Man kan konsumera sig ur allt, typ
Jag har köpt nya skor. De är det snyggaste, bekvämaste par skor jag någonsin ägt hittils. Jag borde vara glad (i alla fall en sådär 14.3 dagar enligt Nextopia-tesen). Men det finns en hake. Skorna var svindyra. Riktigt sådär så det brände till i plastkortet. Kanske blev det permanenta brännskador också.
När det gäller konsumtion lutar jag läbbigt mycket åt "bara det bästa duger"-mentaliteten. Skadetvasåskadetva, och så vidare. Jag undrar oroligt om jag håller på att förvandlas till en obotlig märkessnobb. Den självbilden trivs jag inte så bra med. För jag vet ju å så väl hur tokigt det här med konsumtion är.
Det är nu ungefär ett år sedan vi alla eldade upp oss, entankeiveckan inkluderat, över klimatmötet i Köpenhamn. Det blev inte den klimatpolitiska (förlåt) islossning som många hade hoppats på, och sedan dess har inte mycket hänt. Nu pågår Cancun och ingen verkar orka bry sig.
För drygt två år sen bröt Finanskrisen med stort F ut i hela världen, och det hette ganska omgående att vi skulle konsumera oss ur krisen.
Vår ekonomi och välfärd står och faller, som ju alla vet, med att marknaden är aktiv, att det köps och säljs och skapas arbete. Vår hemvist Jorden står och faller med att vi inte lakar ur allt kapital eller skadar det känsliga klimatsystemet, och vi har hört till leda att det är just ökad konsumtion och ökat resande som driver på den processen.
Vi arma medborgare förväntas alltså vara klimatsmarta, helst koldioxidneutrala, samtidigt som vi drar vårt strå till stacken och konsumerar riktigt ordentligt så att samhället kan fortsätta framåt. En sån paradox är jädrigt svår att hantera, och det leder oftast till att vi följer minsta motståndets lag och gör det enklaste, dvs låtsas som att klimatet inte är något påverkas av lilla mig och definitivt inte kommer orsaka något kännbart under min livstid. Vi liksom fungerar bara så.
För att undvika för mycket sten i mitt lilla glashus ska jag inte peka med några pinnar eller så. Jag har det jädrigt svårt själv att avväga den omöjliga balansen mellan konsumtion och restriktion. Men jag skulle vilja efterlysa en debatt, att man (främst politikerna, antar jag) faktiskt ägnar denna mycket filosofiska problematik mer tid och utrymme i det offentliga rummet. För som det är nu skuttar man vikt undan hela tiden.
Exempelvis diskuteras det mycket sällan vilken konsumtionsaktiviteter i vardagen som faktiskt ger ett synbart utslag, och vilka som är försumbara. Föreningar som MJV tröskar på i bakgrunden och ger ut diverse rapporter, men jag anar viss partiskhet i räkneexercisen.
Med lite enkel gymnasiematte bör de flesta å andra sidan kunna räkna på sina största koldioxidkällor och begränsa dem, istället för att följa det ena hjärndöda, förklädd-reklam-rådet efter det andra. Att det överhuvud taget är lagligt att till exempel föreslå ett bilbyte bara för att den nya drar några procent mindre soppa är ett mysterium, eftersom Det kostar motsvarande många års körning i energi räknat att tillverka en ny bil.
Nä, mer förnuft i debatten kring privatpersonens inverkan på klimatet, och framförallt mindre falsk marknadsföring!
Jag och mina dyra vanor då? Tja, jag brukar i alla fall intala mig själv att det är bättre att köpa något riktigt bra och slita på det i några år istället för att uppdatera ofta. Ja, jag vet, sååå out of style! Och det är möjligt att känslan av självrättfärdighet är Placebo. Men jag slipper åtminstone shoppa så ofta. För det är tråkigt, bara så ni vet. Nu ska jag njuta av att jag konsumerat mig ur båda skokris och klimathot, i minst 14 dagar till.
/Mats
När det gäller konsumtion lutar jag läbbigt mycket åt "bara det bästa duger"-mentaliteten. Skadetvasåskadetva, och så vidare. Jag undrar oroligt om jag håller på att förvandlas till en obotlig märkessnobb. Den självbilden trivs jag inte så bra med. För jag vet ju å så väl hur tokigt det här med konsumtion är.
Det är nu ungefär ett år sedan vi alla eldade upp oss, entankeiveckan inkluderat, över klimatmötet i Köpenhamn. Det blev inte den klimatpolitiska (förlåt) islossning som många hade hoppats på, och sedan dess har inte mycket hänt. Nu pågår Cancun och ingen verkar orka bry sig.
För drygt två år sen bröt Finanskrisen med stort F ut i hela världen, och det hette ganska omgående att vi skulle konsumera oss ur krisen.
Vår ekonomi och välfärd står och faller, som ju alla vet, med att marknaden är aktiv, att det köps och säljs och skapas arbete. Vår hemvist Jorden står och faller med att vi inte lakar ur allt kapital eller skadar det känsliga klimatsystemet, och vi har hört till leda att det är just ökad konsumtion och ökat resande som driver på den processen.
Vi arma medborgare förväntas alltså vara klimatsmarta, helst koldioxidneutrala, samtidigt som vi drar vårt strå till stacken och konsumerar riktigt ordentligt så att samhället kan fortsätta framåt. En sån paradox är jädrigt svår att hantera, och det leder oftast till att vi följer minsta motståndets lag och gör det enklaste, dvs låtsas som att klimatet inte är något påverkas av lilla mig och definitivt inte kommer orsaka något kännbart under min livstid. Vi liksom fungerar bara så.
För att undvika för mycket sten i mitt lilla glashus ska jag inte peka med några pinnar eller så. Jag har det jädrigt svårt själv att avväga den omöjliga balansen mellan konsumtion och restriktion. Men jag skulle vilja efterlysa en debatt, att man (främst politikerna, antar jag) faktiskt ägnar denna mycket filosofiska problematik mer tid och utrymme i det offentliga rummet. För som det är nu skuttar man vikt undan hela tiden.
Exempelvis diskuteras det mycket sällan vilken konsumtionsaktiviteter i vardagen som faktiskt ger ett synbart utslag, och vilka som är försumbara. Föreningar som MJV tröskar på i bakgrunden och ger ut diverse rapporter, men jag anar viss partiskhet i räkneexercisen.
Med lite enkel gymnasiematte bör de flesta å andra sidan kunna räkna på sina största koldioxidkällor och begränsa dem, istället för att följa det ena hjärndöda, förklädd-reklam-rådet efter det andra. Att det överhuvud taget är lagligt att till exempel föreslå ett bilbyte bara för att den nya drar några procent mindre soppa är ett mysterium, eftersom Det kostar motsvarande många års körning i energi räknat att tillverka en ny bil.
Nä, mer förnuft i debatten kring privatpersonens inverkan på klimatet, och framförallt mindre falsk marknadsföring!
Jag och mina dyra vanor då? Tja, jag brukar i alla fall intala mig själv att det är bättre att köpa något riktigt bra och slita på det i några år istället för att uppdatera ofta. Ja, jag vet, sååå out of style! Och det är möjligt att känslan av självrättfärdighet är Placebo. Men jag slipper åtminstone shoppa så ofta. För det är tråkigt, bara så ni vet. Nu ska jag njuta av att jag konsumerat mig ur båda skokris och klimathot, i minst 14 dagar till.
/Mats
Kommentarer
Postat av: Viktor
Viktigt ämne som är intressant att resonera kring. Detta med att bilar är så energikostsamma att framställa, det är något som man kan utveckla vidare. Självklart bör produktionsutsläppen räknas med, men hur ser den ut jämfört med andra prylar som man skulle kunna få för sig att köpa i stället för en ny bil? Om jag lägger mina pengar på en bil, så betyder ju det förmodligen att jag avstår något annat. Hur mycket utsläpp hade då detta gett upphov till?
Nu tror jag väl att om det finns människor som köper nya bilar såpass utan vidare, så är de så ekonomiskt utrustade att de inte behöver välja. På det stora hela är ju även våra personliga resurser begränsade och vi kan bara sträva efter att få så liten påverkan på jorden per krona som möjligt.
Trackback
