Det ryggradslösa maktskiktet i väst behöver lite egyptisk ryggrad
Det jag tänkte ondgöra mig över den här gången är istället "Västvärldens" motbjudande hyckleri när det gäller att å ena sidan liera sig med diktaturer för att de är "stabila" och å andra sidan stå förnöjsamt och titta på när människor med livet som insats slåss för sin frihet.
Nu verkar det första, smärtsamma steget mot demokratisering i Egypten vara taget, men inte tack vare Obama, Sarkozy, Merkel, Bildt och de andra diplomatiska tungviktarna som europeiska och amerikanska medborgare förväntar sig ska "utöva påtryckningar" för vår räkning i sådana här fall.
Det viktigaste för vår politiska elit har istället varit att uttrycka sin oro för minskad "stabilitet", som om miljontals människors frihet är värd att offras för att vi i väst ska ha någon slags kontroll över den världspolitiska kartan. Samtidigt är fegisarna givetvis snabba med att ta till superlativen när vågskålen tillslut har tippat förtryckarna över ända. Inget satsat, inget förlorat.
En essä och en krönika i veckan handlar om detta hyckleri: Time Magazines Joe Klein skriver om hur USA gång på gång lierar sig med skurkar för att få till den dyrköpta "stabiliteten". Och professor Slavoj Zizek skrev i DN 11/2 om den grymma ironin i att västvärlden står på sidan och tjatar om "dialog" med en icke erkänd regering och "laglig" maktövergång från en regim som knappast kan sägas vara legitim.
Det är lätt att bli upprörd och frustrerad över denna ryggradslöshet - Calle B säkert kan försvara i sömnen med sin väloljade retorik: Man får inte klampa in och påverka en suverän stat hur som helst, jadijadija. Men så är det, och så har det, när man tänker efter, alltid varit.
Under Kalla Kriget höll USA åtskilliga tyranner om ryggen. Bättre det än det socialistiska (på amerikanska: kommunistiska) spöket. I frihetens namn fick hela Latinamerika lida: Kuba, Dominikanska republiken, Argentina, Chile osv. En cynisk och vidrig politik som beskrivits väl av Noam Chomsky i boken "Hybris". Jag läste också nyss Den förträffliga "Bockfesten" av Mario Vargas Llosa (killen fick Nobelpris, så tacka fan för att den var bra), som beskriver diktatorn Rafael Trujillos välde i Dominikanska republiken i tre decennier fram till 1961 då han mördades. Boken beskriver väl hur omhuldad han blev av bland annat USA så länge hans regim höll sig någorlunda rumsren, men när folkmord och krig finiansierat med utomstående medel började höja röster runt om i världen drog man öronen åt sig. Först skapa monstret, sedan överge det. Men överlåt saneringen åt offren.
Vi får inte heller glömma Saddam Hussein, vars maktposition kom till med stöd från USA eftersom den sågs som ett bättre alternativ än islamism. Det unika - och glädjande - med Egypten är att störtandet av tyrannen sker på fredlig väg och grundar sig i folket, det visar på en enorm styrka. Egyptierna bryr sig inte om att landets "stabilitet" förmodligen är raserat för en lång tid framöver, det finns värden som står över att kunna ha överblick och kontroll.
Det tycker jag västvärldens ledare ska tänka på när man ena stunden prisar Kina för dess ekonomiska tillväxt och "stabilitet", bjuder in snuskgubben Khadaffi till toppmöten eller ens bryr sig om vad Putin säger. Skit ska skit ha. Våga vara kompromisslösa mot alla dessa politikens skurkar, stöd öppet folkrörelserna och sluta hyckla!
/Mats
Nytt år, nya omöjligheter
Temat är framtid! Ack, ljuva, förlovade framtid! Vilka löften hålla inte 2011? För att inte tala om 2012 och därpå följande jubelår?
Nja. På nyårsafton i år roade jag mig, kanske en aning smaklöst, med att tippa 2011 som ett riktigt Littorinskt skitår. Mest bara för att vara en motvikt till den allerstädes rådande positivismen vi unga, priviligerade, begåvade, entreprenöriella och fan vet vad människor.
Men när alla smällare var smällda och skumpan uppdrucken tänkte jag att det nog ändå är en rätt så realistisk profetia. Alltså, man vill ju inte vara den som förstör stämningen på det eviga västerländska partyt, men pekade inte ganska många visare 2010 åt helt fel riktning?
Några exempel:
- Nordkorea testar kärnvapen, och skjuter prick på både sydkoreanska båtar och öar, och kommer undan med sin hittepåretorik.
- USA:s yngsta politiska rörelse vrider debatten tillbaka 100 år och för upp Gud, abortförbud och en förmultnad grundlag högst upp på dagordningen för världens viktigaste globala aktör.
- "Europas siste diktator" tycks ha siktet inställt på att även bli ihågkommen som en av de värsta och mest långvariga. Resten av Europa låter det hända.
- Den föredetta diktaturen Ryssland verkar också vara på väg att göra helt om och låta sig styras blint av en machopellejöns med tvivelaktig självdistans.
- Islamofobin i Europa växer. Kaukasofobin i mellanöstern liksaså. Kulturer som borde vara ödesbestämda att sammanföras och blomstra tycks aldrig ha stått längre ifrån varandra.
- Israel gör en stor "Fuck You" till resten av världen och är stora mobbaren sandlådan. Om världen är South Park är Israel Eric Cartman.
- Kina lägger beslag på mer och mer av världens energi och kapital (helt naturligt). Men på bekostnad av förtryck av en sjättedel av Jordens befolkning.
- Och så var det kokainhandel och fullt maffiakrig i Mexiko, en sexistisk skurk vid makten i Italien, jordbävning i Haiti, en tjurig jättebaby till valförlorare i Elfenbenskusten (krig i februari, någon?) osv... listan kan göras längre.
- Kanal 5 börjar sända en realityserie om barn som bråkar och slår varandra när de lämnas helt själva.
Äh, men vi i Sverige har det ju bra. Det har ju Fredrik sagt... Jo, i och för sig. Vi kan under omständigheterna skatta oss lyckliga. Vi tycks ha haft ett ansvarsfullt styre genom finanskriserna, och jag tror Anders Borg när han säger att landets ekonomi är i god form. Så visst får vi det bättre här på hemmaplan. Alla har redan minst en iPhone, och i slutet av året har vi nog alla en iPad var också. Ändå är vi alla lika medvetet alternativa som snubbarna i Stockholmsnatt Lyckan är gjord.
Men hallå, glömmer vi inte att vi i lilla Sverige inte är mer än en liten fjärt, en snorkråka i förhållande till hela världens befolkning. Visst kan, och bör, vi njuta av tillvaron så länge den varar. Men i år går saker och ting åt helvete i världen. Problemen såddes förra året, och i år hämtas skörden in.
Jag är den första som blir glad om jag har fel, och jag inser givetvis samtidigt hur många framstående domedagsprofeter som alla fått ge sig när människan med all sin påhittighet och drivkraft klarat sig ur knipa efter knipa. Men jag har sagt det förut: rent realistiskt så kan ju inte partyt fortsätta för alltid.
Nej, lugn, vi snackar inte Ragnarök och Armageddon här. Bara att 2011 blir ett riktigt jäkla skitår därute i världen. Men ta det bara lugnt så är det snart till ända.
/Mats
Man kan konsumera sig ur allt, typ
När det gäller konsumtion lutar jag läbbigt mycket åt "bara det bästa duger"-mentaliteten. Skadetvasåskadetva, och så vidare. Jag undrar oroligt om jag håller på att förvandlas till en obotlig märkessnobb. Den självbilden trivs jag inte så bra med. För jag vet ju å så väl hur tokigt det här med konsumtion är.
Det är nu ungefär ett år sedan vi alla eldade upp oss, entankeiveckan inkluderat, över klimatmötet i Köpenhamn. Det blev inte den klimatpolitiska (förlåt) islossning som många hade hoppats på, och sedan dess har inte mycket hänt. Nu pågår Cancun och ingen verkar orka bry sig.
För drygt två år sen bröt Finanskrisen med stort F ut i hela världen, och det hette ganska omgående att vi skulle konsumera oss ur krisen.
Vår ekonomi och välfärd står och faller, som ju alla vet, med att marknaden är aktiv, att det köps och säljs och skapas arbete. Vår hemvist Jorden står och faller med att vi inte lakar ur allt kapital eller skadar det känsliga klimatsystemet, och vi har hört till leda att det är just ökad konsumtion och ökat resande som driver på den processen.
Vi arma medborgare förväntas alltså vara klimatsmarta, helst koldioxidneutrala, samtidigt som vi drar vårt strå till stacken och konsumerar riktigt ordentligt så att samhället kan fortsätta framåt. En sån paradox är jädrigt svår att hantera, och det leder oftast till att vi följer minsta motståndets lag och gör det enklaste, dvs låtsas som att klimatet inte är något påverkas av lilla mig och definitivt inte kommer orsaka något kännbart under min livstid. Vi liksom fungerar bara så.
För att undvika för mycket sten i mitt lilla glashus ska jag inte peka med några pinnar eller så. Jag har det jädrigt svårt själv att avväga den omöjliga balansen mellan konsumtion och restriktion. Men jag skulle vilja efterlysa en debatt, att man (främst politikerna, antar jag) faktiskt ägnar denna mycket filosofiska problematik mer tid och utrymme i det offentliga rummet. För som det är nu skuttar man vikt undan hela tiden.
Exempelvis diskuteras det mycket sällan vilken konsumtionsaktiviteter i vardagen som faktiskt ger ett synbart utslag, och vilka som är försumbara. Föreningar som MJV tröskar på i bakgrunden och ger ut diverse rapporter, men jag anar viss partiskhet i räkneexercisen.
Med lite enkel gymnasiematte bör de flesta å andra sidan kunna räkna på sina största koldioxidkällor och begränsa dem, istället för att följa det ena hjärndöda, förklädd-reklam-rådet efter det andra. Att det överhuvud taget är lagligt att till exempel föreslå ett bilbyte bara för att den nya drar några procent mindre soppa är ett mysterium, eftersom Det kostar motsvarande många års körning i energi räknat att tillverka en ny bil.
Nä, mer förnuft i debatten kring privatpersonens inverkan på klimatet, och framförallt mindre falsk marknadsföring!
Jag och mina dyra vanor då? Tja, jag brukar i alla fall intala mig själv att det är bättre att köpa något riktigt bra och slita på det i några år istället för att uppdatera ofta. Ja, jag vet, sååå out of style! Och det är möjligt att känslan av självrättfärdighet är Placebo. Men jag slipper åtminstone shoppa så ofta. För det är tråkigt, bara så ni vet. Nu ska jag njuta av att jag konsumerat mig ur båda skokris och klimathot, i minst 14 dagar till.
/Mats
En tanke lite då och då
Jag och Mats, kanske mest jag, måste be lite om ursäkt för att vi inte riktigt lyckas leva upp till vårt namn, en tanke i veckan. Det har flera anledningar och jag tänker inte gå in på dem här.
Vi kommer i fortsättningen skriva en tanke lite när det faller oss in. Den ambitiösa takt med vilket vi publicerade inlägg i början var för mäktig att upprätthålla när nyhetens behag hade lagt sig och allt annat...
Jag vet att de flesta av er brukar gå in när ni fått ett meddelande av oss och så kan det alltså fortsätta! bara lite mindre ofta. Mats har hintat om att han har nått gång, så snart kanske.
Hoppas du även i fortsättningen läser våra tankar om alla möjliga jordiska och utomjordiska saker!
Kram på er
/Alexander
Hedras den som hedras bör - i tid?
Inget konstigt i det. Så brukar det ju bli när ett parti (eller företag) backar stort. Chefen "tar sitt ansvar" och går.
Det märkliga är istället hur alla, inklusive Sahlins flitigaste kritiker på de borgerliga ledarsidorna, skyndade till och stämde upp i hyllningskör för den avgående partiledaren. S förlorar en stark ledare och duktig politker, ett stort tomrum att fylla, osv.
Så lät det inte under valrörelsen. Då målades bilden upp av det rödgröna allternativet som ett orealistiskt, närmast stolligt projekt, med Mona Sahlin i spetsen som den mest förvirrade och borttappade av dem alla. Socialdemokratiska medier klagade, med viss rätt, över Drevet Mot Mona. Om det var orättvis kritik eller inte tänker jag låta vara osagt.
Min poäng är istället att vi alltid har för vana att hylla och berömma en persons gärning när det är för sent. Författare, artister och konstnärer uppmärksammas ofta med påkostade dödsrunor, antologier m.m. när de gått ur tiden. Men aldrig medan de fortfarande lever. Vore det inte trevligt att få uppleva hyllningskörerna själv?
(Döden har ibland även en enorm kommersiell genomslagskraft. Att dö i förtid var förmodligen det bästa PR-tricket Jimi Hendrix, Franz Kafka och Kurt Cobain någonsin kunde göra.)
Jag tycker att vi borde balansera upp kritik med beröm och erkännande lite oftare, oavsett om det gäller Mona Sahlin eller SL. Det är ganska förljuget att först stena någon till döds och sedan lägga rosor på graven.
/Mats
Från vilja till måste. Eller konsten att dras med i informationsflödet utan att tappa förståndet.
När skrivkrampen härjar som värst kan till och med ett hobbyprojekt som det här kännas som ett måste. Ett nödvändigt ont som måste klaras av. Varför blir det så?
Mats:
Varför har jag så förbannat svårt att ägna mig åt mina intressen på ett lustfyllt plan? Knappt har en idé formats i mitt huvud innan den har planerats, försetts med deadline och blivit ännu en tung plump i kalendern. Jag undrar ofta hur många som har det som jag - aktivitetsjunkies som knappt hinner njuta av själva aktiviteten, eller resultatet av den, förrän nästa står för dörren.
Är det ett tidssyndrom? Eller är jag bara helt knäpp?
Att utbrändhet är ett folkhälsoproblem vid det här laget vet vi ju, men vem orkar hålla på med mindfulness och downshifting när det finns så mycket spännande att göra, se och engagera sig i? Är vi på väg att polariseras i två folkrörelser - de hyperaktiva blogg-entreprenörs-föräldra-cyklisterna och de harmoniska soffpotatisarna?
Personligen ser jag ett problem i att information flödar så obehindrat rakt in i mitt medvetande. Den når mig, oftast i form av reklam, vad jag än gör - läser tidningen, tittar på tv, jobbar, kollar fejan eller går på stan. Och jag låter mig inspireras. Eller luras. Kommer vi att slå i taket? Kommer trenden någonsin att vända, då även de mest hängivna statusuppdaterarna på Facebook säger STOPP! Vi klarar inte mer! Huvudet sprängs!!
Rent logiskt borde vi ju det. För att göra en återkommande referens till idrottens värld så slås ju ideligen världsrekord, människan pressar fram gränsen för det möjliga hela tiden. Men ingen tror liksom på allvar att någon kommer hoppa 11 meter i längd, någonsin. Vad blir världsrekordet i multitasking? Hur många styrelse-, konsult- och politiska uppdrag kan man ha, samtidigt som man tränar sonens fotbollslag, går på yoga OCH är med i vinklubben, innan den fysiska smärtgränsen är nådd? Att det sedan fuskas och tas genvägar för att kunna uppnå sina resultat är en annan sak. Det gör man ju i idrotten också.
Alexander:
Vi är ju så lika på nått sätt. Aktivitetsjunkie, ja kanske det. Ett beroende kan man nog säga att det är men jag har insett att min egen drivkraft framför allt är ett yttrande för en lätt släng av narcissism. Det finns ju ingenting som säger att det måste vara jag som driver ett visst projekt, jag tror bara att alla andra skulle göra det så mycket sämre. Och här är det tyvärr inte: ”jag gör det så mycket bättre” utan just: ”alla andra gör det så mycket sämre”, den värsta sortens narcissism.
Så vad gör man? Jag kan bara tala för mig själv och detta är mina erfarenheter. Jag tog en paus och jag kan starkt rekommendera att göra någon form av uppehåll för att reflektera över vad man håller på med:
Ta ett steg tillbaka och betrakta din omgivning. Formulera din drivkraft och tänk över dina mål. Varför gör du det du gör? För vem gör du det du gör?
När du sen ”försvunnit” ser du hur miraklet sker, andra tar över! De som du lyckats inspirera fyller den lucka som skapats efter dig. Det kan va lite jobbigt att se att allt flyter på trots att du släpper taget mer och mer, men jag tror att det faktum att du låter andra pröva sina vingar är anledningen till att luckan fylls. Så länge du är kvar måste alla förhålla sig till dig. För att stilla egot lite intalar jag mig att de personer jag lyckats inspirera inte riktigt vågade ta plats så länge jag va kvar, när jag försvann fick de istället ett initiativ att ”göra mig stolt”. (Oavsett hur falsk den
här världsbilden är funkar den för mig och mitt narcissistiska jag.)
Precis när jag började min paus kändes det helt bisarrt att ha en ledig kväll då jag inte behövde göra någonting. Jag kunde faktiskt ta det lugnt. Titta på tv, om jag hade haft en tv… sen vänjer man sig och engagemanget kommer långsamt tillbaka i ny och förbättrad utgåva. Många insikter om en själv och om livet gör också att man väljer sina
projekt med större omsorg. För mig har det lett till en skön mix av olika typer av aktiviteter, vilket är ett bra sätt att hålla en aktivitetsjunkie i schack.
Mats:
lltså, det var inte meningen att det här skulle handla så mycket om mig. Hjälp vad privat det blev. Jag tänkte mer använda mig själv som exempel för att ta upp ett mer allmänt fenomen. Men men, när vi ändå håller på så...
Jag har faktiskt gjort det du kallar paus en gång. Eller min version av paus, i alla fall. Det var några år sedan och jag drog till Sydney och pluggade ett halvår. Riktigt skönt som du beskriver det, och i likhet med många andra märkte jag hur lite som hade förändrats när jag kom tillbaka.
Sakta men säkert återföll jag dock i 'missbruket' av olika projekt och engagemang. Det kan betyda två saker: antingen är det så jag vill eller måste leva, eller så är det sannerligen ett missbruk jag håller på med. Alla tunga missbrukare får ju återfall, eller hur?
Kanske måste jag åka på 'rehab' snart igen. Om inte annat för att inse att jag faktiskt är obotlig, men då behöver jag i alla fall inte tveka mer...
Vad tycker du om det här med engagemangshets i övrigt då? Naturligtvis finns det inte bara CV-broilers, utan även slackers och allt däremellan. Men är det en polarisering vi ser? De pretto-engagerade blir mer och mer insyltade i saker medan slackern blir mer hängiven sin livsstil? Jag tänker att i konsumtionssamhällets anda så finns det idag så mycket större utbud för den som vill softa, prokrastinera göra så lite nytta som möjligt. Läste i DN Söndag för ett par veckor sen att TV-serien intagit en ställning som familjemedlem i mångas liv.
Jag sätter upp fingret i vädret och känner vindar som blåser åt olika håll samtidigt. Eller så feberdrömmer jag kanske bara. Måste nog gå och få en ny fix snart.
Våld
I lördags (16/10) var det en stor dag för Alexander ”The Mauler” Gustafsson. Han hade förberett sig länge för att slå Cyrille Diabaté på käften i direktsänd tv. Alexander är MMA-fighter, en av Sveriges bästa ska tilläggas. MMA står för Mixed Martial Arts och var ett sätt att en gång för alla svara på frågan om vad som hände då en boxare och en karate kid möttes. Alla kampsporter har sina traditioner om energiflöden och den perfekta hållningen som ska göra dem oemotståndliga. Nu var det upp till bevis. En sport växte fram där det enda som gällde var att få sin motståndare att ge upp. Genom att strypa, låsa leder, knocka medvetslös eller på annat sätt få motståndaren att ge upp prövades de olika kampsporterna mot varandra.
Första gången jag såg en MMA-fight blev jag ganska häpen. Jag associerade direkt till en dunkelt belyst källarlokal där maffian hetsade hundar mot varandra och tog emot bet. Killarna i ringen slog varandra blodiga och jag avfärdade det hela som idioti. Det va länge sedan. Nu är sporten en av de som växer mest i Sverige och jag tycker att det är minst lika underhållande att titta på som en bra fotbollsmatch.
När MMA som förbund 2009 blev medlem i Riksidrottsförbundet skrev några upprörda hjärnprofessorer en debattartikel om hur våld mot huvudet skadar hjärnan på kort och lång sikt. I och med inträdet började vi sanktionera sporten med skattepengar och det va framför allt det professorerna upprördes över.
När proffsboxning blev lagligt på svensk mark 2007 fördes mycket av argumentationen likt den gjordes i globaliseringsdebatten. Vi kan inte hindra människor från att titta på boxningsmatcher eller utövare från att åka utomlands och tävla. Jag tycker globaliseringsargumentet är ett värdelöst argument som tas till när nedskärningar eller undanflykter från problem inte kan motiveras. Skulle Sverige inte vara ett föregångsland i energieffektivisering för att det ändå inte gör någon skillnad i faktiska utsläpp av koldioxid? Sveriges politiker måste fatta beslut som de står bakom i sak. Föra en viss politik för att de vill, inte för att de måste. Att det nu får arrangeras tävlingar i MMA i Sverige kan inte rättfärdigas med globaliseringsargumentet, vi måste ta en seriös debatt, där gränsdragning för våldsutövning och en diskussion om det ”fria valet” måste ingå.
För det är just gränsdragningen som är frågan här. Vi tillåter inte gängslagsmål, trots att det sker på avskiljda platser och trots att båda ”lagen” ställer upp frivilligt. Vi tillåter inte att någon dör i ringen under en boxningsmatch, trots att boxaren vars liv är i fara skäller på domare och läkare som avbryter matchen. Vi tillåter däremot att någon knockas medvetslös inför hetsande fans, så länge länsstyrelsen har givit matchen tillstånd.
Till sist vill jag säga att jag kan se stora fördelar med att utöva våld i organiserad form. Många människor har uppenbarligen ett stort behov av det och njuter av adrenalinkicken det ger dem. Varför ska de inte få utöva en sport som ger dem så mycket? Och kan det inte vara så att gemenskapen i en klubb och närvaron av äldre förebilder ”tar hand om” det våld som annars skulle utövats på gatan?
Mats:
Det finns en fundamental skillnad mellan Alexander ”The Mauler” Gustavsson och idrottsmän som t.ex. Roger Federer. Den förres idrott går ut på att utöva våld mot en annan människa. Visserligen i organiserad, regelstyrd form, men ändock våld. Det är mycket möjligt att de som håller på med MMA eller andra kampsporter avhåller sig från våld i samhället tack vare det utlopp de får i träningslokalen. Men de ungdomar som ser sporten på TV och tycker det är ashäftigt att slåss tills den andre ger upp eller svimmar?
Jag ger inte mycket för den äldre delen av samhällets hets mot nya ”farliga” underhållningsformer. Först var det musiken som skulle korrumpera oss, sedan videovåldet, sedan TV-spelen… Men idrott leder till skillnad från underhållningsmedia faktiskt regelbundet till olika våldshandlingar. Och det är framförallt de så kallade fansen som står för våldet. Man kan givetvis med framgång argumentera att idrotten fotboll inte har mycket skuld i att Tony Deogan fick sätta livet till efter huliganslagsmål den 2 augusti 2002. Men just den energi som du påstår att man får utlopp för genom att utöva MMA – jag tror att det funkar med vilken idrott som helst – får andra utlopp för genom att titta på den och göra den till krigsromantik.
Förresten är det inte alla som blir fredliga och pacifistiska medborgare bara för att de slåss på en klubb. Vissa gör det förbjudna och tar faktiskt med sig våldet ut på gatan. Örnligan med Liam Norberg i spetsen är nog det bästa exemplet. Jag tror tyvärr att kampsporter aldrig kommer sluta attrahera vissa människor av fel anledning.
Våld, i såväl verbal, civil och militär form, är idag den enskilt största orsaken till konflikter och elände i världen. Vi (män?) tycks ha en biologiskt nedärvd instinkt att gå våra meningsmotståndare våldsamt till mötes. I vissa skeden av historien kan det tyckas ha varit oundvikligt, som t.ex. franska revolutionen eller Andra Världskriget. Men dessa våldsamma motstånd skedde ju mot en motståndare som å sin sida höll folket/andra länder i schack med våld.
Om vi i någonsin ska komma i närheten av en fredlig, rättvis värld, är en av de viktigaste sakerna att göra att avskaffa våldet som maktmedel och som reaktion. Även om det innebär att vi går emot våra instinkter.
Men vad fan - om det nu finns en biologiskt betingad drift för grabbar att slåss eller på annat sätt mäta sin styrka, så hellre i ringen än på gatan. Om det samtidigt ger utövarna bättre hälsa och gott kamratskap så låt gå. Det är helt klart sant att kampsporter, särskilt de utan spirituell asiatisk koppling, får mycket skit i media. Svettiga män som slåss. Samtidigt hyllas tjejanpassade träningsformer som Boxercise osv. för att de lär tjejer ta för sig och försvara sig. Same shit, egentligen. Men det är legio för att tjejer gör det.
När det gäller politikens roll i det hela vill jag para parafrasera Håkan Hellström som svarade på kritiken mot att han röker på sitt senaste skivomslag: ”Samhället har väl viktigare problem att ta tag i?” Så tillåt proffsmatcher, tillåt alla former av kampsporter i Sverige. Men se för fan till att det finns fungerande förbund och föreningar. Den viktiga frågan är alltså inte om man väljer att hålla på med MMA eller inte, utan varför man gör det. Om vi aldrig blir kvitt våldet i samhället gör det i alla fall minst skada under idrottslig flagg.
Alexander:
Ett mänskligt samhälle där vi lyssnar på varandra, tyglar våra krigiska instinkter, där Gandhi kan få vara den idol han förtjänar att vara. Jag skulle älska det. Tyvärr är vi inte där och våldet är hyllat idag, inte uttalat men under ytan. Män som kan försvara sina kvinnor premieras och en man som inte kan vara en fysisk trygghet för sin familj är ingen riktig man. Det finaste som finns är en kille som tagit sig ur våldet och blivit en riktig samhällsmedborgare. Han har lyckats tygla sina manliga drifter och blivit rumsren, under ytan lurar dock hotet om våld, vetskapen om att han har det i sig.
Kanske är aggressivitet och våld en viktig del av våra kroppar och därför något alla människor måste utöva i mindre eller större grad. Det är svårt att spekulera i om det beror på miljö eller arv, det enda jag vet är att våld inte bara är hemskt, utan också vackert och skönt. Protagonisten som efter en hel film av förtryck får vinna - inte sällan med en del våldsinslag – mot antagonisten, hur skönt är inte detta? Hur vacker är inte en stridens seger? Vi har många sårade och döda, men vi svek aldrig vår kamp, vi stod upp för rättvisan och segrade.
En värld utan våld, präglat av förståelse och rättvisa. En dag kanske vi är där. Tills den dagen är våldet något vi måste förhålla oss till, vare sig vi vill eller inte.
Mats:
Som jag var inne på kan kampsport såväl som annan idrott stimulera på ett sådant sätt att en annars våldsbenägen person förblir lugn och behärskad. Och jag tror det är det saken handlar om: Stimulans. I ett land som Sverige kan man tydligt se hur våldet är mer utbrett i områden av frustration och stort utanförskap. Våld i krigiska sammanhang kan förklaras på liknande sätt – en sista utväg när situationen inte förbättras med några andra medel.
Givet detta kommer alltså mängden våld automatiskt minska om man får bukt med problem som fattigdom, arbetslöshet och diskriminering. Mannen som slår sin fru är ju inte sällan hunsad på arbetet.
Instinkt eller inte – det är sant att våldet har två motstående symbolvärden i vår kultur. Dels som det förkastliga, destruktiva, brottsliga uttrycket. Dels som det rättfärdiga, handlingskraftiga, manliga. Och denna romantiska ställning tror jag tyvärr att våldet kommer bibehålla en lång tid framöver.
Om vikten av att diska
Jag har tänkt på det här med jämställdhet. Det är en för mig fullständigt medeltida tanke att beroende på vilket kön en människa föds med så ska han eller hon få en viss mängd valmöjligheter i livet, som då är könsbestämda. Jaha du är pojke, då får du välja ur den blå lådan. Jasså grovslaktare på Scan och knattefotbollstränare, vilket bra val min lille son! Tanken är helt absurd och kan bara försvaras med starka religiösa motiv, där gud har förutbestämt vissa sysslor för mannen och andra för kvinnan. Därför blir jag lite förvånad över mig själv när jag under valdebatternas sista dagar sitter och håller med Göran Hägglund. Han har ju rätt! Inte i att föräldrarna vet vad som är bäst för deras barn (varför har vi då en lag mot barnaga?), men i sak: Vad är det som säger att barnpassning är ett mått på jämställdhet? Sen när kom vi överrens om att det är disktimmarnas fördelning mellan könen som anger ett samhälles grad av jämställdhet?
Googlar jämställdhetsindex och får upp några parametrar man brukar mäta: Föräldraledighet, antal kvinnor i parlamenten, sjuktal, våld mot kvinnor, antal VAB-dagar (vård av sjukt barn) mm. Och jag tänker: i ett jämställt samhälle är det alltså så att det finns lika många kvinnor som män som vill sitta i parlamentet. I ett jämställt samhälle är män och kvinnor sjuka lika ofta. I ett jämställt samhälle slår kvinnorna männen lika mycket som männen slår kvinnorna. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmäldes 15 700 sexualbrott under 2009. Nästan alla offer var kvinnor. Då kan vi alltså uppnå jämställdhet genom att c:a 15 000 män blir offer för sexuellt våld! Det ska väl inte vara så svårt?
Jag gillar att diska. Om jag får vara i fred. Då får jag några minuters avkoppling efter en intrycksfylld middag. Jag gillar inte när någon säger till mig att jag är en ojämställd man för att jag sitter kvar och snackar efter maten och en kvinna tar hand om disken. Så länge alla trivs med det de gör kan det väl inte vara nått fel? För mig är det lika absurt att mäta jämställdhet i kvantiteter av disk som att tvinga någon att välja från den blå eller, om det är en tjej, den rosa lådan av livsmöjligheter. Därmed tycker jag att det blir absurt att tvinga människor att dela lika på föräldraförsäkringen av jämställdhetsskäl. Ni som läste mitt inlägg med rubriken ”Om Lasse, hans vänner och hans fiender” noterade att jag hyllade hans förslag om bröstpump. Det gjorde jag för att Göran Hägglund säger att han tycker om pappor som tar ut föräldraledighet, han vill bara inte tvinga dem, det är ju bara hyckleri!
Ok, jag vill alltså få fram: Det verkar finnas politisk konsensus kring vissa kvantitativa mått på jämställdhet och jag tycker att det är ett jävligt konstigt sätt att mäta jämställdhet på.
Mats:
Men hur ska man mäta då? Det finns tyvärr ingen SI-enhet som mäter jämställdhet, och därför har man ett jämställdhetsindex. Inte ett perfekt mått, men ett mått. Och ett mått behövs. Jag tror nämligen tyvärr att om det inte eldas konstant och frenetiskt i baken på gubbväldet så kommer jämställdhetsarbetet att avstanna. Det kommer heta att "kvinnor har fått det så mycket bättre, men man kan inte gå hur långt som helst", och "något måste de ju göra själva också". Så länge samhället inte är jämställt behövs jämställdhetsindex.
Givetvis måste individer ha rätt till fria val och särskilt att besluta inom familjen vilken arbetsfördelning som passar. Det är mycket svårt att besvara frågan om hur mycket miljöpåverkan respektive biologi som ligger bakom killar generellt gillar fotboll mer och tjejer är lite bättre på att baka. Personligen ser jag inget konstigt i att vi har olika medfödda färdigheter. Vi skiljer oss åt ganska mycket i fysionomi, så varför inte i mer abstrakta färdigheter.
Men jag tror också att jämställdhet, på det sätt den nu må vara definierad, är ett av de absolut viktigaste målen att uppnå i samhället. Och eftersom samhället står på patriarkala grundpelare behöver jämställdhetsutvecklingen hållas under armarna och knuffas framåt för att inte stå still eller backa. För den kämpar i uppförsbacke, vilket beror på just grundpelarna. De är så djupt nedsjunkna i den historiska dyn att det är svårt att skönja dem, så det är svårt att se, och lätt att glömma bort, de strukturer som beseglar kvinnans öde som underbetald på arbetsmarknaden och misstrodd i rättsväsendet.
Tänk efter - om det inte fanns en underliggande samhällsstruktur som favoriserar män så borde vi vara absolut jämställda för länge sedan. Vi är ett tillräckligt upplyst, fritt och demokratiskt land för att det rent statistiskt sett borde sitta lika många kvinnor som män i bolagsstyrelser, på VD:poster och på toppen av lönelistorna. Men i jämställdhetsfrågan råder det en enorm tröghet. För att bryta ny mark måste man ta i lite.
Därför behöver alltså frågan ständigt aktualiseras på något sätt. Därför finns alltså jämställdhetsindex. Att klaga på att index går upp om kvinnor börjar misshandla män i större utsträckning är lika dumt som att klaga på BNP som ett mått på länders välstånd bara för att det ökar om fler bryter benen på grund av dåligt sandade vägar. Ja, måtten är operfekta, men låt inte det skymma den verkliga utmaningen.
Varför inte dra saken till sin spets? Kvotera in 50% kvinnor i riksdagen, i styrelser och på chefsposter. Gör det skoningslöst. Hälften av kakan till männen och hälften till kvinnorna! Det blir nog ramaskri till en början, men efter något decennium eller så hinner systemet relaxera, för att använda en naturvetarterm. Nya konkurrenssituationer uppstår, men män tävlar med män och kvinnor med kvinnor. Och det är absolut jämn fördelning av alla typer av jobb across the board. Jag garanterar att det är den snabbaste vägen till löneutjämning.
Eller så erkänner vi bara att kvinnor och män vill och kan lite olika saker och börjar betala högre lön sjuksköterskor och lärare. Men det lär ju inte hända...
Alexander:
Synen på kvinnor och män som representerande två olika grupper av intressen som ska representeras i lika hög grad är ju absurd. Det finns kvinnor från alla olika samhällsklasser, med olika nationell och kulturell bakgrund och så vidare. Att det ena eller andra könet sen måste vara representerat i alla olika sammanhang blir lite märklig. Är det detta som är jämställdhet? Att könen är representerade i alla olika sammanhang överallt? Det är en ärlig fråga, jag har aldrig hört en bra definition av vad det jämställda samhället består av och då har jag intresserat mig för den här frågan sen jag var 15.
Det finns uppenbara problem i maktfördelningen mellan kvinnor och män. Män äger en massa mer än kvinnor och kan därför påverka världen en massa mer. Och när något är uppenbart skevt, då kanske det inte behövs några solida teorier eller visioner för att man som människa ska vilja göra något åt orättvisa. När någon blir diskriminerad på grunda av sitt kön, jag då är det fel. I övrigt måste väl folk få göra vad de vill. Om Elias tycker att det är viktigt att det ser snyggt och fint ut i köket hela tiden, jag då får han diska mer eller så får ha jobba på att hans sambo Sara ska förstå hur viktigt det är för honom att Sara diskar tallriken när hon tagit en macka. Men jag tycker att det är fel att fördelningen av hushållsarbete används som ett kvantitativt mått på jämställdhet. Istället har det blivit pedantens bästa argument att säga till någon som inte bryr sig om lite skit i hörnen att den personen är ojämställd.
Så, nu har väl jag sabbat mina chanser att sitta i riksdagen för all framtid (om jag inte redan hade det), vilket ju kan göra det samma. Sånt här får man inte prata om, det är tabu. Religionen är jämställdhet och trosbekännelsen lyder ”Feminist javisst!”
Mats:
Exemplet jag tog upp var extremt och inte på något sätt realistiskt. Dock finns det flera bottnar i det vi kallar jämställdhet, och en av dem, den att kvinnor och män ska behandlas lika på arbetsmarknaden och i rättssamhället, behöver i min mening definitivt lagliga piskor och morötter för att utvecklingen ska gå åt rätt håll.
Vad folk gör i sitt privatliv är en annan sak - eller borde idealiskt sett vara det. Jag tror att vi sitter och håller med varandra om att lite traditionell arbetsfördelning inom hemmets helgd inte borde anses så farligt. I de flesta fall är det nog inte det heller.
Dock finns det alltid flera grader i helvetet, och många gånger kan nog en alltför traditionell hushållsbild skada jämställdheten, särkilt om den innebär att kvinnor kan ägna mindre tid åt sin karriär än männen. Alltså tycker jag att arbetsfördelningen i hemmet till viss del spelar roll i den "kvantitativa" mätningen. På andra sidan tunneln är det naturligtvis egalt.
Nyckeln till ett mer jämställt samhälle är att våga bryta mönster, att rubba pendeln så mycket att den inte direkt kommer tillbaka till sin ursprungliga jämviktsposition. Vi måste hitta en ny och rättvis jämvikt. Och då kan det behövas att pendeln hamnar i ett antal extrempositioner, bäst representerade av kvotering och delade föräldradagar.
Är Socialdemokraternas roll utspelad?
Socialdemokraterna har byggt det moderna Sverige. Det råder ingen tvekan om saken. De byggde upp den välfärdsstat vi har idag. Men, för att travestera HasseåTage i Äppelkriget: De gjorde jobbet så bra att de rationaliserade bort sig själva. När nu den där fantastiska välfärden infunnit sig (vilket såklart alltid kan diskuteras) leder det oundvikligen till en större medelklass, med större privata ekonomiska intressen.
Den borgerliga sidan har varit smart. Deras taktik tycks vara att få den politiska debatten att handla om enbart plånboksfrågor. Den är liksom inte så ideologisk. Jobbskatteavdrag, RUT, mer frihet att välja skola - hur sexigt låter det egentligen? Jämför med solidaritet, jämlikhet och gemensamt ägande - det är slagor det! Jag har alltid tilltalats av den traditionella vänsterbilden av gemenskap. Särskilt med tanke på att vår största utmaning för framtiden - ett hållbart samhälle utan skenande klimatförändring - blir så kapitalt missförstått och underskattat av de borgerliga (jag menar, "en fordonsflotta helt oberoende av fossila bränslen 2030, och SAMTIDIGT utbyggd biltrafik runt Stockholm - KOM IGEN). Den socialistiska idén är mer logisk när det gäller att samsas om allt knappare resurser.
Men när folk väl står där med valsedeln i sin hand, vad tänker de på då? Sig själva, med största sannolikhet. Och sin plånbok. Det är inte många som röstar med siktet inställt på 2050. Och vad hjälper det då att vara visionär och gemensam och tänka på de fattiga och vara mot rasism när så många har fått det så bra och faktiskt INTE BEHÖVER TÄNKA PÅ DET. "En obekväm sanning" säger Al Gore om klimatförändringen. Det finns många obekväma sanningar i samhället, och skillnader mellan rika och fattiga är en. Men det behöver väl inte en pappaledig it-konsult i Vasastan tänka på, han som har fått 1000 extra i plånboken varje månad. (För att inte tala om den ofungerande integrationspolitiken, en sanning så obekväm att ingen av partiledarna vågat ta upp den i valrörelsen, och vips har SD fått alla missnöjesröster ute i landet. Genom ett (delvis motiverat) politikerförakt har de nu röstat in ett parti med ett (delivs) människoförakt.)
Däri ligger alltså Socialdemokraternas (och Vänsterpartiets problem). Det räcker inte med en rättfärdigad ideologi och vision när en majoritet av väljarna vill ha mer pengar i plånboken. Det ska till en jädrigt stor portion solidaritet för att en människa ska rösta emot något som gynnar henne själv, tror jag.
Man kan ha många åsikter om det - jag för min del tycker som sagt att vänsteridén för alltid kommer vara romantisk och en idé som behövs i alla demokratiska rum. Och visst vore det trevligt om samhället byggde lite mer på altruism mindre på konkurrens. Men så har vi det här med den globala ekonomin och fan och hans moster.
Kanske om alla blev vänner på Facebook?
/Mats
***
Mats har en poäng här och det är en historiskt och personligt mycket intressant poäng. Vad händer när man uppnår sina mål? Jag vill inte säga att Socialdemokraterna hade uppnått sina mål i slutet på 70-talet. Klart är i alla fall att någonting hände. Det som hände var en ekonomisk situation som vi inte var vana vid, en kris. Kriser var ganska ovanliga innan 70-talet, men efter det blev de allt mer frekventa. John Maynard Keynes var en ekonom under början av 1900-talet som blev något av socialdemokratins husgud. Keynes menade att staten måste stimulera efterfrågan i tider av ekonomisk kris för att undvika depression. Klassiskt har socialdemokratin sparat i ladorna när det har varit bra snurr på ekonomin, det vill säga tagit ut skatter, och spenderat lagren när det har behövts. Under 80-talet drogs politiken åt höger och Socialdemokraterna följde med. Nedskärningar i välfärden var ”nödvändiga” för att finansiera skattesänkningar som skull stimulera ekonomin. Istället för att låta staten stimulera ekonomin, sänktes skatterna och sen fick man gott hålla tummarna för att de som fick en massa pengar i plånboken spenderade dem vist och klokt så att det blev lite jobb av det hela. Det var början på Socialdemokraternas väloljade rutschbana utför.
Det alltruistiska samhället är inte ett socialistiskt samhälle. Välfärden har inte gillats av medelklassen för att de tycker så synd om arbetarklassen, utan för att de har tjänat på den. Det går inte att hävda att du ska rösta på Sossarna för att vara solidarisk med dina föräldrar. På samma sätt går det inte längre att hävda att du ska vara med i en fackförening för att vi har de att tacka för våra höga löner och trygga arbetsvillkor. Du måste tjäna på det, det är och har alltid varit det avgörande i slutändan.
När borgarna nu monterar ner välfärden bland annat genom att sänka A-kassans tak så att medelklassen förlorar mer på att vara arbetslös än en låginkomsttagare, då urholkas stödet för välfärdsstaten och vi får en situation likt den i USA där välfärd inte är för alla utan för de allra fattigaste. Då blir det också lättare att få medelklassen med sig på en klassisk skattesänkar politik, välfärdssamhället är ju ändå skit så varför betala skatt för det?
Socialdemokraterna är visionslösa. Vad är möjligheternas land för något? Det va ett försök från Mona att bygga en vision om Sverige, men den kom ju inte ut! Visionen måste trummas ut i varje andetag Sossarna tar! Mer Barak Obama liksom, kom igen nu för fan.
/Alexander
***Frågan som kvarstår är fortfarande vad Socialdemokraterna ska göra så länge >50% har det "bra nog" för att ha anledning att rösta för fler skattesänkningar och privatiseringar. Även om man förr om åren hade en välfärd som gick att stödja för att man i både låg- och medelklass "tjänade" på den, så tror jag att den liberala trenden är för stark för att vända. Valfrihet betyder mycket idag. Och därmed tror jag att det trots allt är solidaritetstänkandet som är sossarnas bästa vapen framöver.
Socialdemokraterna måste försöka lyckas med den otacksamma uppgiften att få tillräckligt många att rösta emot sina egna direkta intressen. I en perfekt värld skulle naturligtvis vår IT-konsult i Vasastan - trots att han är småbarnsförälder - ha några tankar över för de mindre lyckligt lottade (som inte har råd med privata dagis eller skolor), även när han står vid valurnan. Jag tror mycket väl att Alex kan få många att hålla med honom om välfärdens avveckling, men inte med den retorik som förts av de rödgröna hittills. Man måste bli smartare.
Jag vill återigen dra paralleller till vårt kära klimathot. Det är ett problem av helt annan dignitet än välfärdsfrågor, men det finns likheter. De flesta experter är överens om att den snabbaste och säkraste vägen till ett hållbart samhälle är att dra ner på konsumtionen av varor och tjänster, eftersom de slukar en stor andel av jordens energi i tillverknings- och transportfaserna. Men att verka för en försiktigare konsumtion har visat sig förtvivlat svårt, både för etablissemanget och privatpersoner. Det tycks gå emot hela vårt väsen att växla ner, att konsumera mindre och även jobba mindre. Det är det mest förnuftiga att göra, men just detta förnuft slår vi ifrån oss på grund av sanningens obekvämhet. Hur sjutton får man folk att vilja "motarbeta sig själva"?
Som akademiker kan man ibland bli bitter över hur folk tänker inom sina egna specialområden, och då är det lätt att ta till önskedrömmen att vi borde införa meritokratisk oligarki i Sverige, där de mest sakkunniga inom varje område beträdde ministerposterna och regerade efter sitt goda omdöme. Då skulle allt bli bra. Men nu är vi en demokrati, och det är väl lika bra, men detta måste alltså politiker förhålla sig till. De är det kitt som binder samman experternas saklighet och folkets nyckfullhet. Sköter man politiken skickligt kan man jämna ut de kanter och skarvar som uppstår mellan dem, och kanske till och med påverka folks köksbordsåsikter att gå i riktningar de kanske aldrig annars tagit.
Genom att skickligt framföra sina visioner och sina faktiska åtgärder i sakfrågor kan säkerligen Socialdemokraterna öka sitt väljarstöd, även i delar av landet där de traditionellt är svaga. Men det behövs ledarskap, strategi och konsensus. De senaste åren i opposition har visat ganska lite prov på detta, i alla fall i mina ögon. Let's face it - de har varken någon Per Schlingman eller Fredrik Reinfeldt, och många av deras mest populära namn (Jan Eliasson, Margot Wallström) var i det närmaste osynliga i denna valrörelse. Utan att ta för mycket i den heta Mona-potatisen vågar jag påstå att partiet behöver en rejäl föryngring och rokad i den inre kretsen.
Socialdemokraterna behöver inte överge sina grundläggande ideal. Tvärtom bör de lyfta fram dem på ett fräscht sätt och trumma in budskapet om gemenskap och solidaritet tills folk tror att de kom på det själva. Det vill säga - om de vill bli ett parti att räkna med igen. För just nu ter sig Moderaterna som moralitetens och anständighetens främsta förkämpar.
/Mats
***
Klassintresset ljuger aldrig sa en vis gammal man. Det är något som är högst sant i dagens Sverige, ett Sverige där det gäller att hålla de sina under armen och slåss för sin familjs överlevnad. Under hela valrörelsen trummade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ut sitt solidaritetsbudskap, och vilka två partier råtorskade? Solidaritet är sjukt ute.
Egentligen är det systemtänkandet som verkar vara ute, det är ingen som bryr sig om den större bilden. ”Så länge jag får 1000 kr mer i plånboken…”, det spelar ingen roll att samhället blir otryggare, min familj har fått det bättre. Det verkar vara tillväxtsamhällets sista dödsryckningar. Vi fortsätter att skapa kortsiktig tillväxt i lokala system, utan att ta hänsyn till konsekvenserna av vårt handlande. Så det är inget problem att maten vi äter innehåller mindre näringsämnen och smakförstärkare för att få till någon slags smak, näringsbristen leder till sjukdomar som leder till att läkemedelsföretagen tjänar pengar och den höga arbetslösheten garanterar en armada av jobbsugna människor redo att ta över efter den sjuke. Vi får en lokalt ökad tillväxt även när en oljetanker går på grund, det betyder inte att det för samhället framåt eller att det är ett hållbart sätt att bruka jorden på.
Precis som jag hoppas på en ökande kritik mot det sjuka i maximerad tillväxt, hoppas jag att en motreaktion på den medietränade men visionslöse politikern är nära. En politiker som inte tar varje tillfälle i akt för att tala om för dig att du kommer tjäna på den politik som förs. Jag vill istället se politiker som vågar tänka långsiktigt och ta tag i de frågor som måste tas tag i, och då måste politikerna våga göra bort sig i tv. Om politik skulle handla mer om diskussion än om debatt, mer om att komma fram till långsiktiga lösningar än om att krossa sin motståndare, då skulle vi få ett helt annat samhälle. Men så länge politikerna pratar om valfrihet för individen och skattesänkningar för Fan och hans moster, då kommer vi bry oss om just detta. Politiken sätter sin egen dagordning.
Socialdemokraterna kan inte vinna mot borgarna så länge de bara följer den dagordning som har satts upp. De måste stå för sin politik inte försöka vinna marknadsandelar till varje pris. Om det gamla stålföretaget SSAB helt plötsligt skulle börja producera halvtaskigt kaffe, för att det finns en massa pengar att tjäna i kaffe, så skulle de antagligen gå i konkurs. Sossarna måste återta makten över agendan och åter våga ta tag i de stora frågorna som verkligen spelar roll!
/Alexander
Valvaka
Mats:
Jag kan ju börja med fundera lite över det här med valvakor. Som tv-underhållning är det inte så fantastiskt upphetsande. Direkt kl. 20.00 presenteras en VALU, och oavsett vad SAMTLIGA partisekreterare säger så kommer resultatet överlag att stå sig. För så är det ju alltid, oavsett vad statsvetarprofessorn säger.
(För att göra det hela ännu mer repetitivt säger ju alla intervjuobjekt SAMMA sak när de blir utfrågade.)
SVT:s idé att "återförena" Bert Karlsson och Bengt Westerberg, för att höja underhållningsvärdet kan tänka, är direkt osmaklig. Varje gång Bert Karlsson öppnar munnen gråter änglarna.
Men han kan vara nöjd idag, precis som den där gången 1991. För nu tycks ett populistiskt och främlingsfientligt parti komma in i riksdagen igen. Jag hoppas, hoppas att det inte händer. Oavsett vad som händer är det helt ofattbart att så många i Sverige röstar på SD. Missnöjesparti, sägs det på tv. Mmm, samt även en barometer på vilken intelligensnivå Svenska folket besitter. Man skäms.
I övrigt är resultatet ingen överraskning. Frågan är i och för sig om folk har röstat baserat på opinionsundersökningarna. Jag håller med ledaren i DN idag som, trots att valet tycks gå tidningens väg, ifrågasätter det utrymme som ges för just prognoser. Hur många väljare kan med handen på hjärtat säga att de inte påverkats av dessa? Inte jag i alla fall.
/Mats
(Kommentera gärna under kvällens gång. Alex och Jag kommer bolla argument under kvällen)
Debatten fortsätter
Efter att ha underhållits i två timmar av slutdebatten har jag nu tagit mig samman för ett sista inlägg innan vallokalerna stänger.
Det är smått underhållande att se Göran Hägglund stå och säga att han jätte gärna vill att papporna ska stanna hemma, men de måste få bestämma det själva. Kan du inte stå för dina åsikter istället! Jag tycker att det är synt att tillbakadragandet av pappamånaderna ska vara en så politiskt inkorrekt åsikt. De gubbar och tanter som Göran Hägglund företräder måste väl kunna känna sig trygga med att de har någon som står upp för de stupkonservativa värderingarna!? Och detsamma gäller ju moderaterna. Fredrik Reinfeldt: sluta låssas som att du bryr dig om sjuka som blir av med sin sjukförsäkring, vem ska så den SUV-åkande Djursholmsmannen hitta sin trygghet hos? Politiska partier har ju utvecklats för att ta tillvara olika människors intressen. Sen möts man i ett parlament, eller på gator och torg och försöker vinna stöd för ett samhälle i fredlig anda, utan att gripa till vapen mot varandra.
Utbildning är fantastiskt för demokratin. Ju fler som lär sig ifrågasätta och tänka kritsikt desto svårare blir det att lura människor att köpa en politik som inte går deras intressen tillmötes. Det är klart att om man för en politik som de flesta inte tjänar på, då vill man inte att de flesta ska vara utbildade och kunna genomskåda detta. I debatten från i fredags kom det även fram att det är lika många som hoppar av yrkesutbildningar som redan idag finns, som de som hoppar av en gymnasieutbildning med en praktisk inriktning, som fordon eller hotell och restaurang. Och det är väl ganska logiskt att det är fler och bättre lärare som behövs för att få elever att fullfölja gymnasieskolan, inte mindre kunskap och slappare inställning till vad en samhällsmedborgare behöver kunna.
Valdebatt, forts.
Nu har ju inte socialdemokraterna och deras allierade varit sådär fantastiska på att skapa arbetstillfällen heller. De har inte direkt kunnat tala om för de arbetssökande var de ska springa! Under socialdemokraternas sista år vid makten före 2006 lanserade man stora satsningar på högre utbildning, med tiotusentals nya högskoleplatser. Men varför?
Vad tjänar ett samhälle på att alla är akademiker? Inget. Man får istället en massa överkvalificerade och olyckliga arbetslösa som satsat på en utbildning som inte nödvändigtvis leder till jobb, medan det är arbetsbrist i andra sektorer.
Man kan diskutera varför ett arbetarparti plötsligt vill att alla ska gå en högre utbildning. Det är ju inte så traditionellt socialdemokratiskt. Man anar en stigmatiserad klassfråga i botten av brunnen - alla - även de från traditionella arbetarförhållanden, ska gå en högre utbildning! Men man glömde att någon fortfarande måste göra de där traditionella jobben. Behovet av hantverkare, vårdare, serviceyrken osv är konstant stort. Men socialdemokraterna slog under sin senaste mandatperiod knut på sig själva och sa indirekt att dessa är andra klassens jobb.
Där har Björklund rätt i sin utbildningsfilosofi: Mer lärlingsplatser, gör om utbildningen så att den leder till jobb. Och Maud har rätt i att försöka ta död föreställningen om fina och ofina jobb.
Alliansens filosofi är långsiktig och kan kännas svår att ta till sig för många väljare. Men med en ökad andel arbetande - skattebetalande - medborgare, kommer många av de problem som kan kallas "klassfrågor" att reduceras. Alliansen största utmaning är att få medborgarna att tro på budskapet, och spela enligt en gemensam strategi. Orättvisor kommer alltid finnas i alla samhällsstrukturer, men om man ser förbi pratet om att de trampar på "den lilla människan" så tror jag att alliansens politik på sikt gör det bättre (eller möjligt att få det bättre) för alla.
Valdebatt!
Fram tills denna festliga tilldragelse ska vi på EnTankeIVeckan ha vår egen valdebatt. Det har väl knappast undgått våra läsare att vi som skriver har lite olika politisk åskådning. Så fram tills valnatten kommer vi i en rad inlägg att debattera och försöka detronisera den andres argument. Slagord skola uppfinnas! Politrucker skola kläs av! Nu kör vi!
(Vi kommer för övrigt att fortsätta debattera efter valet. Men vad det kommer handla om får ni se då.)
/ Mats & Alexander
Mats:
Den borgerliga alliansen förtjänar att sitta kvar.
Okej, jag håller inte med om allt alliansen står för. Å andra sidan håller jag inte med om allt de rödgröna står för. Och även om alla vet att vänsterintellektuella är trevligare, roligare och mer begåvade än höger-dito så måste jag säga att jag står lite mer bekvämt på det högra benet än det vänstra.
Dessutom har alliansen gjort sig förtjänt av en mandatperiod till.
Varför? De har genom sina konsekventa reformer gjort det mer lönsamt att jobba (morot) och på sikt lättare att bedriva näringsverksamhet (morot). Fler företag ger mer jobb och fler skatteintäkter. Det gynnar också entreprenörskap och innovation, vilket är absolut nödvändigt när det enda Sverige som liten välfärdsstat kan konkurrera med på den globala marknaden är teknisk spetskompetens och just innovation. Vi kan inte mäta oss med Asien i billig massproduktion, och att det finns ett och annat söndagsexemplar bland vår påstått så högkvalificerade chefsexport har ju nyligen Carl-Henrik visat prov på.
I ett hönan eller ägget-dilemma måste man välja vad man ska börja med. Man kan dra i långbänk om sänkta skatter leder till fler jobb eller fler jobb till sänkta skatter, men jag tycker alliansen gjort rätt som helt enkelt bestämt sig för en linje och visat prov på handlingskraft. Och de har varit framgångsrika. Finanskrisen var inte deras fel, och för övrigt lotsade Anders Borg igenom den stormen på ett mycket bra sätt. Det känns lite förljuget att skylla en (förvisso oroväckande) hög arbetskraft på Alliansen i detta läge.
Jag kan tänka mig att Reinfeldt låter hård och skoningslös för en långtidsarbetslös. Men jag tycker att det uppfostrande mantrat att man måste jobba för sin välfärd är sunt. Likt en sträng magister lär han svenska folket veta hut. Klipp dig och skaffa ett jobb, latmask! "Men det finns ju inga..." Men hitta på ett då. Var kreativ. De hårdare tagen mot sjukskrivna, bidragstagare m.m. är den nödvändiga piskan som alltid följer moroten åt.
Problemet med en alltför bidragsfinansierad välfärd är när det blir möjligt, ja rentav behagligt, att leva utan jobb. Jag menar inte med detta att spotta på alla de som är arbetslösa och gör allt ni kan för att skaffa sysselsättning. Det är just dessa hjätar som politiker måste stötta och hjälpa. Men blir man, som med alliansens politik, tränad och uppfostrad till att ta ansvar för sin egen sysselsättning, så tror jag att vi på sikt kan få en arbetsmarknad full av kreativitet, och som klarar av att underhålla sig själv. Den mängd välfärd som Sverige klarar av att producera är ju direkt proportionerlig till drivet och skickligheten i den samlade arbetskraften.
Så även om magister Reinfeldt är sträng och lite tråkig så har han goda avsikter. Men de är långsiktiga, och tar mer än bara en mandatperiod att göra Svenska folket vana vid. Jag tycker att alliansen har haft rätt intentioner och förtjänar fortsatt förtroende.
Alexander:
Det finns ett väldigt stort problem med den hårdförda piskan med vilken alliansen i ett desperat försök driver på de icke arbetande delen av befolkningen: Hur långt du som arbetsför och arbetsvillig än är villig att springa för att undkomma rappen, måste dina steg leda i rätt riktning, mot ett nytt jobb. Men framför allt: du måste veta var du ska springa! En av mina gurus heter Fredrik Härén. Han säger i sitt sommarprat från 2008 att han tycker att alla ska ha ett jobb som de tycker är roligt. Finns det inga jobb som du tycker är roliga? ja då ska du skapa det jobbet! Fredrik Härén har startat eget företag och är en av de mest kreativa personer jag någonsin träffat på. Var han har fått den kreativiteten ifrån vet jag inte, men jag är övertygad om att den inte kommer från svenska skolan. Skolan i Sverige i all ära, men den skapar inte kreativa, självständigt tänkande individer, den skapar tjänstemän till produktionen. Så att säga till en man som jobbat hela sitt liv med att sätta ihop bilar på SAAB, eller en kvinna som suttit i kassan på COOP och trivs med det, att de ska skapa det jobb de tycker är roligt – det är jävligt mycket lättare sagt, än gjort.
Därmed inte sagt att jag inte håller med min kära guru. Jag tycker att människor som drivs av något större än lönechecken, människor som vågar satsa på sina drömmar och kanske starta ett företag är det finaste som finns. Tyvärr har vi inte den befolkningen idag. Skolan måste satsa med på kritiskt tänkande och innovation, inte korvstoppning och betyg i ordning och uppförande.
Jag är väldigt orolig över Sveriges utveckling. Vi ser ett allt hårdare klimat. Ett Sverige där det inte är tillåtet att vara sjuk. Ett samhälle där inte bara skatterna sänks för de som redan har mycket utan där de gemensamma tillgångarna vi har säljs ut till underpris till de redan välbärgade. Stockholms stad har ägt en stor mängd hyreshus, den mängden minskar med en rasande fart. Lägenheter reas ut till personer som bor i innerstan och dagen efter kan sälja till miljonvinster. Företag som går med miljoner i vinst - som Vin och Sprit - och bringar in pengar till skattkassa, till den gemensamma välfärden, dessa företag säljs ut för att vi tydligen inte ska äga nått tillsammans längre. Det bara är så.
Jag tycker det är uppenbart att talet om nya moderater inte är nått annat än en ny strategi för att införa det samhälle de alltid velat införa. Historiskt har det funnits ett stort stöd för det svenska välfärdssamhället. Nu undermineras stödet för välfärdssamhället hos medelklassen genom att tryggheten minskar, taket i A-kassa sänks o.s.v. klimatet hårdnar och ”klasser” spelas ut mot varandra. Jag vill leva i ett varmt och respektfullt Sverige där vi tar hand om varandra i stället. Jag är övertygad om att vi kommer vinna på det i längden.
PS. Stellan Skarsgård är på min sida DS.
Om Lasse, hans vänner och hans fiender
Jag tycker som sagt att det är kul med politik, men tyvärr verkar valrörelser sällan handla om att komma fram till lösningar på Sveriges problem, istället är den viktigaste uppgiften att få motståndarna att framstå i så dålig dager som möjligt är. Därför blev jag heller inte förvånad när jag öppnar SvD på tisdag morgon och rubriker som ”Bröstpumpen sågas” möter mig efter att Lars Ohly blev utfrågad förra söndagen.
Visst är det roligt med politisk satir, jag är ett stort fan av Henrik Dorsins små sånger till partiledarna och jag tycker att Per Gudmundson fick till det i sitt inlägg ”Dags för en progressiv amningspolitik för 2010-talet”. Det jag tycker är tråkigt är att alla försök att lösa de problem som uppstår i strävan efter att skapa det samhälle som önskas, ska häcklas. Nu råkar det vara så att mammor tar ut mer av föräldraledigheten och det är säkerligen en av anledningarna till att kvinnor halkar efter männen lönemässigt. Alla verkar vara överrens om att det inte är rätt att kvinnor tjänar mindre än män, men om politiker kommer med lösningar på det problemet då kommer de råka jävligt risigt ut. Om nu önskan är att föräldraledigheten ska delas lika mellan pappan och mamman, då är en individualiserad föräldraförsäkring det enskilt bästa sättet att lösa problemet på. Anledning till att vi har pappor som är hemma med sina barn idag är att pappamånaderna infördes. Anledningen till att Sverige är ett så fantastiskt land (så jävla jämställt för att citera Henrik Schyffert) är det tvång vi har använt för att skapa det samhälle vi vill ha. Lasse ska ha cred för att han som 50-årig gubbe vågar föreslå lösningar på de problem mammor kan uppleva när vi tar steg mot att det blir mer och mer ok för en pappa att stanna hemma med ungen.
Pajkastningen syftar inte till att lösa några problem. Då skulle det vara uppenbart att mamman kan amma på kvällar och helger för att hålla uppe hormonflödet uppe. Det finns till och med en lag som säger att mamman kan gå från jobbet för att amma. Ser fram emot när jag på min eftermiddagspromenad med barnvagnen kan glida förbi frugan på jobbet för en amningspaus.
***
I varje utfrågning har SVT med någon person som får ställa en fråga. Maria Wetterstrand fick frågan av en man i Kiruna som tyckte att det va ”förjävligt att bensinskatten skulle höjas”. Det är klart att herr Kirunabo inte tänker så långt, men i praktiken argumenterar han för att Sverige ska vara fortsatt oljeberoende. Olja är en produkt som det finns flera skäl till att inte vara beroende av. Humanitära, miljömässiga och praktiska skäl. Vore det inte så jävla grymt om Sverige skulle bli det första oljeoberoende landet i världen? Vi håller på med utbyggnaden av biobränsleanläggningar och infrastruktur för tankställen, oljepannan är i de allra flesta fall ett minne blott. Med en progressiv politik skulle det gå att ställa om på några år! Det stora problemet är smörjoljor och råvaror till plast- och kemiindustrin, och såklart en och annan grinig gubbe som vägrar konvertera sin bil till biodiesel.
***
Alla är nog överrens om att den senaste tidens politiska utveckling har gått mot att staten ska lägga sig i mindre och mindre vad människor gör. De statliga företagen säljs ut och friheten att välja skola och dagis är i det närmaste total. Det var inte längesen det typ inte fanns en enda privat vårdklinik och kommunen kunde under min uppväxt tvinga mig att gå i den skola som låg närmast mitt hus, trots att jag kanske inte alls ville gå där. Denna politiska utveckling gillas av vissa, framförallt politiker och väljare på högerkanten.
Maud Olofsson som frågades ut i tisdags verkar också gilla denna utveckling. Hon fick börja med att försvara ett sviket vallöfte från 2006: att alla varor skulle ursprungsmärkas, oavsett var varan kommer ifrån eller vilken typ av vara det rör sig om. Maud tycker att det är viktigt att hon vet var maten hon äter kommer ifrån och hon försöker äta så mycket lokalproducerat som möjligt. Däremot hade det enligt henne visat sig att det blir för dyrt för företagen om alla varor ska ursprungsmärkas och hon tycker istället att industrin själv ska ta på sig jobbet att ursprungsmärka, utan en tvingande lag. Hon vill nämligen inte att staten ska lägga sig i allt, det ska inte bli krångligare att driva företag än det redan är. Det har hon helt rätt i, staten ska inte lägga sig i allt. Problemet är bara att industrin inte kan gå före i sådana här frågor.
För 19 år sedan infördes en jävligt jobbig koldioxidskatt i Sverige. Den skatten är ett klockrent exempel på när politiken visar vägen och företagen slipper genomföra en förändring ”självmant”. Ståltillverkaren SSAB skulle aldrig själva ha sagt: ”Nu ska vi gå före och byta ut en massa fossila bränslen i vår produktion”. De hade inga incitament för att göra det. Incitamenten skapades av staten och det är precis vad staten SKA lägga sig i! Staten ska rita upp de stora visionerna och leda samhället i en riktning, sen är det upp till väljarna att rösta på de politiker som pekar i den riktning som varje väljare själv vill gå. Maud du är inte dum i huvudet, du är bara lurad in i ett samarbete med moderater som vill att industrin ska kunna göra kortsiktiga vinster på vår framtida miljös bekostnad. Snälla Maud sluta passa upp på Fredde och dina nya coola polare, återta vallöftet från 2006 och börja föra en politik i rätt riktning igen!
/Alexander
7 partier som är sådär
Valrörelsen liknar moderna fotbollsmatcher, som de har kommit att se ut på 2000-talet. När det gäller riktigt, riktigt mycket är det viktigare att täppa till bakåt och undvika misstag än att våga satsa framåt och gå för ett avgörande. Och just nu försvarar den borgerliga alliansen sin 1-0-ledning med en halvtimme kvar att spela.
Olof Palme skulle aldrig ha missat chansen att använda som slagträ det faktum att vi nu har runt 10% arbetslöshet, heter det i Godmorgon, Världen! i P1. Och han skulle slå hårt. Men nu är det ingen hetta, inga strider. Så hur ska man orka bry sig?
Det hela är kanske en konsekvens av att våra sju riksdagspartier obönhörligen över tid rör sig mot mittfåran. (Bra namn det där, mittfåra. Man ser framför sig ett djupt dike som man förr eller senare dras ned i på grund av den låga potentialenergin, om ni ursäktar den vetenskapliga parallellen.) Det är svårt att få till heta debatter när Mona och Fredrik dela 99% av den politiska genpoolen. Och eftersom det första budordet i varje partis katekes tycks vara att aldrig erkänna när en motståndare har rätt, så grips det allt som oftast efter halmstrån i radio- och TV-studior. Inte vill den rödgröna alliansen ge de borgerliga många rätt från den gågna mandatperioden, men samtidigt lovar man att inte riva upp ROT och en mängd andra reformer som genomförts. Därmed kommer ju ett indirekt erkännande.
Som väljare kan jag tycka att det dels känns väldigt instängt med två block som man indirekt kommer rösta på oavsett vilket parti inom dem man väljer. Som många analytiker förutspått är det nog många gröna sympatisörer, så även jag, som tänker både en och två gånger innan de i princip lägger sin röst även på Lars Ohly. Och jag känner inte så mycket för mitt liberala standardparti längre när jag måste dras med Göran Hägglund och hans verklighetens folk. Och var fan är miljöfrågorna som moderaterna så vitt och brett talade om för ett år sen när man hade ett EU-ordförandeskap och ett (misslyckat) Köpenhamnsmöte att tänka på. Jag känner mig således också som ett fotbollslag som satsar på defensiven hellre än att begå något misstag.
Gudrun Schyman skrev idag på DN debatt att 46% av befolkningen tycker att det vore bra om FI satt i riksdagen. Samtidigt som man undrar var de fått dem siffrorna ifrån förstår jag precis hur de tillfrågade tänker. Visst vore det bra med en rejäl feministisk aktör i maktens korridorer, bara jag slipper rösta på dem. Man vill liksom inte satsa på en förlorare. Och från att som (tydligen) 15% av oss kunna tänka sig att rösta på FI till att faktiskt rösta på dem är det ett ganska stort steg.
Suck.
Men.
Kanske är det ändå ett friskhetstecken att det är så avslaget denna gång, trots en brinnande kris i Europa och trots att högerextremismen och främlingsfientligheten grasserar runt om våra gränser. Vi kan lite tillbakalutat konstatera att vi har det rätt så bra, att demokratin fungerar och att medierna sköter den kritiska granskningen av makten på ett bra sätt.
Och för att dra ännu en idrottsrefrerens: Även om hjärtat klappar lite extra för något speciellt lag så går inte världen under för att ett annat lag vinner allvsenskan, mer än för de allra mest hängivna fansen.
Så även om man kan tycka att det mesta i politiken är sådär och att ingenting passar så är det just här vi har anledning att vara nöjda och stolta. Att ingen propaganda döljer politikens många gånger gråa och fula utseende. Att alla har sina svaga sidor och att folk är fritänkande nog att sprida sina egna värderingar åt både höger och vänster - och därmed få det lite svårt i valet som en bieffekt. Att säga att partierna är "sådär" är kanske missvisande. "Lagom" är nog bättre. Svenskans mest användbara ord.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Stort liv.
