Omvärlden brakar in
Jag går ofta omkring och känner mig lite lätt avskärmad från den "verkliga" världen. Ni vet - den som omnämns i nyheter och som 'alla andra' verkar tillhöra. Det är en värld full av pensionssparande, lägenhetsaffärer, snökaos och Melodifestivaler. Men jag tillhör den inte. Inget av det där berör mig. Alla känner nog dessutom igen den avtrubbade känslan som lätt kan infinna sig när man sitter framför nyheterna och för umpte gången i ordningen matas med hemska historier och våld, katastrofer och ond bråd död. Det är hemskt och det berör, men det är liksom en annan värld.
Därför var det, utan att överdriva, omtumlande när jag runt 17.30 igår fick höra om massakerhotet mot KTH. Vi har sett det hända i USA, flera gånger dessutom, och till och med så nära som i Finland. Men inte skulle väl något sådant hända här? Nej, nej! Inte gamla fina, trygga KTH, mitt lärosäte och min arbetsplats, vars område jag nästan dagligen varit på sedan hösten 2003. Nej, nej, sånt händer någon annanstans.
Ändå kom alltså ett hot via ett forum om ett 'go-with-a-burst'självmord som känns igen alltför väl från Världen Därute. Ni har redan läst detaljerna framlänges och baklänges, så jag ska inte rapa upp dem här igen. Det var väl för väl att hotet kunde avvärjas.
Men det slår mig, och det med kraft, hur lätt, hur otroligt lätt det skulle vara för honom - eller någon annan - att faktiskt göra slag i saken. Offren skulle vara chanslösa - särskilt nu när det är tentaperiod och tusentals elever sitter inklämda i salar med sina tentamina. Vart skulle de fly om någon rätt och slätt går in genom dörren och börjar panga?
Det är vår smala lycka att mannen i fråga i) uppenbarligen ville ha så mycket uppmärksamhet att han gick ut med ett hot, ii) var dum nog att inte dölja sin IP-adress. Betänk alternativen: Någon som fått psykbryt går en dag helt enkelt och skjuter ner alla han kommer åt - utan att förvarna. Eller kommer med hot som i stort sett lamslår (eller i alla fall skräckslår) hela lärosätet. Vi är så sårbara. Det är väl tur, får man tänka, att vi människor har förmågan att stänga ute tankarna på alla skräckscenarier som i princip hotar oss vart vi än rör oss i det moderna samhället (nån mer som börjar tänka på den gamla JustD-dängan Tvångstankar?).
Ju mer man tänker på det, desto läskigare blir det. Bäst kanske att låta bli och bara andas ut.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Stockholms Kyss - En av många av hans Stockholmsskildringar, men den här tycker jag skildrar både lockelserna och farorna med en storstad. Passar en dag som denna, tycker jag.
Därför var det, utan att överdriva, omtumlande när jag runt 17.30 igår fick höra om massakerhotet mot KTH. Vi har sett det hända i USA, flera gånger dessutom, och till och med så nära som i Finland. Men inte skulle väl något sådant hända här? Nej, nej! Inte gamla fina, trygga KTH, mitt lärosäte och min arbetsplats, vars område jag nästan dagligen varit på sedan hösten 2003. Nej, nej, sånt händer någon annanstans.
Ändå kom alltså ett hot via ett forum om ett 'go-with-a-burst'självmord som känns igen alltför väl från Världen Därute. Ni har redan läst detaljerna framlänges och baklänges, så jag ska inte rapa upp dem här igen. Det var väl för väl att hotet kunde avvärjas.
Men det slår mig, och det med kraft, hur lätt, hur otroligt lätt det skulle vara för honom - eller någon annan - att faktiskt göra slag i saken. Offren skulle vara chanslösa - särskilt nu när det är tentaperiod och tusentals elever sitter inklämda i salar med sina tentamina. Vart skulle de fly om någon rätt och slätt går in genom dörren och börjar panga?
Det är vår smala lycka att mannen i fråga i) uppenbarligen ville ha så mycket uppmärksamhet att han gick ut med ett hot, ii) var dum nog att inte dölja sin IP-adress. Betänk alternativen: Någon som fått psykbryt går en dag helt enkelt och skjuter ner alla han kommer åt - utan att förvarna. Eller kommer med hot som i stort sett lamslår (eller i alla fall skräckslår) hela lärosätet. Vi är så sårbara. Det är väl tur, får man tänka, att vi människor har förmågan att stänga ute tankarna på alla skräckscenarier som i princip hotar oss vart vi än rör oss i det moderna samhället (nån mer som börjar tänka på den gamla JustD-dängan Tvångstankar?).
Ju mer man tänker på det, desto läskigare blir det. Bäst kanske att låta bli och bara andas ut.
/Mats
Veckans Winnerbäck: Stockholms Kyss - En av många av hans Stockholmsskildringar, men den här tycker jag skildrar både lockelserna och farorna med en storstad. Passar en dag som denna, tycker jag.
Kommentarer
Trackback
