Nationalskalden
Det rör sig om idoldyrkan, mina vänner, denna icke ifrågasättande dårskap som främst verkar drabba unga tjejer när någon artist/grupp som MTV har bestämt ska bli populär blir populär. (Varför skriker och svimmar bara tjejer förresten? Har inte killar, denna träaktiga avart av människorsläktet, liknande motoriska problem i samband med idoler de gillar? Vad gör de? Sitter de bara och runkar till nån skrynklig Slitz-affisch? Kanske, men kan det då ens kallas idoldyrkan? Äh, vi släpper det.) Visst, att ha förebilder och människor man ser upp till är nog både bra och nyttigt, men det här med idoler är ett konstigt fenomen.
Nåväl, jag sväljer nervositeten och tröstar med att det jag kommer skriva nu är inget annat än den objektiva sanningen. Skit samma om det råkar vara min idol vid sidan av Fredrik Lindström (som kommer bli ihågkommen som 2000-talets stora folkbildare).
Jag talar naturligtvis om Lars Winnerbäck - vår tids store svenska vispoet. Jag har sedan länge tröttnat på äldre element och deras tjat om Ulf Lundell och hans ärkegrabbiga naturromantiska/gubbsjuka vislyrik, eller på 50-70-talisternas vurm för Bruce Springsteen som något mer äkta och genuint än allt annat. Men jag börjar förstå att jag kommer stå där precis som de, förr eller senare, och tjata mig varm för yngre, döva öron om storheten hos Winnerbäck.
Och kanske måste det vara så. Man får helt enkelt acceptera att alla genarationer behöver sin röst - trots allt är 80-talisternas liv och förutsättningar väldigt annorlunda gentemot 50-talisterna. Och jag påstår alltså att Winnerbäck är den "yngre" generationens röst. (Det ska i och för sig nämnas att Lars Winnerbäck lyckats bättre än de flesta svenska artister med att bredda sin publik, som numera omfattar ett stort åldersspann.)
Så vad grundar jag detta påstående på? Hur övertygar jag alla er som himlar med ögonen så fort ni hör hans raspiga och melankoliska stämma, och lite regndeppiga texter - hur övertygar jag er om att jag har rätt? Tja, Winnerbäck är kanske inte det stora musikaliska geniet som till exempel Håkan Hellström eller Salem al Fakir. Men enkelheten i musik och melodi - enkla ackord och harmonier, inga sångmässiga krusiduller - gör dem lätta att ta till sig, en enligt mig viktig egenskap hos en nationalskald. Från Bellman, via Taube och Wreesvijk.
Texterna, Winnerbäcks stora fokus, är sällan lika sirligt mångbåttnade som Jocke Bergs eller lekfulla som Jens Lekmans, men de känns aldrig påhittade eller tillrättalagda. Nej, det är en äkthet och en ärlighet som genomsyrar varenda rad, och som jag ser upp till och respekterar. Givet att min tes som hundra procents verklighetsförankring stämmer, så är det ett enormt självutlämnande av Winnerbäck - ett sant Soundtrack of his Life. Okej, många artister skriver biografiskt, men närheten i Winnerbäcks texter är så påtaglig att den kryper under skinnet. Lyssna till exempel på Tidvis eller Dom tomma stegen. Denna närhet är den första av tre saker som gör honom min generations vispoet, och som akterseglar andra visdiktare som Lars Demian och Stefan Sundström - personligt och folkligt på samma gång.
Nästa sak är den privata integriteten och modet att gå ifrån ett vinnande koncept. De flesta Winnerbäck-fans, inlusive jag själv, anser nog att perioden Solen i ögonen/Kom/Singel/Söndermarken är den albummässigt bästa, och att de riktigt stora låtarna ligger långt bak, till exempel Kom änglar från debutskivan. Men innehållsmässigt följer låtarna den stigande åldern hos deras upphovsman - och så måste det ju bli, de handlar ju om livet. Och man kan inte skriva värkande, pretentiös tonårsdesperation som den i Kom änglar när man är en bra bit över 30. Även olika musikstilar utforskas på skivorna, vilket tillsammans med den textmässiga evolutionen borgar för lång hållbarhet - och att generationsdiktaren följer sin generation genom livet.
Den tredje och sista ingrediensen i Winnerbäcks storhet, och det som framförallt definierar honom som min generations artist, är det som jag tror samtidigt skrämmer bort många lyssnare. Alltså dysterheten och den lite misstänksamma attityden till det moderna livet med alla dess lockelser. Men i en tid där valmöjligheterna är så många och förväntningarna så höga att de allt som oftast blir en börda är det precis detta som gör honom allmängiltig. Han sätter nämligen ord på alla reflekterande människors tankar om tillvarons mening och artificiellt komplicerade natur. Frågan "är det här allt?" förblir osagd i texterna men ligger ständigt och gnager, underförstådd. Tonen slogs an tidigt med låtar som Låg och Med bussen från stan, då med ett bitskt tilltal, och har senare fortsatt med mer resignerat tonfall, som i Över gränsen. Visst kan jag hålla med om att Winnerbäck är mer av en dysterkvist än jag själv och många av hans fans, men det spelar liksom ingen roll eftersom fragment av igenkänning finns i nästan varje låt.
Därmed inte sagt att Winnerbäck inte kan skriva glad musik. En del låtarna skjuter en som en euforisk, hoppfull pil i hjärtat - trots att de innehåller nog så mycket cynism och ironi. Två favoriter i denna kategori är Pollenchock & stjärnfall samt Solen i ögonen. Den sistnämnda bör avnjutas i liveversion för full effekt.
Sådär, då var påståendet lett i bevis. Jag räknar med att jag har övertygat eventuella kvarvarande tvivlare, om inte annat så genom ren ihärdighet. Du som inte givit Winnerbäcks musik en chans - och särskilt du som dessutom tillhör Gustav Fridolins förlorade 80-talistgeneration - gör det nu! Som slut på detta sätter jag nu igång en ny tradition - "veckans Winnerbäck". Det finns nämligen en Winnerbäcklåt fö varje dag, varje humör, varje känsloyttring. Först ut blir Åt samma håll, för att den signalerar hopp och nystart mitt i vinterdvalan. Och det passar väldigt bra för mitt liv just nu, och kanske för ditt med. Tills vidare hoppas jag på att Winnerbäck fortsätter åt samma håll länge till, och skriver Soundtracket till sig själv och en hel generation.
/Mats
Winnerbäck har verkligen lyckats skapa en egen känsla, lite som Herta Müller har sitt sätt att med litteratur skapa en känsla, och det är där hans storhet ligger. Rösten, med den utpräglade stockholmskan. Texten, med skön igenkänningsfaktor. Melodierna, som trallvänligt slår sig ner i hjärnan.
<3
VÄLDIGT BRA SKRIVET OM WINNERBÄCK
jag tror inte alla är dysterkvistar som lyssnar på Lasse, vi är många i min släkt o vänner i olika åldrar som älskar honom och vi är gladlynta
men jag säger men, han fångar oss i vardagen, det enkla som kan vara det svåra" att leva med allt vad det innebär, av som han skriver: jag är så trött på alla mail och koder, det skrev han för länge sen nu är vi såå trötta på det vi som jobbar i vården för ja det ändrars hela jävla tiden och när man komemr hem så pratas det i mobiler överallt ja du vet vad jag menar Sen är han mycket bättre än Håhan Hellström det går inte och jämföra han kan ju inte sjunga så bra som winnerbäck
Ja det var lite av mina tankar
hälsningar Kristina
Ja, du har ju fångat det precis som det är. Som en sammanfattning av varje liten tiondels tanke man tänker för varje sång som man sen av någon anledning tappar bort. Känslan däremot, finns kvar. Tack för många fina ord om en person som nog har kämpat en del genom åren. För att hålla fokus och fäste mellan framgångarna. Och integritet och eftertanke skulle vinna över allt vad heter media. Tack vare sin unika förmåga att återbygga intryck i rätt ord håller nu den enorma vågen av fans det där fästet åt honom..
Gott nytt år - ska nog faktiskt iväg åt samma håll jag med! :)
Tack för fina kommentarer, alla. Att LW verkligen blivit folklig vid det här laget vittnar ju prisskörden på Grammis- och P3Guldgalorna om. Båda numera drivna av publika omröstningar. Det är samtidigt svårt att inte reflektera över att det allt som oftast, när en artist slår igenom sent, ägnas ganska lite uppmärksamhet åt det äldre och ofta bättre matrialet. Många tycks hålla med om att senaste skivorna är ganska svaga, även om de båda har sin unika anslagston och känsla. Ändå är det i och med dessa den stora publiken hunnit komma. Man får hoppas att den nya publiken gräver ner sig i det gamla matrialet också. För det förtjärnar det.
