Nytt år, nya omöjligheter
Ett nytt år är här, fullt av löften och förväntningar. Så jag tänkte att det var hög tid att posta ett nytt inlägg på bloggen.
Temat är framtid! Ack, ljuva, förlovade framtid! Vilka löften hålla inte 2011? För att inte tala om 2012 och därpå följande jubelår?
Nja. På nyårsafton i år roade jag mig, kanske en aning smaklöst, med att tippa 2011 som ett riktigt Littorinskt skitår. Mest bara för att vara en motvikt till den allerstädes rådande positivismen vi unga, priviligerade, begåvade, entreprenöriella och fan vet vad människor.
Men när alla smällare var smällda och skumpan uppdrucken tänkte jag att det nog ändå är en rätt så realistisk profetia. Alltså, man vill ju inte vara den som förstör stämningen på det eviga västerländska partyt, men pekade inte ganska många visare 2010 åt helt fel riktning?
Några exempel:
- Nordkorea testar kärnvapen, och skjuter prick på både sydkoreanska båtar och öar, och kommer undan med sin hittepåretorik.
- USA:s yngsta politiska rörelse vrider debatten tillbaka 100 år och för upp Gud, abortförbud och en förmultnad grundlag högst upp på dagordningen för världens viktigaste globala aktör.
- "Europas siste diktator" tycks ha siktet inställt på att även bli ihågkommen som en av de värsta och mest långvariga. Resten av Europa låter det hända.
- Den föredetta diktaturen Ryssland verkar också vara på väg att göra helt om och låta sig styras blint av en machopellejöns med tvivelaktig självdistans.
- Islamofobin i Europa växer. Kaukasofobin i mellanöstern liksaså. Kulturer som borde vara ödesbestämda att sammanföras och blomstra tycks aldrig ha stått längre ifrån varandra.
- Israel gör en stor "Fuck You" till resten av världen och är stora mobbaren sandlådan. Om världen är South Park är Israel Eric Cartman.
- Kina lägger beslag på mer och mer av världens energi och kapital (helt naturligt). Men på bekostnad av förtryck av en sjättedel av Jordens befolkning.
- Och så var det kokainhandel och fullt maffiakrig i Mexiko, en sexistisk skurk vid makten i Italien, jordbävning i Haiti, en tjurig jättebaby till valförlorare i Elfenbenskusten (krig i februari, någon?) osv... listan kan göras längre.
- Kanal 5 börjar sända en realityserie om barn som bråkar och slår varandra när de lämnas helt själva.
Äh, men vi i Sverige har det ju bra. Det har ju Fredrik sagt... Jo, i och för sig. Vi kan under omständigheterna skatta oss lyckliga. Vi tycks ha haft ett ansvarsfullt styre genom finanskriserna, och jag tror Anders Borg när han säger att landets ekonomi är i god form. Så visst får vi det bättre här på hemmaplan. Alla har redan minst en iPhone, och i slutet av året har vi nog alla en iPad var också. Ändå är vi alla lika medvetet alternativa som snubbarna i Stockholmsnatt Lyckan är gjord.
Men hallå, glömmer vi inte att vi i lilla Sverige inte är mer än en liten fjärt, en snorkråka i förhållande till hela världens befolkning. Visst kan, och bör, vi njuta av tillvaron så länge den varar. Men i år går saker och ting åt helvete i världen. Problemen såddes förra året, och i år hämtas skörden in.
Jag är den första som blir glad om jag har fel, och jag inser givetvis samtidigt hur många framstående domedagsprofeter som alla fått ge sig när människan med all sin påhittighet och drivkraft klarat sig ur knipa efter knipa. Men jag har sagt det förut: rent realistiskt så kan ju inte partyt fortsätta för alltid.
Nej, lugn, vi snackar inte Ragnarök och Armageddon här. Bara att 2011 blir ett riktigt jäkla skitår därute i världen. Men ta det bara lugnt så är det snart till ända.
/Mats
Temat är framtid! Ack, ljuva, förlovade framtid! Vilka löften hålla inte 2011? För att inte tala om 2012 och därpå följande jubelår?
Nja. På nyårsafton i år roade jag mig, kanske en aning smaklöst, med att tippa 2011 som ett riktigt Littorinskt skitår. Mest bara för att vara en motvikt till den allerstädes rådande positivismen vi unga, priviligerade, begåvade, entreprenöriella och fan vet vad människor.
Men när alla smällare var smällda och skumpan uppdrucken tänkte jag att det nog ändå är en rätt så realistisk profetia. Alltså, man vill ju inte vara den som förstör stämningen på det eviga västerländska partyt, men pekade inte ganska många visare 2010 åt helt fel riktning?
Några exempel:
- Nordkorea testar kärnvapen, och skjuter prick på både sydkoreanska båtar och öar, och kommer undan med sin hittepåretorik.
- USA:s yngsta politiska rörelse vrider debatten tillbaka 100 år och för upp Gud, abortförbud och en förmultnad grundlag högst upp på dagordningen för världens viktigaste globala aktör.
- "Europas siste diktator" tycks ha siktet inställt på att även bli ihågkommen som en av de värsta och mest långvariga. Resten av Europa låter det hända.
- Den föredetta diktaturen Ryssland verkar också vara på väg att göra helt om och låta sig styras blint av en machopellejöns med tvivelaktig självdistans.
- Islamofobin i Europa växer. Kaukasofobin i mellanöstern liksaså. Kulturer som borde vara ödesbestämda att sammanföras och blomstra tycks aldrig ha stått längre ifrån varandra.
- Israel gör en stor "Fuck You" till resten av världen och är stora mobbaren sandlådan. Om världen är South Park är Israel Eric Cartman.
- Kina lägger beslag på mer och mer av världens energi och kapital (helt naturligt). Men på bekostnad av förtryck av en sjättedel av Jordens befolkning.
- Och så var det kokainhandel och fullt maffiakrig i Mexiko, en sexistisk skurk vid makten i Italien, jordbävning i Haiti, en tjurig jättebaby till valförlorare i Elfenbenskusten (krig i februari, någon?) osv... listan kan göras längre.
- Kanal 5 börjar sända en realityserie om barn som bråkar och slår varandra när de lämnas helt själva.
Äh, men vi i Sverige har det ju bra. Det har ju Fredrik sagt... Jo, i och för sig. Vi kan under omständigheterna skatta oss lyckliga. Vi tycks ha haft ett ansvarsfullt styre genom finanskriserna, och jag tror Anders Borg när han säger att landets ekonomi är i god form. Så visst får vi det bättre här på hemmaplan. Alla har redan minst en iPhone, och i slutet av året har vi nog alla en iPad var också. Ändå är vi alla lika medvetet alternativa som snubbarna i Stockholmsnatt Lyckan är gjord.
Men hallå, glömmer vi inte att vi i lilla Sverige inte är mer än en liten fjärt, en snorkråka i förhållande till hela världens befolkning. Visst kan, och bör, vi njuta av tillvaron så länge den varar. Men i år går saker och ting åt helvete i världen. Problemen såddes förra året, och i år hämtas skörden in.
Jag är den första som blir glad om jag har fel, och jag inser givetvis samtidigt hur många framstående domedagsprofeter som alla fått ge sig när människan med all sin påhittighet och drivkraft klarat sig ur knipa efter knipa. Men jag har sagt det förut: rent realistiskt så kan ju inte partyt fortsätta för alltid.
Nej, lugn, vi snackar inte Ragnarök och Armageddon här. Bara att 2011 blir ett riktigt jäkla skitår därute i världen. Men ta det bara lugnt så är det snart till ända.
/Mats
Man kan konsumera sig ur allt, typ
Jag har köpt nya skor. De är det snyggaste, bekvämaste par skor jag någonsin ägt hittils. Jag borde vara glad (i alla fall en sådär 14.3 dagar enligt Nextopia-tesen). Men det finns en hake. Skorna var svindyra. Riktigt sådär så det brände till i plastkortet. Kanske blev det permanenta brännskador också.
När det gäller konsumtion lutar jag läbbigt mycket åt "bara det bästa duger"-mentaliteten. Skadetvasåskadetva, och så vidare. Jag undrar oroligt om jag håller på att förvandlas till en obotlig märkessnobb. Den självbilden trivs jag inte så bra med. För jag vet ju å så väl hur tokigt det här med konsumtion är.
Det är nu ungefär ett år sedan vi alla eldade upp oss, entankeiveckan inkluderat, över klimatmötet i Köpenhamn. Det blev inte den klimatpolitiska (förlåt) islossning som många hade hoppats på, och sedan dess har inte mycket hänt. Nu pågår Cancun och ingen verkar orka bry sig.
För drygt två år sen bröt Finanskrisen med stort F ut i hela världen, och det hette ganska omgående att vi skulle konsumera oss ur krisen.
Vår ekonomi och välfärd står och faller, som ju alla vet, med att marknaden är aktiv, att det köps och säljs och skapas arbete. Vår hemvist Jorden står och faller med att vi inte lakar ur allt kapital eller skadar det känsliga klimatsystemet, och vi har hört till leda att det är just ökad konsumtion och ökat resande som driver på den processen.
Vi arma medborgare förväntas alltså vara klimatsmarta, helst koldioxidneutrala, samtidigt som vi drar vårt strå till stacken och konsumerar riktigt ordentligt så att samhället kan fortsätta framåt. En sån paradox är jädrigt svår att hantera, och det leder oftast till att vi följer minsta motståndets lag och gör det enklaste, dvs låtsas som att klimatet inte är något påverkas av lilla mig och definitivt inte kommer orsaka något kännbart under min livstid. Vi liksom fungerar bara så.
För att undvika för mycket sten i mitt lilla glashus ska jag inte peka med några pinnar eller så. Jag har det jädrigt svårt själv att avväga den omöjliga balansen mellan konsumtion och restriktion. Men jag skulle vilja efterlysa en debatt, att man (främst politikerna, antar jag) faktiskt ägnar denna mycket filosofiska problematik mer tid och utrymme i det offentliga rummet. För som det är nu skuttar man vikt undan hela tiden.
Exempelvis diskuteras det mycket sällan vilken konsumtionsaktiviteter i vardagen som faktiskt ger ett synbart utslag, och vilka som är försumbara. Föreningar som MJV tröskar på i bakgrunden och ger ut diverse rapporter, men jag anar viss partiskhet i räkneexercisen.
Med lite enkel gymnasiematte bör de flesta å andra sidan kunna räkna på sina största koldioxidkällor och begränsa dem, istället för att följa det ena hjärndöda, förklädd-reklam-rådet efter det andra. Att det överhuvud taget är lagligt att till exempel föreslå ett bilbyte bara för att den nya drar några procent mindre soppa är ett mysterium, eftersom Det kostar motsvarande många års körning i energi räknat att tillverka en ny bil.
Nä, mer förnuft i debatten kring privatpersonens inverkan på klimatet, och framförallt mindre falsk marknadsföring!
Jag och mina dyra vanor då? Tja, jag brukar i alla fall intala mig själv att det är bättre att köpa något riktigt bra och slita på det i några år istället för att uppdatera ofta. Ja, jag vet, sååå out of style! Och det är möjligt att känslan av självrättfärdighet är Placebo. Men jag slipper åtminstone shoppa så ofta. För det är tråkigt, bara så ni vet. Nu ska jag njuta av att jag konsumerat mig ur båda skokris och klimathot, i minst 14 dagar till.
/Mats
När det gäller konsumtion lutar jag läbbigt mycket åt "bara det bästa duger"-mentaliteten. Skadetvasåskadetva, och så vidare. Jag undrar oroligt om jag håller på att förvandlas till en obotlig märkessnobb. Den självbilden trivs jag inte så bra med. För jag vet ju å så väl hur tokigt det här med konsumtion är.
Det är nu ungefär ett år sedan vi alla eldade upp oss, entankeiveckan inkluderat, över klimatmötet i Köpenhamn. Det blev inte den klimatpolitiska (förlåt) islossning som många hade hoppats på, och sedan dess har inte mycket hänt. Nu pågår Cancun och ingen verkar orka bry sig.
För drygt två år sen bröt Finanskrisen med stort F ut i hela världen, och det hette ganska omgående att vi skulle konsumera oss ur krisen.
Vår ekonomi och välfärd står och faller, som ju alla vet, med att marknaden är aktiv, att det köps och säljs och skapas arbete. Vår hemvist Jorden står och faller med att vi inte lakar ur allt kapital eller skadar det känsliga klimatsystemet, och vi har hört till leda att det är just ökad konsumtion och ökat resande som driver på den processen.
Vi arma medborgare förväntas alltså vara klimatsmarta, helst koldioxidneutrala, samtidigt som vi drar vårt strå till stacken och konsumerar riktigt ordentligt så att samhället kan fortsätta framåt. En sån paradox är jädrigt svår att hantera, och det leder oftast till att vi följer minsta motståndets lag och gör det enklaste, dvs låtsas som att klimatet inte är något påverkas av lilla mig och definitivt inte kommer orsaka något kännbart under min livstid. Vi liksom fungerar bara så.
För att undvika för mycket sten i mitt lilla glashus ska jag inte peka med några pinnar eller så. Jag har det jädrigt svårt själv att avväga den omöjliga balansen mellan konsumtion och restriktion. Men jag skulle vilja efterlysa en debatt, att man (främst politikerna, antar jag) faktiskt ägnar denna mycket filosofiska problematik mer tid och utrymme i det offentliga rummet. För som det är nu skuttar man vikt undan hela tiden.
Exempelvis diskuteras det mycket sällan vilken konsumtionsaktiviteter i vardagen som faktiskt ger ett synbart utslag, och vilka som är försumbara. Föreningar som MJV tröskar på i bakgrunden och ger ut diverse rapporter, men jag anar viss partiskhet i räkneexercisen.
Med lite enkel gymnasiematte bör de flesta å andra sidan kunna räkna på sina största koldioxidkällor och begränsa dem, istället för att följa det ena hjärndöda, förklädd-reklam-rådet efter det andra. Att det överhuvud taget är lagligt att till exempel föreslå ett bilbyte bara för att den nya drar några procent mindre soppa är ett mysterium, eftersom Det kostar motsvarande många års körning i energi räknat att tillverka en ny bil.
Nä, mer förnuft i debatten kring privatpersonens inverkan på klimatet, och framförallt mindre falsk marknadsföring!
Jag och mina dyra vanor då? Tja, jag brukar i alla fall intala mig själv att det är bättre att köpa något riktigt bra och slita på det i några år istället för att uppdatera ofta. Ja, jag vet, sååå out of style! Och det är möjligt att känslan av självrättfärdighet är Placebo. Men jag slipper åtminstone shoppa så ofta. För det är tråkigt, bara så ni vet. Nu ska jag njuta av att jag konsumerat mig ur båda skokris och klimathot, i minst 14 dagar till.
/Mats
En tanke lite då och då
Kära, trogna läsare och vänner!
Jag och Mats, kanske mest jag, måste be lite om ursäkt för att vi inte riktigt lyckas leva upp till vårt namn, en tanke i veckan. Det har flera anledningar och jag tänker inte gå in på dem här.
Vi kommer i fortsättningen skriva en tanke lite när det faller oss in. Den ambitiösa takt med vilket vi publicerade inlägg i början var för mäktig att upprätthålla när nyhetens behag hade lagt sig och allt annat...
Jag vet att de flesta av er brukar gå in när ni fått ett meddelande av oss och så kan det alltså fortsätta! bara lite mindre ofta. Mats har hintat om att han har nått gång, så snart kanske.
Hoppas du även i fortsättningen läser våra tankar om alla möjliga jordiska och utomjordiska saker!
Kram på er
/Alexander
Jag och Mats, kanske mest jag, måste be lite om ursäkt för att vi inte riktigt lyckas leva upp till vårt namn, en tanke i veckan. Det har flera anledningar och jag tänker inte gå in på dem här.
Vi kommer i fortsättningen skriva en tanke lite när det faller oss in. Den ambitiösa takt med vilket vi publicerade inlägg i början var för mäktig att upprätthålla när nyhetens behag hade lagt sig och allt annat...
Jag vet att de flesta av er brukar gå in när ni fått ett meddelande av oss och så kan det alltså fortsätta! bara lite mindre ofta. Mats har hintat om att han har nått gång, så snart kanske.
Hoppas du även i fortsättningen läser våra tankar om alla möjliga jordiska och utomjordiska saker!
Kram på er
/Alexander
Gräset ÄR alltid grönare
Alex skrev senast om den tveeggade känslan som uppstår när man inte är hemma, och blir överväldigad av alla smaker, dofter och nyanser av livet som man normalt inte stöter på. Omväxling förnöjer, som det heter, och det är inte så konstigt att det vilda och opolerade som finns på kontinenten lockar, särskilt när trygga, säkra, ospännande Sverige står en upp i halsen.
När jag var i Australien för några år sedan träffade jag många svenskar som rest dit, inte så mycket för att komma till Australien som för att komma bort från Sverige. Det verkade populärt att säga saker i stil med "Det är för litet för mig", samtidigt som de himlade lite glättigt med ögonen. (Denna till synes genetiskt betingade egenskap hos exilsvenskar har även skildrats briljant flera gånger i Rocky.) Samtidigt var Australien ett naturligt val eftersom det ju fanns så många svenskar dår. Hyckleri, någon?
Vi drivs att upptäcka nya miljöer och kulturer av många skäl: Nyfikenhet, behov av avkoppling, miljöombyte, kulturellt utbyte, verklighetsflykt... När något av dessa behov tillfredsställs får vi en positiv inställning till den nya platsen, och uppskattar den för det den kan erbjuda som inte finns hemma. Alltså ser vi nästan alla platser vi besöker under en begränsad tid genom ett filter, och detta filter rensar bort de mindre smickrande fasetterna.
Samtidigt som vi åker världen runt på jakt efter det som Sverige saknar, kommer många människor hit på jakt efter det Sverige har. Lustigt nog så är många av de företeelser som vi är mest less på - trygghetsknarkandet som Alex skrev om, Jante, lagomheten - attribut som vi blir beundrade för utifrån. Vi har mycket i vårt samhälle att vara stolta över, men för oss är dessa ting lika tråkvanliga som fil till frukost, så det märks inte. Ändå är gräset grönare i Sverige i många avseenden - om man inte kommer från Sverige.
Jag har grubblat mycket över resande och de miljöproblem det medför. Flygtrafiken är en av de största källorna till ökad mängd koldioxid i atmosfären, och man kan verkligen ifrågasätta nödvändigheten att svischa över halva jordklotet i många lägen. Måste verkligen familjen Rutgerstein åka till Thailand varje jul? (Ja, för utan lite sol och värme ståår man bara inte ut med vintern!) Vi tycks ta det för givet att få flyga ett obegränsat antal gånger vart som helst, bara vi betalar för oss. Det är vår rättighet som fria människor. Men för inte alls länge sedan var flyg en lyx som långt ifrån alla fick uppleva under en livstid. Samtidigt är nästan alla jag pratat om detta med överens om att resande är oumbärligt för kulturutbyte, förståelse och försoning, och i förlängningen världsfred. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte träffar varandra?
Vi måste alltså lära oss att skilja på resor och resor. Jag tycker inte riktigt att det är okej att "fly" till Australien för att det är varmt där och kallt i Sverige, och sedan bara hänga med andra Svenskar på backpackerställe efter backpackerställe. Slöseri med resurser.
Res av rätt anledning. Att ta tåget till kontinenten och undersöka färgen på deras gräs är definitivt en legitim anledning.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Över Gränsen.
Disclaimer: Inläggets rubrik har ingenting att göra med miljöpartiets slogan. Det är bara ett meningslöst sammanträffande.
När jag var i Australien för några år sedan träffade jag många svenskar som rest dit, inte så mycket för att komma till Australien som för att komma bort från Sverige. Det verkade populärt att säga saker i stil med "Det är för litet för mig", samtidigt som de himlade lite glättigt med ögonen. (Denna till synes genetiskt betingade egenskap hos exilsvenskar har även skildrats briljant flera gånger i Rocky.) Samtidigt var Australien ett naturligt val eftersom det ju fanns så många svenskar dår. Hyckleri, någon?
Vi drivs att upptäcka nya miljöer och kulturer av många skäl: Nyfikenhet, behov av avkoppling, miljöombyte, kulturellt utbyte, verklighetsflykt... När något av dessa behov tillfredsställs får vi en positiv inställning till den nya platsen, och uppskattar den för det den kan erbjuda som inte finns hemma. Alltså ser vi nästan alla platser vi besöker under en begränsad tid genom ett filter, och detta filter rensar bort de mindre smickrande fasetterna.
Samtidigt som vi åker världen runt på jakt efter det som Sverige saknar, kommer många människor hit på jakt efter det Sverige har. Lustigt nog så är många av de företeelser som vi är mest less på - trygghetsknarkandet som Alex skrev om, Jante, lagomheten - attribut som vi blir beundrade för utifrån. Vi har mycket i vårt samhälle att vara stolta över, men för oss är dessa ting lika tråkvanliga som fil till frukost, så det märks inte. Ändå är gräset grönare i Sverige i många avseenden - om man inte kommer från Sverige.
Jag har grubblat mycket över resande och de miljöproblem det medför. Flygtrafiken är en av de största källorna till ökad mängd koldioxid i atmosfären, och man kan verkligen ifrågasätta nödvändigheten att svischa över halva jordklotet i många lägen. Måste verkligen familjen Rutgerstein åka till Thailand varje jul? (Ja, för utan lite sol och värme ståår man bara inte ut med vintern!) Vi tycks ta det för givet att få flyga ett obegränsat antal gånger vart som helst, bara vi betalar för oss. Det är vår rättighet som fria människor. Men för inte alls länge sedan var flyg en lyx som långt ifrån alla fick uppleva under en livstid. Samtidigt är nästan alla jag pratat om detta med överens om att resande är oumbärligt för kulturutbyte, förståelse och försoning, och i förlängningen världsfred. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte träffar varandra?
Vi måste alltså lära oss att skilja på resor och resor. Jag tycker inte riktigt att det är okej att "fly" till Australien för att det är varmt där och kallt i Sverige, och sedan bara hänga med andra Svenskar på backpackerställe efter backpackerställe. Slöseri med resurser.
Res av rätt anledning. Att ta tåget till kontinenten och undersöka färgen på deras gräs är definitivt en legitim anledning.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Över Gränsen.
Disclaimer: Inläggets rubrik har ingenting att göra med miljöpartiets slogan. Det är bara ett meningslöst sammanträffande.
Omvärlden brakar in
Jag går ofta omkring och känner mig lite lätt avskärmad från den "verkliga" världen. Ni vet - den som omnämns i nyheter och som 'alla andra' verkar tillhöra. Det är en värld full av pensionssparande, lägenhetsaffärer, snökaos och Melodifestivaler. Men jag tillhör den inte. Inget av det där berör mig. Alla känner nog dessutom igen den avtrubbade känslan som lätt kan infinna sig när man sitter framför nyheterna och för umpte gången i ordningen matas med hemska historier och våld, katastrofer och ond bråd död. Det är hemskt och det berör, men det är liksom en annan värld.
Därför var det, utan att överdriva, omtumlande när jag runt 17.30 igår fick höra om massakerhotet mot KTH. Vi har sett det hända i USA, flera gånger dessutom, och till och med så nära som i Finland. Men inte skulle väl något sådant hända här? Nej, nej! Inte gamla fina, trygga KTH, mitt lärosäte och min arbetsplats, vars område jag nästan dagligen varit på sedan hösten 2003. Nej, nej, sånt händer någon annanstans.
Ändå kom alltså ett hot via ett forum om ett 'go-with-a-burst'självmord som känns igen alltför väl från Världen Därute. Ni har redan läst detaljerna framlänges och baklänges, så jag ska inte rapa upp dem här igen. Det var väl för väl att hotet kunde avvärjas.
Men det slår mig, och det med kraft, hur lätt, hur otroligt lätt det skulle vara för honom - eller någon annan - att faktiskt göra slag i saken. Offren skulle vara chanslösa - särskilt nu när det är tentaperiod och tusentals elever sitter inklämda i salar med sina tentamina. Vart skulle de fly om någon rätt och slätt går in genom dörren och börjar panga?
Det är vår smala lycka att mannen i fråga i) uppenbarligen ville ha så mycket uppmärksamhet att han gick ut med ett hot, ii) var dum nog att inte dölja sin IP-adress. Betänk alternativen: Någon som fått psykbryt går en dag helt enkelt och skjuter ner alla han kommer åt - utan att förvarna. Eller kommer med hot som i stort sett lamslår (eller i alla fall skräckslår) hela lärosätet. Vi är så sårbara. Det är väl tur, får man tänka, att vi människor har förmågan att stänga ute tankarna på alla skräckscenarier som i princip hotar oss vart vi än rör oss i det moderna samhället (nån mer som börjar tänka på den gamla JustD-dängan Tvångstankar?).
Ju mer man tänker på det, desto läskigare blir det. Bäst kanske att låta bli och bara andas ut.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Stockholms Kyss - En av många av hans Stockholmsskildringar, men den här tycker jag skildrar både lockelserna och farorna med en storstad. Passar en dag som denna, tycker jag.
Därför var det, utan att överdriva, omtumlande när jag runt 17.30 igår fick höra om massakerhotet mot KTH. Vi har sett det hända i USA, flera gånger dessutom, och till och med så nära som i Finland. Men inte skulle väl något sådant hända här? Nej, nej! Inte gamla fina, trygga KTH, mitt lärosäte och min arbetsplats, vars område jag nästan dagligen varit på sedan hösten 2003. Nej, nej, sånt händer någon annanstans.
Ändå kom alltså ett hot via ett forum om ett 'go-with-a-burst'självmord som känns igen alltför väl från Världen Därute. Ni har redan läst detaljerna framlänges och baklänges, så jag ska inte rapa upp dem här igen. Det var väl för väl att hotet kunde avvärjas.
Men det slår mig, och det med kraft, hur lätt, hur otroligt lätt det skulle vara för honom - eller någon annan - att faktiskt göra slag i saken. Offren skulle vara chanslösa - särskilt nu när det är tentaperiod och tusentals elever sitter inklämda i salar med sina tentamina. Vart skulle de fly om någon rätt och slätt går in genom dörren och börjar panga?
Det är vår smala lycka att mannen i fråga i) uppenbarligen ville ha så mycket uppmärksamhet att han gick ut med ett hot, ii) var dum nog att inte dölja sin IP-adress. Betänk alternativen: Någon som fått psykbryt går en dag helt enkelt och skjuter ner alla han kommer åt - utan att förvarna. Eller kommer med hot som i stort sett lamslår (eller i alla fall skräckslår) hela lärosätet. Vi är så sårbara. Det är väl tur, får man tänka, att vi människor har förmågan att stänga ute tankarna på alla skräckscenarier som i princip hotar oss vart vi än rör oss i det moderna samhället (nån mer som börjar tänka på den gamla JustD-dängan Tvångstankar?).
Ju mer man tänker på det, desto läskigare blir det. Bäst kanske att låta bli och bara andas ut.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Stockholms Kyss - En av många av hans Stockholmsskildringar, men den här tycker jag skildrar både lockelserna och farorna med en storstad. Passar en dag som denna, tycker jag.
God Jul och Gott Eftertänksamt År
Hej och God Jul på er!
Den sedvanliga stressen innan julafton har gjort att bloggen blivit lite eftersatt. Så nu, på självaste julafton, hittar jag lite tid att skriva. Märkligt, det där, att man stressar så mycket för att hinna förbereda en högtid som i hög grad handlar om att vila. Vi människor är bra märkliga.
Jul. Denna häxblandning av traditioner från kristendomen, hedniska kulturer och nån konstig tomte. Och där vi mer och mer tycks offra på marknadens altare. Bryr vi oss ens om varför vi firar jul längre, eller är det ett svepskäl för snaps, skinka och ett nytt biljardbord?
Jag säger inte att man måste vara religiös för att få fira jul, men jag tycker det vore fint om alla tog tillfället i akt och använde dessa stillsamma dagar till lite sällsynt kontemplation. Om vad som helst egentligen. Det finns så mycket där ute som tål att tänkas på.
Julen är ju också en sådan högtid där man alltid påpekar att många hamnar utanför, särsklit barn i trassliga familjer, hemlösa, människor i krishärdar med flera. Det är svårt att hjälpa alla som egentligen behöver julens givmildhet mer än en själv - det ligger ju i mänsklighetens natur att se till sig och de sina först. Något som ändå alla kan kosta på sig är att skänka en tanke till alla där ute, som oavsett anledning inte har det så bra. Och kanske viktigast: Man får inte glömma att vara tacksam för det man har. Bli inte fartblind bland alla klappar! Vad gör det om bilbanan inte var så stor som du hoppades? Du som läser tillhör ändå förmodligen de matriellt mest lyckosamma 5 procenten i världen. Och vet du vad? Det är ganska stor sannolikhet att du gör det för att du fötts in i den kretsen. Ren och skär tur, med andra ord.
Slutligen brukar ju alla mot slutet av året ha dille på att summera det som varit. I år är det dessutom decenniets sista år, så man summerar 00-talet. Ett lustigt fenomen, som i sig lett till flera spaltkilometer krönikor, kåserier och blogginlägg. Svante Weyler sa träffsäkert att det inte lönar sig att sitta och försöka skriva historia så nära inpå. "Vad minns vi från 00-talet? Fråga mig om 20 år!" Vi på Entankeiveckan nöjer oss med att förutse att det var grundandet av denna blogg som kommer stå ut från 00-talet. Kaxighet är det nya svart.
Så god kontemplerande jul på er alla! Och glöm inte julaftonens viktigaste hålltid: Nej, det är inte Kalle/Anna Anka. Det är självklart Karl-Bertil Jonssons julafton, kl. 19.00 på SVT1. Eller för de mer moderna - troligtvis närsomhelst på SVTPlay...
/Mats
Den sedvanliga stressen innan julafton har gjort att bloggen blivit lite eftersatt. Så nu, på självaste julafton, hittar jag lite tid att skriva. Märkligt, det där, att man stressar så mycket för att hinna förbereda en högtid som i hög grad handlar om att vila. Vi människor är bra märkliga.
Jul. Denna häxblandning av traditioner från kristendomen, hedniska kulturer och nån konstig tomte. Och där vi mer och mer tycks offra på marknadens altare. Bryr vi oss ens om varför vi firar jul längre, eller är det ett svepskäl för snaps, skinka och ett nytt biljardbord?
Jag säger inte att man måste vara religiös för att få fira jul, men jag tycker det vore fint om alla tog tillfället i akt och använde dessa stillsamma dagar till lite sällsynt kontemplation. Om vad som helst egentligen. Det finns så mycket där ute som tål att tänkas på.
Julen är ju också en sådan högtid där man alltid påpekar att många hamnar utanför, särsklit barn i trassliga familjer, hemlösa, människor i krishärdar med flera. Det är svårt att hjälpa alla som egentligen behöver julens givmildhet mer än en själv - det ligger ju i mänsklighetens natur att se till sig och de sina först. Något som ändå alla kan kosta på sig är att skänka en tanke till alla där ute, som oavsett anledning inte har det så bra. Och kanske viktigast: Man får inte glömma att vara tacksam för det man har. Bli inte fartblind bland alla klappar! Vad gör det om bilbanan inte var så stor som du hoppades? Du som läser tillhör ändå förmodligen de matriellt mest lyckosamma 5 procenten i världen. Och vet du vad? Det är ganska stor sannolikhet att du gör det för att du fötts in i den kretsen. Ren och skär tur, med andra ord.
Slutligen brukar ju alla mot slutet av året ha dille på att summera det som varit. I år är det dessutom decenniets sista år, så man summerar 00-talet. Ett lustigt fenomen, som i sig lett till flera spaltkilometer krönikor, kåserier och blogginlägg. Svante Weyler sa träffsäkert att det inte lönar sig att sitta och försöka skriva historia så nära inpå. "Vad minns vi från 00-talet? Fråga mig om 20 år!" Vi på Entankeiveckan nöjer oss med att förutse att det var grundandet av denna blogg som kommer stå ut från 00-talet. Kaxighet är det nya svart.
Så god kontemplerande jul på er alla! Och glöm inte julaftonens viktigaste hålltid: Nej, det är inte Kalle/Anna Anka. Det är självklart Karl-Bertil Jonssons julafton, kl. 19.00 på SVT1. Eller för de mer moderna - troligtvis närsomhelst på SVTPlay...
/Mats
En tanke i veckan. En blogg med kvalitet. En blogg med eftertänksamhet.
Bästa läsare!
Hej och välkommen till "En tanke i veckan", bloggen som drivs av två vänner med gott om idéer och åsikter om det mesta. Och det är just vad denna blogg kommer avhandla. Det mesta, alltså. Varje vecka skriver någon av oss ett nytt inlägg, och ämnet är fritt. Politik, miljö, kultur, känslor eller varför inte erotik? Du kan aldrig vara säker på vad nästa inlägg kommer handla om. Det är inte vi heller.
Vi som skriver heter Mats Linder och Alexander Olsson. Två vänner med ganska olika bakgrund, och ibland eniga, ibland skilda åsikter. Det som förenar oss här är kärleken till det fria ordet, till diskussionen och till att få uttrycka sig i skrift.
Du som läsare är naturligtvis varmt välkommen att kommentera, diskutera, hylla eller kanske såga oss. Är det inte hela vitsen med bloggar, så säg.
Vi avslutar med att citera Patrik Larsson i MNK: "Nu kör vi!"
