Hedras den som hedras bör - i tid?
Valet ligger två månader tillbaka i tiden, och i sedvanlig ordning är krishanteringen hos förlorarna - i det här fallet Socialdemokraterna - i full gång. Och tillslut fick hon gå, Mona Sahlin, något de flesta bedömara tycks vara överens om är en nödvändighet om partiet verkligen ska kunna förnya sig.
Inget konstigt i det. Så brukar det ju bli när ett parti (eller företag) backar stort. Chefen "tar sitt ansvar" och går.
Det märkliga är istället hur alla, inklusive Sahlins flitigaste kritiker på de borgerliga ledarsidorna, skyndade till och stämde upp i hyllningskör för den avgående partiledaren. S förlorar en stark ledare och duktig politker, ett stort tomrum att fylla, osv.
Så lät det inte under valrörelsen. Då målades bilden upp av det rödgröna allternativet som ett orealistiskt, närmast stolligt projekt, med Mona Sahlin i spetsen som den mest förvirrade och borttappade av dem alla. Socialdemokratiska medier klagade, med viss rätt, över Drevet Mot Mona. Om det var orättvis kritik eller inte tänker jag låta vara osagt.
Min poäng är istället att vi alltid har för vana att hylla och berömma en persons gärning när det är för sent. Författare, artister och konstnärer uppmärksammas ofta med påkostade dödsrunor, antologier m.m. när de gått ur tiden. Men aldrig medan de fortfarande lever. Vore det inte trevligt att få uppleva hyllningskörerna själv?
(Döden har ibland även en enorm kommersiell genomslagskraft. Att dö i förtid var förmodligen det bästa PR-tricket Jimi Hendrix, Franz Kafka och Kurt Cobain någonsin kunde göra.)
Jag tycker att vi borde balansera upp kritik med beröm och erkännande lite oftare, oavsett om det gäller Mona Sahlin eller SL. Det är ganska förljuget att först stena någon till döds och sedan lägga rosor på graven.
/Mats
Inget konstigt i det. Så brukar det ju bli när ett parti (eller företag) backar stort. Chefen "tar sitt ansvar" och går.
Det märkliga är istället hur alla, inklusive Sahlins flitigaste kritiker på de borgerliga ledarsidorna, skyndade till och stämde upp i hyllningskör för den avgående partiledaren. S förlorar en stark ledare och duktig politker, ett stort tomrum att fylla, osv.
Så lät det inte under valrörelsen. Då målades bilden upp av det rödgröna allternativet som ett orealistiskt, närmast stolligt projekt, med Mona Sahlin i spetsen som den mest förvirrade och borttappade av dem alla. Socialdemokratiska medier klagade, med viss rätt, över Drevet Mot Mona. Om det var orättvis kritik eller inte tänker jag låta vara osagt.
Min poäng är istället att vi alltid har för vana att hylla och berömma en persons gärning när det är för sent. Författare, artister och konstnärer uppmärksammas ofta med påkostade dödsrunor, antologier m.m. när de gått ur tiden. Men aldrig medan de fortfarande lever. Vore det inte trevligt att få uppleva hyllningskörerna själv?
(Döden har ibland även en enorm kommersiell genomslagskraft. Att dö i förtid var förmodligen det bästa PR-tricket Jimi Hendrix, Franz Kafka och Kurt Cobain någonsin kunde göra.)
Jag tycker att vi borde balansera upp kritik med beröm och erkännande lite oftare, oavsett om det gäller Mona Sahlin eller SL. Det är ganska förljuget att först stena någon till döds och sedan lägga rosor på graven.
/Mats
Från vilja till måste. Eller konsten att dras med i informationsflödet utan att tappa förståndet.
Kära läsare. Detta är korrespondensen från era två tvivelaktiga blogghjältar de senaste två veckorna. Ironiskt nog handlar det delvis om det som har skapat den stora luckan i flödet sedan senaste inlägget. Vad enkelt det vore om vi bara bloggade jämt. Inga problem! ... Men ganska tråkigt.
När skrivkrampen härjar som värst kan till och med ett hobbyprojekt som det här kännas som ett måste. Ett nödvändigt ont som måste klaras av. Varför blir det så?
Mats:
Varför har jag så förbannat svårt att ägna mig åt mina intressen på ett lustfyllt plan? Knappt har en idé formats i mitt huvud innan den har planerats, försetts med deadline och blivit ännu en tung plump i kalendern. Jag undrar ofta hur många som har det som jag - aktivitetsjunkies som knappt hinner njuta av själva aktiviteten, eller resultatet av den, förrän nästa står för dörren.
Är det ett tidssyndrom? Eller är jag bara helt knäpp?
Att utbrändhet är ett folkhälsoproblem vid det här laget vet vi ju, men vem orkar hålla på med mindfulness och downshifting när det finns så mycket spännande att göra, se och engagera sig i? Är vi på väg att polariseras i två folkrörelser - de hyperaktiva blogg-entreprenörs-föräldra-cyklisterna och de harmoniska soffpotatisarna?
Personligen ser jag ett problem i att information flödar så obehindrat rakt in i mitt medvetande. Den når mig, oftast i form av reklam, vad jag än gör - läser tidningen, tittar på tv, jobbar, kollar fejan eller går på stan. Och jag låter mig inspireras. Eller luras. Kommer vi att slå i taket? Kommer trenden någonsin att vända, då även de mest hängivna statusuppdaterarna på Facebook säger STOPP! Vi klarar inte mer! Huvudet sprängs!!
Rent logiskt borde vi ju det. För att göra en återkommande referens till idrottens värld så slås ju ideligen världsrekord, människan pressar fram gränsen för det möjliga hela tiden. Men ingen tror liksom på allvar att någon kommer hoppa 11 meter i längd, någonsin. Vad blir världsrekordet i multitasking? Hur många styrelse-, konsult- och politiska uppdrag kan man ha, samtidigt som man tränar sonens fotbollslag, går på yoga OCH är med i vinklubben, innan den fysiska smärtgränsen är nådd? Att det sedan fuskas och tas genvägar för att kunna uppnå sina resultat är en annan sak. Det gör man ju i idrotten också.
Alexander:
Vi är ju så lika på nått sätt. Aktivitetsjunkie, ja kanske det. Ett beroende kan man nog säga att det är men jag har insett att min egen drivkraft framför allt är ett yttrande för en lätt släng av narcissism. Det finns ju ingenting som säger att det måste vara jag som driver ett visst projekt, jag tror bara att alla andra skulle göra det så mycket sämre. Och här är det tyvärr inte: ”jag gör det så mycket bättre” utan just: ”alla andra gör det så mycket sämre”, den värsta sortens narcissism.
Så vad gör man? Jag kan bara tala för mig själv och detta är mina erfarenheter. Jag tog en paus och jag kan starkt rekommendera att göra någon form av uppehåll för att reflektera över vad man håller på med:
Ta ett steg tillbaka och betrakta din omgivning. Formulera din drivkraft och tänk över dina mål. Varför gör du det du gör? För vem gör du det du gör?
När du sen ”försvunnit” ser du hur miraklet sker, andra tar över! De som du lyckats inspirera fyller den lucka som skapats efter dig. Det kan va lite jobbigt att se att allt flyter på trots att du släpper taget mer och mer, men jag tror att det faktum att du låter andra pröva sina vingar är anledningen till att luckan fylls. Så länge du är kvar måste alla förhålla sig till dig. För att stilla egot lite intalar jag mig att de personer jag lyckats inspirera inte riktigt vågade ta plats så länge jag va kvar, när jag försvann fick de istället ett initiativ att ”göra mig stolt”. (Oavsett hur falsk den
här världsbilden är funkar den för mig och mitt narcissistiska jag.)
Precis när jag började min paus kändes det helt bisarrt att ha en ledig kväll då jag inte behövde göra någonting. Jag kunde faktiskt ta det lugnt. Titta på tv, om jag hade haft en tv… sen vänjer man sig och engagemanget kommer långsamt tillbaka i ny och förbättrad utgåva. Många insikter om en själv och om livet gör också att man väljer sina
projekt med större omsorg. För mig har det lett till en skön mix av olika typer av aktiviteter, vilket är ett bra sätt att hålla en aktivitetsjunkie i schack.
Mats:
lltså, det var inte meningen att det här skulle handla så mycket om mig. Hjälp vad privat det blev. Jag tänkte mer använda mig själv som exempel för att ta upp ett mer allmänt fenomen. Men men, när vi ändå håller på så...
Jag har faktiskt gjort det du kallar paus en gång. Eller min version av paus, i alla fall. Det var några år sedan och jag drog till Sydney och pluggade ett halvår. Riktigt skönt som du beskriver det, och i likhet med många andra märkte jag hur lite som hade förändrats när jag kom tillbaka.
Sakta men säkert återföll jag dock i 'missbruket' av olika projekt och engagemang. Det kan betyda två saker: antingen är det så jag vill eller måste leva, eller så är det sannerligen ett missbruk jag håller på med. Alla tunga missbrukare får ju återfall, eller hur?
Kanske måste jag åka på 'rehab' snart igen. Om inte annat för att inse att jag faktiskt är obotlig, men då behöver jag i alla fall inte tveka mer...
Vad tycker du om det här med engagemangshets i övrigt då? Naturligtvis finns det inte bara CV-broilers, utan även slackers och allt däremellan. Men är det en polarisering vi ser? De pretto-engagerade blir mer och mer insyltade i saker medan slackern blir mer hängiven sin livsstil? Jag tänker att i konsumtionssamhällets anda så finns det idag så mycket större utbud för den som vill softa, prokrastinera göra så lite nytta som möjligt. Läste i DN Söndag för ett par veckor sen att TV-serien intagit en ställning som familjemedlem i mångas liv.
Jag sätter upp fingret i vädret och känner vindar som blåser åt olika håll samtidigt. Eller så feberdrömmer jag kanske bara. Måste nog gå och få en ny fix snart.
När skrivkrampen härjar som värst kan till och med ett hobbyprojekt som det här kännas som ett måste. Ett nödvändigt ont som måste klaras av. Varför blir det så?
Mats:
Varför har jag så förbannat svårt att ägna mig åt mina intressen på ett lustfyllt plan? Knappt har en idé formats i mitt huvud innan den har planerats, försetts med deadline och blivit ännu en tung plump i kalendern. Jag undrar ofta hur många som har det som jag - aktivitetsjunkies som knappt hinner njuta av själva aktiviteten, eller resultatet av den, förrän nästa står för dörren.
Är det ett tidssyndrom? Eller är jag bara helt knäpp?
Att utbrändhet är ett folkhälsoproblem vid det här laget vet vi ju, men vem orkar hålla på med mindfulness och downshifting när det finns så mycket spännande att göra, se och engagera sig i? Är vi på väg att polariseras i två folkrörelser - de hyperaktiva blogg-entreprenörs-föräldra-cyklisterna och de harmoniska soffpotatisarna?
Personligen ser jag ett problem i att information flödar så obehindrat rakt in i mitt medvetande. Den når mig, oftast i form av reklam, vad jag än gör - läser tidningen, tittar på tv, jobbar, kollar fejan eller går på stan. Och jag låter mig inspireras. Eller luras. Kommer vi att slå i taket? Kommer trenden någonsin att vända, då även de mest hängivna statusuppdaterarna på Facebook säger STOPP! Vi klarar inte mer! Huvudet sprängs!!
Rent logiskt borde vi ju det. För att göra en återkommande referens till idrottens värld så slås ju ideligen världsrekord, människan pressar fram gränsen för det möjliga hela tiden. Men ingen tror liksom på allvar att någon kommer hoppa 11 meter i längd, någonsin. Vad blir världsrekordet i multitasking? Hur många styrelse-, konsult- och politiska uppdrag kan man ha, samtidigt som man tränar sonens fotbollslag, går på yoga OCH är med i vinklubben, innan den fysiska smärtgränsen är nådd? Att det sedan fuskas och tas genvägar för att kunna uppnå sina resultat är en annan sak. Det gör man ju i idrotten också.
Alexander:
Vi är ju så lika på nått sätt. Aktivitetsjunkie, ja kanske det. Ett beroende kan man nog säga att det är men jag har insett att min egen drivkraft framför allt är ett yttrande för en lätt släng av narcissism. Det finns ju ingenting som säger att det måste vara jag som driver ett visst projekt, jag tror bara att alla andra skulle göra det så mycket sämre. Och här är det tyvärr inte: ”jag gör det så mycket bättre” utan just: ”alla andra gör det så mycket sämre”, den värsta sortens narcissism.
Så vad gör man? Jag kan bara tala för mig själv och detta är mina erfarenheter. Jag tog en paus och jag kan starkt rekommendera att göra någon form av uppehåll för att reflektera över vad man håller på med:
Ta ett steg tillbaka och betrakta din omgivning. Formulera din drivkraft och tänk över dina mål. Varför gör du det du gör? För vem gör du det du gör?
När du sen ”försvunnit” ser du hur miraklet sker, andra tar över! De som du lyckats inspirera fyller den lucka som skapats efter dig. Det kan va lite jobbigt att se att allt flyter på trots att du släpper taget mer och mer, men jag tror att det faktum att du låter andra pröva sina vingar är anledningen till att luckan fylls. Så länge du är kvar måste alla förhålla sig till dig. För att stilla egot lite intalar jag mig att de personer jag lyckats inspirera inte riktigt vågade ta plats så länge jag va kvar, när jag försvann fick de istället ett initiativ att ”göra mig stolt”. (Oavsett hur falsk den
här världsbilden är funkar den för mig och mitt narcissistiska jag.)
Precis när jag började min paus kändes det helt bisarrt att ha en ledig kväll då jag inte behövde göra någonting. Jag kunde faktiskt ta det lugnt. Titta på tv, om jag hade haft en tv… sen vänjer man sig och engagemanget kommer långsamt tillbaka i ny och förbättrad utgåva. Många insikter om en själv och om livet gör också att man väljer sina
projekt med större omsorg. För mig har det lett till en skön mix av olika typer av aktiviteter, vilket är ett bra sätt att hålla en aktivitetsjunkie i schack.
Mats:
lltså, det var inte meningen att det här skulle handla så mycket om mig. Hjälp vad privat det blev. Jag tänkte mer använda mig själv som exempel för att ta upp ett mer allmänt fenomen. Men men, när vi ändå håller på så...
Jag har faktiskt gjort det du kallar paus en gång. Eller min version av paus, i alla fall. Det var några år sedan och jag drog till Sydney och pluggade ett halvår. Riktigt skönt som du beskriver det, och i likhet med många andra märkte jag hur lite som hade förändrats när jag kom tillbaka.
Sakta men säkert återföll jag dock i 'missbruket' av olika projekt och engagemang. Det kan betyda två saker: antingen är det så jag vill eller måste leva, eller så är det sannerligen ett missbruk jag håller på med. Alla tunga missbrukare får ju återfall, eller hur?
Kanske måste jag åka på 'rehab' snart igen. Om inte annat för att inse att jag faktiskt är obotlig, men då behöver jag i alla fall inte tveka mer...
Vad tycker du om det här med engagemangshets i övrigt då? Naturligtvis finns det inte bara CV-broilers, utan även slackers och allt däremellan. Men är det en polarisering vi ser? De pretto-engagerade blir mer och mer insyltade i saker medan slackern blir mer hängiven sin livsstil? Jag tänker att i konsumtionssamhällets anda så finns det idag så mycket större utbud för den som vill softa, prokrastinera göra så lite nytta som möjligt. Läste i DN Söndag för ett par veckor sen att TV-serien intagit en ställning som familjemedlem i mångas liv.
Jag sätter upp fingret i vädret och känner vindar som blåser åt olika håll samtidigt. Eller så feberdrömmer jag kanske bara. Måste nog gå och få en ny fix snart.
