Hedras den som hedras bör - i tid?
Valet ligger två månader tillbaka i tiden, och i sedvanlig ordning är krishanteringen hos förlorarna - i det här fallet Socialdemokraterna - i full gång. Och tillslut fick hon gå, Mona Sahlin, något de flesta bedömara tycks vara överens om är en nödvändighet om partiet verkligen ska kunna förnya sig.
Inget konstigt i det. Så brukar det ju bli när ett parti (eller företag) backar stort. Chefen "tar sitt ansvar" och går.
Det märkliga är istället hur alla, inklusive Sahlins flitigaste kritiker på de borgerliga ledarsidorna, skyndade till och stämde upp i hyllningskör för den avgående partiledaren. S förlorar en stark ledare och duktig politker, ett stort tomrum att fylla, osv.
Så lät det inte under valrörelsen. Då målades bilden upp av det rödgröna allternativet som ett orealistiskt, närmast stolligt projekt, med Mona Sahlin i spetsen som den mest förvirrade och borttappade av dem alla. Socialdemokratiska medier klagade, med viss rätt, över Drevet Mot Mona. Om det var orättvis kritik eller inte tänker jag låta vara osagt.
Min poäng är istället att vi alltid har för vana att hylla och berömma en persons gärning när det är för sent. Författare, artister och konstnärer uppmärksammas ofta med påkostade dödsrunor, antologier m.m. när de gått ur tiden. Men aldrig medan de fortfarande lever. Vore det inte trevligt att få uppleva hyllningskörerna själv?
(Döden har ibland även en enorm kommersiell genomslagskraft. Att dö i förtid var förmodligen det bästa PR-tricket Jimi Hendrix, Franz Kafka och Kurt Cobain någonsin kunde göra.)
Jag tycker att vi borde balansera upp kritik med beröm och erkännande lite oftare, oavsett om det gäller Mona Sahlin eller SL. Det är ganska förljuget att först stena någon till döds och sedan lägga rosor på graven.
/Mats
Inget konstigt i det. Så brukar det ju bli när ett parti (eller företag) backar stort. Chefen "tar sitt ansvar" och går.
Det märkliga är istället hur alla, inklusive Sahlins flitigaste kritiker på de borgerliga ledarsidorna, skyndade till och stämde upp i hyllningskör för den avgående partiledaren. S förlorar en stark ledare och duktig politker, ett stort tomrum att fylla, osv.
Så lät det inte under valrörelsen. Då målades bilden upp av det rödgröna allternativet som ett orealistiskt, närmast stolligt projekt, med Mona Sahlin i spetsen som den mest förvirrade och borttappade av dem alla. Socialdemokratiska medier klagade, med viss rätt, över Drevet Mot Mona. Om det var orättvis kritik eller inte tänker jag låta vara osagt.
Min poäng är istället att vi alltid har för vana att hylla och berömma en persons gärning när det är för sent. Författare, artister och konstnärer uppmärksammas ofta med påkostade dödsrunor, antologier m.m. när de gått ur tiden. Men aldrig medan de fortfarande lever. Vore det inte trevligt att få uppleva hyllningskörerna själv?
(Döden har ibland även en enorm kommersiell genomslagskraft. Att dö i förtid var förmodligen det bästa PR-tricket Jimi Hendrix, Franz Kafka och Kurt Cobain någonsin kunde göra.)
Jag tycker att vi borde balansera upp kritik med beröm och erkännande lite oftare, oavsett om det gäller Mona Sahlin eller SL. Det är ganska förljuget att först stena någon till döds och sedan lägga rosor på graven.
/Mats
Kommentarer
Trackback
