En Tanke i Veckan

Jag tänkte börja med några meningar jag rafsade ner när jag stod och väntade på tåget till Lund en regnig dag för inte så länge sedan. Inte långt från mig tog en gråtande ung tjej ett sista farväl av sin kärlek.

 

Det finns inget rationellt i

att finnas ytterligare två minuter

med varandra

Ingen förklaring till varför

din saliv smakar bättre

än någon annans

Inget logiskt i att

just dina andetag sänder rysningar

ner längs min ryggrad

Jag kan inte förklara varför

tårar ska spillas över dig

Om det inte var du

var det någon annan

 

Den gamla myten om att det skulle finnas en person för dig och du för denne. Denna fantastiskt romantiska, ack så irrationella föreställningen, lever starkt. Jag uppehåller mig vid irrationaliteten. Det irrationella i beteendet hos tjejen som tar sitt farväl återkommer när jag ser filmen Twilight. I filmen blir Isabella hopplöst förälskad i en vampyr vid namn Edward och han i henne. På grund av deras förbjudna kärlek utsätts hon för en massa faror, men Isabella kan inte slita sig ifrån honom och Edward kan inte slita sig ifrån henne. Isabella har gjort ett uppenbart korkat val, om man nu kan tala om ett val. Det finns säkert tiotusentals andra killar som skulle kunna göra henne lycklig, Isabella väljer en vampyr

 

och han sitter storögd hjärtgripen framför filmen, utan en tanke på att valet att överge kärleken skulle finnas. Han älskar att Isabella och Edward vill dö för varandra.

 

Samtidigt är storyn i Twilight paradoxal. Edward får inte låta sig gripas av sin lust till Isabella, då kan han bli så sugen på henne att han äter upp henne, bokstavligt talat. Balansgången mellan okontrollerad åtrå och behärskad manlighet i Edwards agerande är upphetsande, erotisk.

 

I en värld där rationalitet och upplysta, kloka val är normen finns det ingenting som är så underbart som dess motsats. Vi kan fnysa åt en tonåring som gråter över svunnen kärlek. Vi ”växer upp” och lär oss kontrollera oss själva. Fråga en svensk man hur han mår och sannolikheten är stor att du får svaret ”Det är under kontroll”. Läget är under kontroll, han har tyglat sina känslor och tagit kontrollen över dem. Men ibland, när ingen ser, eller när han tror att alla är upptagna med att titta framåt på bioduken, då låter han tårarna strömma ned längs de orakade, rosiga kinderna. Efter filmen erkänner han gärna att han gråtit. När han återtagit kontrollen, då går det för sig att erkänna att han varit svag. Aldrig i stunden skall han kunna slappna av, ge sig hän, njuta av att släppa kontrollen.

 

/Alexander

Höst, mörker, finanskris, SD, och stagnation i klimatförhandlingarna. Just nu finns det gott om skäl till att inte vara helt på topp, att inte känna japp, det går bra nu. I alla fall om man är lagd åt att skåda utanför sin personliga bubbla då och då.

Det finns många sätt att hantera de motgångar som understundom drabbar oss, personligen eller indirekt genom det vi står för och tror på. Vi kan fika bord dem (vilket Metro förra veckan påstod att vi Stockholmare gör), tröst-shoppa/äta/dricka, låtsas som om det regnar, bli förbannade, ta tag i skiten, eller sopa den under mattan.

Eller så kan man, vilket det här inlägget ska handla om, suga åt sig problemet, ta det till sig och liksom smaka på de bitterljuva nyanser det sänder ut. Jag talar om att bli sådär riktigt tragisk och verkligen vältra sig i sin egen misär, i någon slags skruvad njutning av vad som borde vara lidande. Javisst, vi känner den alla i någon form, inte sant?

MELANKOLIN

Vän av ordning kommer antagligen att tänka "vänta nu, är inte melakoli ett allvarligt psykiskt tillstånd?" Jovisst, egentligen. Den synnerligen sparsamma artikeln på Wikipedia ger följande definition: "Melankoli" är en form av djup Depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget". Okej då. Men i dagligt tal används numera melankoli för att beskriva en mer alldaglig nedstämdhet - en "depression light".

Så, låt oss enas om att lite melankoli kan drabba alla (det borde kanske heta "mellankoli", för att det är ett övergångstillstånd mellan livets glädjeämnen, dalen mellan topparna?). Då ska jag försöka driva min tes: Melankoli is good for you! (sometimes)

Jag nämnde något om att vältra sig i sin egen misär. Varför? Jo, för att endast när man riktigt tar till sig sina känslor (och alltså inte shoppar/äter/dricker bort dem eller undviker dem på annat sätt), endast då kan man se på världen med melankolins glasögon. Och genom dessa är världen ömmande vacker.

En dag då jag mår lite dåligt och till exempel är ute och går, då blir plötsligt höstlövens prassel välkomponerad musik, det sparsamma solljuset (eller ihållande regnet) en tavla med perfekt färgsammansättning, och tankarna blir lite mer flygande, lite mer filosofiska än annars. Melankolin får mig att stanna upp, yrvaket se mig omkring och tänka fasen, vad fantastisk min omvärld är ändå! Vi dröjer oss kvar vid det där "ändå". Det är som att jag i normala fall glömmer av att se allt det där fina som finns där, varje dag, bara för att det småaktiga tar så stor plats i livet. Men i melankolins förlovade land glöms det småaktiga bort för en stund - bara det stora, klara och rena blir viktigt, och man kan ägna det full uppmärksamhet med en hel arsenal av svallande känslor som smaksättning. Melankolin är som anabola steroider för våra sinnesintryck.

Ett exempel: Du är i ett vackert naturlandskap. Du är för stunden lite melankolisk och tänker på hur hemskt det är att just denna (unika) plats är akut hotad av jordbruksexpansion, global uppvärmning eller vad det nu kan vara. Tänk efter: blev inte platsen just lite vackrare? Jaa... Du erkänner! Medvetenheten om förgängligheten och de sorgsna känslor den frigör lägger sig som ett varmt filter över scenen. Precis såhär upplevde jag det när jag för en tid sedan snorklade och dök vid några av Röda Havets korallrev. Den hjärtslitande vetskapen om att världens koraller - och med dem den enorma mångfald av liv som är beroende av dem - gjorde att reven blev än mer fantastiska i sin osannolika prakt.

Men, tänker vår uppkäftige vän av ordning, man måste väl inte vara melankolisk för att uppskatta vackra ting i världen? Det där dravlet behövs väl inte nu, det betade den unge Werther av på 1700-talet! Nej, kanske inte. Jag talar bara av egen erfarenhet när jag påstår att det vi ser, hör och tänker får en vackrare klang av melankolin. Hatten av för alla er som tror er uppfatta alla nyanser utan den. Men jag känner på mig att många känner igen sig i det jag försökt beskriva i denna text. Det är förmodligen inte heller en slump att så många av våra geniförklarade konstnärer varit (stundtals) plågade själar (Strindberg, Bergman, van Gogh, Cobain osv osv).

Naturligtvis har denna starka uppfattning av världen ett terapeutiskt syfte också - när man ser det vackra omkring sig blir man på sikt mindre sorgsen. Tillslut tänker man att "Äh, vad deppar jag för när världen är så fantastisk", och så är melankolitrippen över för den här gången. Jag menar att den trippen är meningsfull och nyttig för oss, och inte alls skadlig, bara den görs i små doser.

Melankoliska personer har det ofta svårt att bli accepterade socialt. Det blir snabbt konstig stämning om man börjar prata om hur sorgligt det är med alla utsatta barn i x-stan, eller hur tragiskt det är att isarna smälter, med tanke på alla livsformer som inte har en chans. Eller hur smärtsamt vackert det är när löven faller. Så vackert att man bara vill gråta. Sånt förväntas man hålla för sig själv. Kanske är det så melankolin gör sig bäst, i ensamheten. Jag vet inte.

Jag vet bara att jag tycker det är bra att våga vara sorgsen, och att hänge sig åt det. I Sverige är vi utomordentligt dåliga på att visa våra känslor, särskilt sorg och smärta, men melankolin är en sober väg alla kan ta. Du kan vara ledsen och lida lite lagom mycket, men du behöver inte visa det på ytan om du inte vill. Känslorna får pysa ut i lagom takt. Hellre det än att stänga dem inne. Med lite övning kan man dessutom plocka fram melankolin på beställning, när den som bäst behövs under en skogspromenad eller så. Mycket praktiskt.

Så min uppmaning till dig som känner höst/vinterdepressionen knacka på dörren (1/5 eller 1/4 av oss svenskar sägs drabbas av den varje år, har jag för mig att tidningarna basunerade ut förra året), öppna den då på vid gavel och ta emot den som en gammal vän. Känn dess dofter och smaker, se hur den gör Riddarfjärden, fjällen eller västkusten än vackrare, hör hur din favoritlåt plötsligt fick ännu en dimension. Och istället för att tröstäta, tröstgråt. Och må därefter som en prins.

/Mats

Läser att en studie som gjorts på 14 000 fransoser kommit fram till att en person som har pensionerats i snitt upplever sig vara 8-10 år yngre hälsomässigt än en person som fortsätter att arbeta. Hur ska jag då tolka det som verkar vara allmän sanning nu förtiden: att vi ska jobba mer och längre än vi gör idag. Som att samhällets institutioner vill att vi ska må sämre? Känna oss 8-10 år äldre än vi har möjlighet till?

 

Makten över vår tid är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. I många hundra år har mänskligheten utvecklat teknik som ska eliminera onödiga sysselsättningar. Arbete som en robot kan utföra finns det ingen anledning att slösa människoliv på. (Ja det är slöseri med människors liv att låta dem utföra meningslösa jobb!) Tekniken har gjort det möjligt för oss att ägna tiden åt annat. Vi kan ägna oss åt att strosa i skogen, umgås med familjen eller vännerna, skriva teaterpjäser, göra revolution. Makten över din tid återgår till dess rättmätiga ägare. Till dig själv.

 

Jag antar att det är just det som är problemet och anledningen till att vi nu måste finna oss i att gå i pension senare i livet och jobba mer: De som idag besitter makten över vår tid har inte lust att lämna tillbaks den. För då kanske det börjar hända saker. Som exempel kan det hända sig att människor får tid att läsa forskningsresultat om att pensionärer mår bra och då kräva att få gå i pension tidigare och då få ännu mera makt över sin egen tid. Och hur skulle det se ut?

 

/Alexander

Ett mål de flesta människor delar är att uppnå trygghet i tillvaron. Trygghet är något som på ytan är relativt lättdefinierat men som när jag börjar skrapa på den visar sig innehålla betydligt mer än att slippa bli överfallen, rånad, svindlad eller avskedad. I alla fall tycker jag det.

 

Riktigt trygg är man när man fylls av ett diffust lugn, en avstressad känsla som är svår att ta på. Ahh, inget kan komma åt mig här, liksom. Jag tror att de allra flesta kan känna igen sig i den känslan. Men hur hittar man den.

 

En dag i september kom jag körande på Drottningholmsvägen i Bromma, på väg till föräldrahemmet i Olovslund. Då kom den, känslan. Ahh. Trygg. Jag insåg genast min trygghet är starkt kopplad till platsen där jag växte upp. På Mammas Gata. Under barndomen är hemmet den självklara medelpunkten i vårt personliga Universum. Och jämfört med det mesta som händer oss senare i livet är denna medelpunkt omåttligt trygg.

 

Känslan kan te sig totalt irrationell, då jag som barn på Mammas Gata förmodligen levde farligt varje dag, hotad av fartsyndare, hundar och gudvetvad. Jag kom lindrigt undan i min villaidyll, jämfört med många barn som växt upp någonstans i 'betongjungeln'. Någonstans tror jag dock att de flesta känner ungefär samma sak som jag när de svänger upp på Mammas Gata, var den än ligger.

Säkerhet är med andra ord kanske inte samma sak som den trygghetskänsla jag vill fånga. Det handlar mer om att känna sig, hemma, ha en tillhörighet, att vara ovillkorligt välkommen. Samt vetskapen om att man kan varje gata och varje spricka i asfalten utantill.

 

Tydligen sitter trygghetskänslan på mammas gata kvar, lustigt nog, trots att jag sedan länge flyttat därifrån. Upplever någon annan samma sak? Jag lever ett minst sagt stressat liv och hinner sällan stanna upp och andas. (Det grundar sig i att jag precis som min kollega Alex vill göra mer än bara en sak i livet, och att bara bli grym på fysikalisk kemi känns lite andefattigt. Men då får man ligga i, även på fritiden.) Det är ingens fel utom mitt eget, och när magsåret lurar runt knuten brukar jag påminna mig själv att det är jag och ingen annan som har valt det här, och att det inte lönar sig att tycka synd om mig själv. Men oavsett hur stressad jag är eller hur lite jag har sovit nyligen, så är det som att tiden stannar och en tyngd lättar från mina axlar varje gång jag svänger upp på Mammas Gata.

 

Tryggheten på Mammas Gata är en känsla jag unnar alla i hela världen. Jag vet inte exakt hur den skapas, men jag vet hur den känns. Och skulle jag någonsin känna likadant någon annanstans på jorden, så vet jag att jag vill bo där i resten av mitt liv.

 

/Mats

I västvärlden har vi lärt oss att man ska kämpa hårt. Plugga för att bli något. Sköta sig, vara duktig, växa upp. Vi har blivit givna vissa värderingar och lärt oss en viss moral. Samhället ger oss ramar att leva våra liv inom, de må vara breda men att överskrida dem har ett högt pris. Den som ställer sig utanför det accepterade sättet att leva på blir en ensamvarg, de som avviker anses märkliga. Modellen heter: "Vardag-helg" där vardagen är det vi ”måste” göra och helgen det som oundvikligen ska avbrytas, då det inte går att gå runt och vara tillfreds med det man gör hela tiden.

 

Lena Andersson skriver i DN om vikten av övning och ihärdigt arbete för att bli en mästare. Det stämmer säkert att vi måste öva väldigt mycket för att bli riktigt bra på någonting, enligt Lena Andersson tiotusen timmar. Det första jag slås av är dock att Lena gör ett outtalat grundantagande, att det är väldigt åtråvärt att bli mästare. Det är väl inget konstigt egentligen, alla har vi väl en stor beundran över människor som är bäst på sin grej! Vi beundrar någon som har snöat in på sitt hörn av världen och bemästrar det. Men jag skulle vilja ifrågasätta mästaren som ideal. Vi tenderar att dela in människor i olika klasser: ingenjörer, konstnärer, byggarbetare, författare, musiker. Du har ett yrke som du utvecklas inom under hela livet, du blir en mästare. Du får uppskattning för att du tillfört ditt lilla hörn av världen något stort. Jag tror aldrig jag har hört talas om en halvtidsingenjör som delvis försörjer sig som musiklärare. Varför ska inte de få finnas? Varför får vi inte ha flera intressen och bemästra fler olika hörn av världen?

 

Den senaste tiden har jag börjat fascineras väldigt mycket av hjärnan. Hjärnan är programmerad att uppfatta saker på ett sätt som beror av bl.a. kultur. I västvärlden är det vanligt att rita bilder med djup eller perspektiv. Målaren kan få oss att uppfatta en jägare på en äng långt borta. Detta trots att trädet, som uppfattas som att det står precis framför oss, är målat på samma duk, bara större. Ett lysande exempel på perspektiv är Rubins vas. Beroende på var vi lägger blicken ser vi två personer eller en skål. Perspektiv har blivit så populärt att nästa alla målningar och illustrationer har ett djup idag. Vi vill beskriva verkligheten, den tre dimensionella, trots att vi bara har två dimensioner att tillgå. Första gången jag flög i ett flygplan, tittade jag ner på vad som för mig såg ut som ett nöjesfält med små, små bilar som körde runt. Jag frågade mamma om vi inte kunde åka till nöjesfältet och köra runt i de små bilarna. Jag hade aldrig sett bilar uppifrån några hundra meters höjd förut. Jag viste inte att objekt inte ser like stora ut på avstånd. För er som är intresserade av lite illusioner kan jag rekommendera ett TED-klipp som jag aldrig upphör att förvånas över. Beau Lotto säger i klippet bland annat ”Hjärnan utvecklades inte för att se världen som den är, vi kan inte uppfatta världen så som den är, hjärnan utvecklades för att se världen på det sätt som var användbart.” Det intressanta är att vissa saker i hjärnan, som till exempel perspektiv i en bild, är kulturella, inlärda. Vissa kulturer målar endast två dimensionellt och människor från dessa kulturer har svårt att uppfatta perspektiven i västerländska tavlor. Vi har lurat våra hjärnor att uppfatta den platta bilden, den målade duken, som ett fönster ut i verkligheten. Om hjärnan är så lättlurad finns det inte då en väldigt stor sannolikhet att vi är lurade på en mängd andra områden som vi inte vet om?

 

Syntesen mellan dessa två tillsynes så olika stycken ovan är att jag vet att jag länge har varit lurad in i en veklighetsbeskrivning som begränsar mina val i livet. Jag vill bli ingenjör, musiker, författare, skogsarbetare och jag tänker försöka hitta ett sätt att leva mitt liv så att jag kan förena mina intressen. Jag vill bemästra mångsysslandets ädla konst och inte snöa in i ett litet hörn av världen. Världen är alldeles för intressant för att inte upptäcka mer av den än det lilla hörn av den som blir oss tilldelat.

 

Till slut vill jag citera Fredrik Häréns sommarprat från 2008 (f.ö. bland de bästa jag har hört) "Gör det du tror på, tro på det du gör".

 

/Alexander