotten fotboll inte har mycket skuld i att Tony Deogan fick sätta livet till efter huliganslagsmål den 2 augusti 2002. Men just den energi som du påstår att man får utlopp för genom att utöva MMA – jag tror att det funkar med vilken idrott som helst – får andra utlopp för genom att titta på den och göra den till krigsromantik.

 

Förresten är det inte alla som blir fredliga och pacifistiska medborgare bara för att de slåss på en klubb. Vissa gör det förbjudna och tar faktiskt med sig våldet ut på gatan. Örnligan med Liam Norberg i spetsen är nog det bästa exemplet. Jag tror tyvärr att kampsporter aldrig kommer sluta attrahera vissa människor av fel anledning.

 

Våld, i såväl verbal, civil och militär form, är idag den enskilt största orsaken till konflikter och elände i världen. Vi (män?) tycks ha en biologiskt nedärvd instinkt att gå våra meningsmotståndare våldsamt till mötes. I vissa skeden av historien kan det tyckas ha varit oundvikligt, som t.ex. franska revolutionen eller Andra Världskriget. Men dessa våldsamma motstånd skedde ju mot en motståndare som å sin sida höll folket/andra länder i schack med våld.

 

Om vi i någonsin ska komma i närheten av en fredlig, rättvis värld, är en av de viktigaste sakerna att göra att avskaffa våldet som maktmedel och som reaktion. Även om det innebär att vi går emot våra instinkter.

 

Men vad fan - om det nu finns en biologiskt betingad drift för grabbar att slåss eller på annat sätt mäta sin styrka, så hellre i ringen än på gatan. Om det samtidigt ger utövarna bättre hälsa och gott kamratskap så låt gå. Det är helt klart sant att kampsporter, särskilt de utan spirituell asiatisk koppling, får mycket skit i media. Svettiga män som slåss. Samtidigt hyllas tjejanpassade träningsformer som Boxercise osv. för att de lär tjejer ta för sig och försvara sig. Same shit, egentligen. Men det är legio för att tjejer gör det.

 

När det gäller politikens roll i det hela vill jag para parafrasera Håkan Hellström som svarade på kritiken mot att han röker på sitt senaste skivomslag: ”Samhället har väl viktigare problem att ta tag i?” Så tillåt proffsmatcher, tillåt alla former av kampsporter i Sverige. Men se för fan till att det finns fungerande förbund och föreningar. Den viktiga frågan är alltså inte om man väljer att hålla på med MMA eller inte, utan varför man gör det. Om vi aldrig blir kvitt våldet i samhället gör det i alla fall minst skada under idrottslig flagg.

 

Alexander:

 

Ett mänskligt samhälle där vi lyssnar på varandra, tyglar våra krigiska instinkter, där Gandhi kan få vara den idol han förtjänar att vara. Jag skulle älska det. Tyvärr är vi inte där och våldet är hyllat idag, inte uttalat men under ytan. Män som kan försvara sina kvinnor premieras och en man som inte kan vara en fysisk trygghet för sin familj är ingen riktig man. Det finaste som finns är en kille som tagit sig ur våldet och blivit en riktig samhällsmedborgare. Han har lyckats tygla sina manliga drifter och blivit rumsren, under ytan lurar dock hotet om våld, vetskapen om att han har det i sig.

 

Kanske är aggressivitet och våld en viktig del av våra kroppar och därför något alla människor måste utöva i mindre eller större grad. Det är svårt att spekulera i om det beror på miljö eller arv, det enda jag vet är att våld inte bara är hemskt, utan också vackert och skönt. Protagonisten som efter en hel film av förtryck får vinna - inte sällan med en del våldsinslag – mot antagonisten, hur skönt är inte detta? Hur vacker är inte en stridens seger? Vi har många sårade och döda, men vi svek aldrig vår kamp, vi stod upp för rättvisan och segrade.

 

En värld utan våld, präglat av förståelse och rättvisa. En dag kanske vi är där. Tills den dagen är våldet något vi måste förhålla oss till, vare sig vi vill eller inte.

 

Mats:

 

Som jag var inne på kan kampsport såväl som annan idrott stimulera på ett sådant sätt att en annars våldsbenägen person förblir lugn och behärskad. Och jag tror det är det saken handlar om: Stimulans. I ett land som Sverige kan man tydligt se hur våldet är mer utbrett i områden av frustration och stort utanförskap. Våld i krigiska sammanhang kan förklaras på liknande sätt – en sista utväg när situationen inte förbättras med några andra medel.

 

Givet detta kommer alltså mängden våld automatiskt minska om man får bukt med problem som fattigdom, arbetslöshet och diskriminering. Mannen som slår sin fru är ju inte sällan hunsad på arbetet.

 

Instinkt eller inte – det är sant att våldet har två motstående symbolvärden i vår kultur. Dels som det förkastliga, destruktiva, brottsliga uttrycket. Dels som det rättfärdiga, handlingskraftiga, manliga. Och denna romantiska ställning tror jag tyvärr att våldet kommer bibehålla en lång tid framöver.

Alexander:

 

Jag har tänkt på det här med jämställdhet. Det är en för mig fullständigt medeltida tanke att beroende på vilket kön en människa föds med så ska han eller hon få en viss mängd valmöjligheter i livet, som då är könsbestämda. Jaha du är pojke, då får du välja ur den blå lådan. Jasså grovslaktare på Scan och knattefotbollstränare, vilket bra val min lille son! Tanken är helt absurd och kan bara försvaras med starka religiösa motiv, där gud har förutbestämt vissa sysslor för mannen och andra för kvinnan. Därför blir jag lite förvånad över mig själv när jag under valdebatternas sista dagar sitter och håller med Göran Hägglund. Han har ju rätt! Inte i att föräldrarna vet vad som är bäst för deras barn (varför har vi då en lag mot barnaga?), men i sak: Vad är det som säger att barnpassning är ett mått på jämställdhet? Sen när kom vi överrens om att det är disktimmarnas fördelning mellan könen som anger ett samhälles grad av jämställdhet?

 

Googlar jämställdhetsindex och får upp några parametrar man brukar mäta: Föräldraledighet, antal kvinnor i parlamenten, sjuktal, våld mot kvinnor, antal VAB-dagar (vård av sjukt barn) mm. Och jag tänker: i ett jämställt samhälle är det alltså så att det finns lika många kvinnor som män som vill sitta i parlamentet. I ett jämställt samhälle är män och kvinnor sjuka lika ofta. I ett jämställt samhälle slår kvinnorna männen lika mycket som männen slår kvinnorna. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 15 700 sexualbrott under 2009. Nästan alla offer var kvinnor. Då kan vi alltså uppnå jämställdhet genom att c:a 15 000 män blir offer för sexuellt våld! Det ska väl inte vara så svårt?

 

Jag gillar att diska. Om jag får vara i fred. Då får jag några minuters avkoppling efter en intrycksfylld middag. Jag gillar inte när någon säger till mig att jag är en ojämställd man för att jag sitter kvar och snackar efter maten och en kvinna tar hand om disken. Så länge alla trivs med det de gör kan det väl inte vara nått fel? För mig är det lika absurt att mäta jämställdhet i kvantiteter av disk som att tvinga någon att välja från den blå eller, om det är en tjej, den rosa lådan av livsmöjligheter. Därmed tycker jag att det blir absurt att tvinga människor att dela lika på föräldraförsäkringen av jämställdhetsskäl. Ni som läste mitt inlägg med rubriken ”Om Lasse, hans vänner och hans fiender” noterade att jag hyllade hans förslag om bröstpump. Det gjorde jag för att Göran Hägglund säger att han tycker om pappor som tar ut föräldraledighet, han vill bara inte tvinga dem, det är ju bara hyckleri!

 

Ok, jag vill alltså få fram: Det verkar finnas politisk konsensus kring vissa kvantitativa mått på jämställdhet och jag tycker att det är ett jävligt konstigt sätt att mäta jämställdhet på.

 

Mats:

 

Men hur ska man mäta då? Det finns tyvärr ingen SI-enhet som mäter jämställdhet, och därför har man ett jämställdhetsindex. Inte ett perfekt mått, men ett mått. Och ett mått behövs. Jag tror nämligen tyvärr att om det inte eldas konstant och frenetiskt i baken på gubbväldet så kommer jämställdhetsarbetet att avstanna. Det kommer heta att "kvinnor har fått det så mycket bättre, men man kan inte gå hur långt som helst", och "något måste de ju göra själva också". Så länge samhället inte är jämställt behövs jämställdhetsindex.

Givetvis måste individer ha rätt till fria val och särskilt att besluta inom familjen vilken arbetsfördelning som passar. Det är mycket svårt att besvara frågan om hur mycket miljöpåverkan respektive biologi som ligger bakom killar generellt gillar fotboll mer och tjejer är lite bättre på att baka. Personligen ser jag inget konstigt i att vi har olika medfödda färdigheter. Vi skiljer oss åt ganska mycket i fysionomi, så varför inte i mer abstrakta färdigheter.

Men jag tror också att jämställdhet, på det sätt den nu må vara definierad, är ett av de absolut viktigaste målen att uppnå i samhället. Och eftersom samhället står på patriarkala grundpelare behöver jämställdhetsutvecklingen hållas under armarna och knuffas framåt för att inte stå still eller backa. För den kämpar i uppförsbacke, vilket beror på just grundpelarna. De är så djupt nedsjunkna i den historiska dyn att det är svårt att skönja dem, så det är svårt att se, och lätt att glömma bort, de strukturer som beseglar kvinnans öde som underbetald på arbetsmarknaden och misstrodd i rättsväsendet.

Tänk efter - om det inte fanns en underliggande samhällsstruktur som favoriserar män så borde vi vara absolut jämställda för länge sedan. Vi är ett tillräckligt upplyst, fritt och demokratiskt land för att det rent statistiskt sett borde sitta lika många kvinnor som män i bolagsstyrelser, på VD:poster och på toppen av lönelistorna. Men i jämställdhetsfrågan råder det en enorm tröghet. För att bryta ny mark måste man ta i lite.

Därför behöver alltså frågan ständigt aktualiseras på något sätt. Därför finns alltså jämställdhetsindex. Att klaga på att index går upp om kvinnor börjar misshandla män i större utsträckning är lika dumt som att klaga på BNP som ett mått på länders välstånd bara för att det ökar om fler bryter benen på grund av dåligt sandade vägar. Ja, måtten är operfekta, men låt inte det skymma den verkliga utmaningen.

Varför inte dra saken till sin spets? Kvotera in 50% kvinnor i riksdagen, i styrelser och på chefsposter. Gör det skoningslöst. Hälften av kakan till männen och hälften till kvinnorna! Det blir nog ramaskri till en början, men efter något decennium eller så hinner systemet relaxera, för att använda en naturvetarterm. Nya konkurrenssituationer uppstår, men män tävlar med män och kvinnor med kvinnor. Och det är absolut jämn fördelning av alla typer av jobb across the board. Jag garanterar att det är den snabbaste vägen till löneutjämning.

Eller så erkänner vi bara att kvinnor och män vill och kan lite olika saker och börjar betala högre lön sjuksköterskor och lärare. Men det lär ju inte hända...

 

Alexander:

 

Synen på kvinnor och män som representerande två olika grupper av intressen som ska representeras i lika hög grad är ju absurd. Det finns kvinnor från alla olika samhällsklasser, med olika nationell och kulturell bakgrund och så vidare. Att det ena eller andra könet sen måste vara representerat i alla olika sammanhang blir lite märklig. Är det detta som är jämställdhet? Att könen är representerade i alla olika sammanhang överallt? Det är en ärlig fråga, jag har aldrig hört en bra definition av vad det jämställda samhället består av och då har jag intresserat mig för den här frågan sen jag var 15.

 

Det finns uppenbara problem i maktfördelningen mellan kvinnor och män. Män äger en massa mer än kvinnor och kan därför påverka världen en massa mer. Och när något är uppenbart skevt, då kanske det inte behövs några solida teorier eller visioner för att man som människa ska vilja göra något åt orättvisa. När någon blir diskriminerad på grunda av sitt kön, jag då är det fel. I övrigt måste väl folk få göra vad de vill. Om Elias tycker att det är viktigt att det ser snyggt och fint ut i köket hela tiden, jag då får han diska mer eller så får ha jobba på att hans sambo Sara ska förstå hur viktigt det är för honom att Sara diskar tallriken när hon tagit en macka. Men jag tycker att det är fel att fördelningen av hushållsarbete används som ett kvantitativt mått på jämställdhet. Istället har det blivit pedantens bästa argument att säga till någon som inte bryr sig om lite skit i hörnen att den personen är ojämställd.

 

Så, nu har väl jag sabbat mina chanser att sitta i riksdagen för all framtid (om jag inte redan hade det), vilket ju kan göra det samma. Sånt här får man inte prata om, det är tabu. Religionen är jämställdhet och trosbekännelsen lyder ”Feminist javisst!”

 

Mats:

 

Exemplet jag tog upp var extremt och inte på något sätt realistiskt. Dock finns det flera bottnar i det vi kallar jämställdhet, och en av dem, den att kvinnor och män ska behandlas lika på arbetsmarknaden och i rättssamhället, behöver i min mening definitivt lagliga piskor och morötter för att utvecklingen ska gå åt rätt håll.

Vad folk gör i sitt privatliv är en annan sak - eller borde idealiskt sett vara det. Jag tror att vi sitter och håller med varandra om att lite traditionell arbetsfördelning inom hemmets helgd inte borde anses så farligt. I de flesta fall är det nog inte det heller.

Dock finns det alltid flera grader i helvetet, och många gånger kan nog en alltför traditionell hushållsbild skada jämställdheten, särkilt om den innebär att kvinnor kan ägna mindre tid åt sin karriär än männen. Alltså tycker jag att arbetsfördelningen i hemmet till viss del spelar roll i den "kvantitativa" mätningen. På andra sidan tunneln är det naturligtvis egalt.

Nyckeln till ett mer jämställt samhälle är att våga bryta mönster, att rubba pendeln så mycket att den inte direkt kommer tillbaka till sin ursprungliga jämviktsposition. Vi måste hitta en ny och rättvis jämvikt. Och då kan det behövas att pendeln hamnar i ett antal extrempositioner, bäst representerade av kvotering och delade föräldradagar.