Det ryggradslösa maktskiktet i väst behöver lite egyptisk ryggrad
Två revolutioner på bara en månad. Jag som skrev att 2011 blir ett skitår kanske får äta upp min pessimism i alla fall.
Det jag tänkte ondgöra mig över den här gången är istället "Västvärldens" motbjudande hyckleri när det gäller att å ena sidan liera sig med diktaturer för att de är "stabila" och å andra sidan stå förnöjsamt och titta på när människor med livet som insats slåss för sin frihet.
Nu verkar det första, smärtsamma steget mot demokratisering i Egypten vara taget, men inte tack vare Obama, Sarkozy, Merkel, Bildt och de andra diplomatiska tungviktarna som europeiska och amerikanska medborgare förväntar sig ska "utöva påtryckningar" för vår räkning i sådana här fall.
Det viktigaste för vår politiska elit har istället varit att uttrycka sin oro för minskad "stabilitet", som om miljontals människors frihet är värd att offras för att vi i väst ska ha någon slags kontroll över den världspolitiska kartan. Samtidigt är fegisarna givetvis snabba med att ta till superlativen när vågskålen tillslut har tippat förtryckarna över ända. Inget satsat, inget förlorat.
En essä och en krönika i veckan handlar om detta hyckleri: Time Magazines Joe Klein skriver om hur USA gång på gång lierar sig med skurkar för att få till den dyrköpta "stabiliteten". Och professor Slavoj Zizek skrev i DN 11/2 om den grymma ironin i att västvärlden står på sidan och tjatar om "dialog" med en icke erkänd regering och "laglig" maktövergång från en regim som knappast kan sägas vara legitim.
Det är lätt att bli upprörd och frustrerad över denna ryggradslöshet - Calle B säkert kan försvara i sömnen med sin väloljade retorik: Man får inte klampa in och påverka en suverän stat hur som helst, jadijadija. Men så är det, och så har det, när man tänker efter, alltid varit.
Under Kalla Kriget höll USA åtskilliga tyranner om ryggen. Bättre det än det socialistiska (på amerikanska: kommunistiska) spöket. I frihetens namn fick hela Latinamerika lida: Kuba, Dominikanska republiken, Argentina, Chile osv. En cynisk och vidrig politik som beskrivits väl av Noam Chomsky i boken "Hybris". Jag läste också nyss Den förträffliga "Bockfesten" av Mario Vargas Llosa (killen fick Nobelpris, så tacka fan för att den var bra), som beskriver diktatorn Rafael Trujillos välde i Dominikanska republiken i tre decennier fram till 1961 då han mördades. Boken beskriver väl hur omhuldad han blev av bland annat USA så länge hans regim höll sig någorlunda rumsren, men när folkmord och krig finiansierat med utomstående medel började höja röster runt om i världen drog man öronen åt sig. Först skapa monstret, sedan överge det. Men överlåt saneringen åt offren.
Vi får inte heller glömma Saddam Hussein, vars maktposition kom till med stöd från USA eftersom den sågs som ett bättre alternativ än islamism. Det unika - och glädjande - med Egypten är att störtandet av tyrannen sker på fredlig väg och grundar sig i folket, det visar på en enorm styrka. Egyptierna bryr sig inte om att landets "stabilitet" förmodligen är raserat för en lång tid framöver, det finns värden som står över att kunna ha överblick och kontroll.
Det tycker jag västvärldens ledare ska tänka på när man ena stunden prisar Kina för dess ekonomiska tillväxt och "stabilitet", bjuder in snuskgubben Khadaffi till toppmöten eller ens bryr sig om vad Putin säger. Skit ska skit ha. Våga vara kompromisslösa mot alla dessa politikens skurkar, stöd öppet folkrörelserna och sluta hyckla!
/Mats
Det jag tänkte ondgöra mig över den här gången är istället "Västvärldens" motbjudande hyckleri när det gäller att å ena sidan liera sig med diktaturer för att de är "stabila" och å andra sidan stå förnöjsamt och titta på när människor med livet som insats slåss för sin frihet.
Nu verkar det första, smärtsamma steget mot demokratisering i Egypten vara taget, men inte tack vare Obama, Sarkozy, Merkel, Bildt och de andra diplomatiska tungviktarna som europeiska och amerikanska medborgare förväntar sig ska "utöva påtryckningar" för vår räkning i sådana här fall.
Det viktigaste för vår politiska elit har istället varit att uttrycka sin oro för minskad "stabilitet", som om miljontals människors frihet är värd att offras för att vi i väst ska ha någon slags kontroll över den världspolitiska kartan. Samtidigt är fegisarna givetvis snabba med att ta till superlativen när vågskålen tillslut har tippat förtryckarna över ända. Inget satsat, inget förlorat.
En essä och en krönika i veckan handlar om detta hyckleri: Time Magazines Joe Klein skriver om hur USA gång på gång lierar sig med skurkar för att få till den dyrköpta "stabiliteten". Och professor Slavoj Zizek skrev i DN 11/2 om den grymma ironin i att västvärlden står på sidan och tjatar om "dialog" med en icke erkänd regering och "laglig" maktövergång från en regim som knappast kan sägas vara legitim.
Det är lätt att bli upprörd och frustrerad över denna ryggradslöshet - Calle B säkert kan försvara i sömnen med sin väloljade retorik: Man får inte klampa in och påverka en suverän stat hur som helst, jadijadija. Men så är det, och så har det, när man tänker efter, alltid varit.
Under Kalla Kriget höll USA åtskilliga tyranner om ryggen. Bättre det än det socialistiska (på amerikanska: kommunistiska) spöket. I frihetens namn fick hela Latinamerika lida: Kuba, Dominikanska republiken, Argentina, Chile osv. En cynisk och vidrig politik som beskrivits väl av Noam Chomsky i boken "Hybris". Jag läste också nyss Den förträffliga "Bockfesten" av Mario Vargas Llosa (killen fick Nobelpris, så tacka fan för att den var bra), som beskriver diktatorn Rafael Trujillos välde i Dominikanska republiken i tre decennier fram till 1961 då han mördades. Boken beskriver väl hur omhuldad han blev av bland annat USA så länge hans regim höll sig någorlunda rumsren, men när folkmord och krig finiansierat med utomstående medel började höja röster runt om i världen drog man öronen åt sig. Först skapa monstret, sedan överge det. Men överlåt saneringen åt offren.
Vi får inte heller glömma Saddam Hussein, vars maktposition kom till med stöd från USA eftersom den sågs som ett bättre alternativ än islamism. Det unika - och glädjande - med Egypten är att störtandet av tyrannen sker på fredlig väg och grundar sig i folket, det visar på en enorm styrka. Egyptierna bryr sig inte om att landets "stabilitet" förmodligen är raserat för en lång tid framöver, det finns värden som står över att kunna ha överblick och kontroll.
Det tycker jag västvärldens ledare ska tänka på när man ena stunden prisar Kina för dess ekonomiska tillväxt och "stabilitet", bjuder in snuskgubben Khadaffi till toppmöten eller ens bryr sig om vad Putin säger. Skit ska skit ha. Våga vara kompromisslösa mot alla dessa politikens skurkar, stöd öppet folkrörelserna och sluta hyckla!
/Mats
