Konstant musik
I onsdags släppte Oskar Linnros sin nya skiva. En skiva som jag aldrig sätt men ändå lyckats tillgodogöra mig musiken ifrån via Spotify. Låtarna som Oskar har skrivit får mig att ryckas med och jag vill bara ha mer och mer.
Jag skulle inte säga att skivan är ett stycke musikhistoria. Lite elakt skulle jag kunna påstå att skivan inte ger musikvärlden någonting nytt överhuvudtaget. Om jag skulle koppla på min rationella sida skulle jag spy galla över de mestadels ganska svaga texterna (med undantag för låten Annie Hall) och de ofta nyttjade musikaliska klyschorna som används. Istället väljer jag att hylla denna tidsslukare till skiva, jag sitter och drömmer mig bort till den ett tag varje dag. Jag älskar den, kanske just därför att den är så förutsägbar, kanske för att Oskar vet precis vilka strängar som funkar att slå an. Jag kan till och med sitta och lyssna på den bara rakt upp och ner, något jag i vanliga fall tyvärr väldigt sällan tar mig tid till. Oskar Linnros bakgrund som rappare gör att låtarna innehåller ovanligt många små rytmiska inslag, framför allt i sången, som gör skivan otroligt svängig.
Plattan får mig också att reflektera över vad som är konstant i musiken och det vi uppfattar som bra. Melodier, såklart: En snygg melodi gör att man stannar upp ett tag och det går en förlamande rysning igenom kroppen. Sen har vi svänget, det där som rycker oss med, det gör kanske så att vi vill dansa eller bara digga med beroende på vilket humör vi är på. Det mesta annat förändras med olika genrer och epoker: sound, instrument, texter…
Musik behöver inte vara så otroligt nyskapande hela tiden även om det är fantastiskt kul när det kommer nått nytt som gör att synen på musik förändras. Ibland är musik bara musik. Känsloförmedlande, svängande musik och det är så skönt att få erkänna…
/Alexander
Gratisreklam för en gratis produkt
Världens mest moderna medie är också världens mest spretiga. Bloggen låter vem som helst tycka vad som helst, men samtidigt kan vem som helst läsa och säga vad han eller hon tycker. Om det är något jag själv, som ganska nyfödd bloggare, har svårt att förstå, så är det varför så många använder detta yttrandefrihetens ultimata verktyg till navelskådning, meningslösa vardagsbetraktelser om brödbakning, samt - värst av allt - gratis produktplacering. Visst, är man tillräckligt attraktiv - tillräckligt 'it' - för branschen kanske man kan tjäna en hacka på att vara dess lakej, men först måste man fläka upp sig tillräckligt och visa sig villig att sudda ut gränsen mellan privat och offentlighet.
Jag brukar fråga mig själv hur mycket mer intressant och konstruktiv samhällsdebatten skulle vara om alla modebloggare, dagboksskrivare, klubbkids med flera skulle lyfta blicken och börja skriva om saker som verkligen betyder något. (Ja, konsumtion är kanske en viktig del i våra liv, men hur många spaltkilometer förtjänar den egentligen?)
Men nu ska jag genast säga emot mig själv och göra lite gratisreklam. Produktplacera. Göra en Viral. Men jag försvarar mig med att garantera att produkten jag gör reklam för är gratis för dig - än så länge.
Popduon Beat of Sweden hade en blygsam med fin releasefest ikväll. Musiken kan närmast beskrivas som electrojazz och låter som framtiden. Jag hoppas och tror att duons medlemmar Ozman och Aledh (likheten med min käre medbloggare Alex är kanske en slump...) fortsätter utveckla sin musik, för det kan bli något riktigt, riktigt bra. Jag hoppas också att de fortsätter vara independent. Att de distribuerar sin musik via alternativa kanaler, som de gör nu, via t.ex. MySpace, och ger sköna spelningar som den idag. Då kan jag tänka mig att produktplacera dem hur mycket som helst.
Och att bero på gratisreklam: Här är veckans Winnerbäck.
För dig - för att ibland finns det människor som tar en från botten till toppen.
/Mats
Jag brukar fråga mig själv hur mycket mer intressant och konstruktiv samhällsdebatten skulle vara om alla modebloggare, dagboksskrivare, klubbkids med flera skulle lyfta blicken och börja skriva om saker som verkligen betyder något. (Ja, konsumtion är kanske en viktig del i våra liv, men hur många spaltkilometer förtjänar den egentligen?)
Men nu ska jag genast säga emot mig själv och göra lite gratisreklam. Produktplacera. Göra en Viral. Men jag försvarar mig med att garantera att produkten jag gör reklam för är gratis för dig - än så länge.
Popduon Beat of Sweden hade en blygsam med fin releasefest ikväll. Musiken kan närmast beskrivas som electrojazz och låter som framtiden. Jag hoppas och tror att duons medlemmar Ozman och Aledh (likheten med min käre medbloggare Alex är kanske en slump...) fortsätter utveckla sin musik, för det kan bli något riktigt, riktigt bra. Jag hoppas också att de fortsätter vara independent. Att de distribuerar sin musik via alternativa kanaler, som de gör nu, via t.ex. MySpace, och ger sköna spelningar som den idag. Då kan jag tänka mig att produktplacera dem hur mycket som helst.
Och att bero på gratisreklam: Här är veckans Winnerbäck.
För dig - för att ibland finns det människor som tar en från botten till toppen.
/Mats
Nationalskalden
Jag har gått och sugit på det här inlägget ett tag nu. För det är lite pinigt att skriva det. Det kommer nämligen beträda marker som jag normalt ser på med mycket oblida ögon. Kanske föraktar, till och med.
Det rör sig om idoldyrkan, mina vänner, denna icke ifrågasättande dårskap som främst verkar drabba unga tjejer när någon artist/grupp som MTV har bestämt ska bli populär blir populär. (Varför skriker och svimmar bara tjejer förresten? Har inte killar, denna träaktiga avart av människorsläktet, liknande motoriska problem i samband med idoler de gillar? Vad gör de? Sitter de bara och runkar till nån skrynklig Slitz-affisch? Kanske, men kan det då ens kallas idoldyrkan? Äh, vi släpper det.) Visst, att ha förebilder och människor man ser upp till är nog både bra och nyttigt, men det här med idoler är ett konstigt fenomen.
Nåväl, jag sväljer nervositeten och tröstar med att det jag kommer skriva nu är inget annat än den objektiva sanningen. Skit samma om det råkar vara min idol vid sidan av Fredrik Lindström (som kommer bli ihågkommen som 2000-talets stora folkbildare).
Jag talar naturligtvis om Lars Winnerbäck - vår tids store svenska vispoet. Jag har sedan länge tröttnat på äldre element och deras tjat om Ulf Lundell och hans ärkegrabbiga naturromantiska/gubbsjuka vislyrik, eller på 50-70-talisternas vurm för Bruce Springsteen som något mer äkta och genuint än allt annat. Men jag börjar förstå att jag kommer stå där precis som de, förr eller senare, och tjata mig varm för yngre, döva öron om storheten hos Winnerbäck.
Och kanske måste det vara så. Man får helt enkelt acceptera att alla genarationer behöver sin röst - trots allt är 80-talisternas liv och förutsättningar väldigt annorlunda gentemot 50-talisterna. Och jag påstår alltså att Winnerbäck är den "yngre" generationens röst. (Det ska i och för sig nämnas att Lars Winnerbäck lyckats bättre än de flesta svenska artister med att bredda sin publik, som numera omfattar ett stort åldersspann.)
Så vad grundar jag detta påstående på? Hur övertygar jag alla er som himlar med ögonen så fort ni hör hans raspiga och melankoliska stämma, och lite regndeppiga texter - hur övertygar jag er om att jag har rätt? Tja, Winnerbäck är kanske inte det stora musikaliska geniet som till exempel Håkan Hellström eller Salem al Fakir. Men enkelheten i musik och melodi - enkla ackord och harmonier, inga sångmässiga krusiduller - gör dem lätta att ta till sig, en enligt mig viktig egenskap hos en nationalskald. Från Bellman, via Taube och Wreesvijk.
Texterna, Winnerbäcks stora fokus, är sällan lika sirligt mångbåttnade som Jocke Bergs eller lekfulla som Jens Lekmans, men de känns aldrig påhittade eller tillrättalagda. Nej, det är en äkthet och en ärlighet som genomsyrar varenda rad, och som jag ser upp till och respekterar. Givet att min tes som hundra procents verklighetsförankring stämmer, så är det ett enormt självutlämnande av Winnerbäck - ett sant Soundtrack of his Life. Okej, många artister skriver biografiskt, men närheten i Winnerbäcks texter är så påtaglig att den kryper under skinnet. Lyssna till exempel på Tidvis eller Dom tomma stegen. Denna närhet är den första av tre saker som gör honom min generations vispoet, och som akterseglar andra visdiktare som Lars Demian och Stefan Sundström - personligt och folkligt på samma gång.
Nästa sak är den privata integriteten och modet att gå ifrån ett vinnande koncept. De flesta Winnerbäck-fans, inlusive jag själv, anser nog att perioden Solen i ögonen/Kom/Singel/Söndermarken är den albummässigt bästa, och att de riktigt stora låtarna ligger långt bak, till exempel Kom änglar från debutskivan. Men innehållsmässigt följer låtarna den stigande åldern hos deras upphovsman - och så måste det ju bli, de handlar ju om livet. Och man kan inte skriva värkande, pretentiös tonårsdesperation som den i Kom änglar när man är en bra bit över 30. Även olika musikstilar utforskas på skivorna, vilket tillsammans med den textmässiga evolutionen borgar för lång hållbarhet - och att generationsdiktaren följer sin generation genom livet.
Den tredje och sista ingrediensen i Winnerbäcks storhet, och det som framförallt definierar honom som min generations artist, är det som jag tror samtidigt skrämmer bort många lyssnare. Alltså dysterheten och den lite misstänksamma attityden till det moderna livet med alla dess lockelser. Men i en tid där valmöjligheterna är så många och förväntningarna så höga att de allt som oftast blir en börda är det precis detta som gör honom allmängiltig. Han sätter nämligen ord på alla reflekterande människors tankar om tillvarons mening och artificiellt komplicerade natur. Frågan "är det här allt?" förblir osagd i texterna men ligger ständigt och gnager, underförstådd. Tonen slogs an tidigt med låtar som Låg och Med bussen från stan, då med ett bitskt tilltal, och har senare fortsatt med mer resignerat tonfall, som i Över gränsen. Visst kan jag hålla med om att Winnerbäck är mer av en dysterkvist än jag själv och många av hans fans, men det spelar liksom ingen roll eftersom fragment av igenkänning finns i nästan varje låt.
Därmed inte sagt att Winnerbäck inte kan skriva glad musik. En del låtarna skjuter en som en euforisk, hoppfull pil i hjärtat - trots att de innehåller nog så mycket cynism och ironi. Två favoriter i denna kategori är Pollenchock & stjärnfall samt Solen i ögonen. Den sistnämnda bör avnjutas i liveversion för full effekt.
Sådär, då var påståendet lett i bevis. Jag räknar med att jag har övertygat eventuella kvarvarande tvivlare, om inte annat så genom ren ihärdighet. Du som inte givit Winnerbäcks musik en chans - och särskilt du som dessutom tillhör Gustav Fridolins förlorade 80-talistgeneration - gör det nu! Som slut på detta sätter jag nu igång en ny tradition - "veckans Winnerbäck". Det finns nämligen en Winnerbäcklåt fö varje dag, varje humör, varje känsloyttring. Först ut blir Åt samma håll, för att den signalerar hopp och nystart mitt i vinterdvalan. Och det passar väldigt bra för mitt liv just nu, och kanske för ditt med. Tills vidare hoppas jag på att Winnerbäck fortsätter åt samma håll länge till, och skriver Soundtracket till sig själv och en hel generation.
/Mats
Det rör sig om idoldyrkan, mina vänner, denna icke ifrågasättande dårskap som främst verkar drabba unga tjejer när någon artist/grupp som MTV har bestämt ska bli populär blir populär. (Varför skriker och svimmar bara tjejer förresten? Har inte killar, denna träaktiga avart av människorsläktet, liknande motoriska problem i samband med idoler de gillar? Vad gör de? Sitter de bara och runkar till nån skrynklig Slitz-affisch? Kanske, men kan det då ens kallas idoldyrkan? Äh, vi släpper det.) Visst, att ha förebilder och människor man ser upp till är nog både bra och nyttigt, men det här med idoler är ett konstigt fenomen.
Nåväl, jag sväljer nervositeten och tröstar med att det jag kommer skriva nu är inget annat än den objektiva sanningen. Skit samma om det råkar vara min idol vid sidan av Fredrik Lindström (som kommer bli ihågkommen som 2000-talets stora folkbildare).
Jag talar naturligtvis om Lars Winnerbäck - vår tids store svenska vispoet. Jag har sedan länge tröttnat på äldre element och deras tjat om Ulf Lundell och hans ärkegrabbiga naturromantiska/gubbsjuka vislyrik, eller på 50-70-talisternas vurm för Bruce Springsteen som något mer äkta och genuint än allt annat. Men jag börjar förstå att jag kommer stå där precis som de, förr eller senare, och tjata mig varm för yngre, döva öron om storheten hos Winnerbäck.
Och kanske måste det vara så. Man får helt enkelt acceptera att alla genarationer behöver sin röst - trots allt är 80-talisternas liv och förutsättningar väldigt annorlunda gentemot 50-talisterna. Och jag påstår alltså att Winnerbäck är den "yngre" generationens röst. (Det ska i och för sig nämnas att Lars Winnerbäck lyckats bättre än de flesta svenska artister med att bredda sin publik, som numera omfattar ett stort åldersspann.)
Så vad grundar jag detta påstående på? Hur övertygar jag alla er som himlar med ögonen så fort ni hör hans raspiga och melankoliska stämma, och lite regndeppiga texter - hur övertygar jag er om att jag har rätt? Tja, Winnerbäck är kanske inte det stora musikaliska geniet som till exempel Håkan Hellström eller Salem al Fakir. Men enkelheten i musik och melodi - enkla ackord och harmonier, inga sångmässiga krusiduller - gör dem lätta att ta till sig, en enligt mig viktig egenskap hos en nationalskald. Från Bellman, via Taube och Wreesvijk.
Texterna, Winnerbäcks stora fokus, är sällan lika sirligt mångbåttnade som Jocke Bergs eller lekfulla som Jens Lekmans, men de känns aldrig påhittade eller tillrättalagda. Nej, det är en äkthet och en ärlighet som genomsyrar varenda rad, och som jag ser upp till och respekterar. Givet att min tes som hundra procents verklighetsförankring stämmer, så är det ett enormt självutlämnande av Winnerbäck - ett sant Soundtrack of his Life. Okej, många artister skriver biografiskt, men närheten i Winnerbäcks texter är så påtaglig att den kryper under skinnet. Lyssna till exempel på Tidvis eller Dom tomma stegen. Denna närhet är den första av tre saker som gör honom min generations vispoet, och som akterseglar andra visdiktare som Lars Demian och Stefan Sundström - personligt och folkligt på samma gång.
Nästa sak är den privata integriteten och modet att gå ifrån ett vinnande koncept. De flesta Winnerbäck-fans, inlusive jag själv, anser nog att perioden Solen i ögonen/Kom/Singel/Söndermarken är den albummässigt bästa, och att de riktigt stora låtarna ligger långt bak, till exempel Kom änglar från debutskivan. Men innehållsmässigt följer låtarna den stigande åldern hos deras upphovsman - och så måste det ju bli, de handlar ju om livet. Och man kan inte skriva värkande, pretentiös tonårsdesperation som den i Kom änglar när man är en bra bit över 30. Även olika musikstilar utforskas på skivorna, vilket tillsammans med den textmässiga evolutionen borgar för lång hållbarhet - och att generationsdiktaren följer sin generation genom livet.
Den tredje och sista ingrediensen i Winnerbäcks storhet, och det som framförallt definierar honom som min generations artist, är det som jag tror samtidigt skrämmer bort många lyssnare. Alltså dysterheten och den lite misstänksamma attityden till det moderna livet med alla dess lockelser. Men i en tid där valmöjligheterna är så många och förväntningarna så höga att de allt som oftast blir en börda är det precis detta som gör honom allmängiltig. Han sätter nämligen ord på alla reflekterande människors tankar om tillvarons mening och artificiellt komplicerade natur. Frågan "är det här allt?" förblir osagd i texterna men ligger ständigt och gnager, underförstådd. Tonen slogs an tidigt med låtar som Låg och Med bussen från stan, då med ett bitskt tilltal, och har senare fortsatt med mer resignerat tonfall, som i Över gränsen. Visst kan jag hålla med om att Winnerbäck är mer av en dysterkvist än jag själv och många av hans fans, men det spelar liksom ingen roll eftersom fragment av igenkänning finns i nästan varje låt.
Därmed inte sagt att Winnerbäck inte kan skriva glad musik. En del låtarna skjuter en som en euforisk, hoppfull pil i hjärtat - trots att de innehåller nog så mycket cynism och ironi. Två favoriter i denna kategori är Pollenchock & stjärnfall samt Solen i ögonen. Den sistnämnda bör avnjutas i liveversion för full effekt.
Sådär, då var påståendet lett i bevis. Jag räknar med att jag har övertygat eventuella kvarvarande tvivlare, om inte annat så genom ren ihärdighet. Du som inte givit Winnerbäcks musik en chans - och särskilt du som dessutom tillhör Gustav Fridolins förlorade 80-talistgeneration - gör det nu! Som slut på detta sätter jag nu igång en ny tradition - "veckans Winnerbäck". Det finns nämligen en Winnerbäcklåt fö varje dag, varje humör, varje känsloyttring. Först ut blir Åt samma håll, för att den signalerar hopp och nystart mitt i vinterdvalan. Och det passar väldigt bra för mitt liv just nu, och kanske för ditt med. Tills vidare hoppas jag på att Winnerbäck fortsätter åt samma håll länge till, och skriver Soundtracket till sig själv och en hel generation.
/Mats
