En Tanke i Veckan

I västvärlden har vi lärt oss att man ska kämpa hårt. Plugga för att bli något. Sköta sig, vara duktig, växa upp. Vi har blivit givna vissa värderingar och lärt oss en viss moral. Samhället ger oss ramar att leva våra liv inom, de må vara breda men att överskrida dem har ett högt pris. Den som ställer sig utanför det accepterade sättet att leva på blir en ensamvarg, de som avviker anses märkliga. Modellen heter: "Vardag-helg" där vardagen är det vi ”måste” göra och helgen det som oundvikligen ska avbrytas, då det inte går att gå runt och vara tillfreds med det man gör hela tiden.

Lena Andersson skriver i DN om vikten av övning och ihärdigt arbete för att bli en mästare. Det stämmer säkert att vi måste öva väldigt mycket för att bli riktigt bra på någonting, enligt Lena Andersson tiotusen timmar. Det första jag slås av är dock att Lena gör ett outtalat grundantagande, att det är väldigt åtråvärt att bli mästare. Det är väl inget konstigt egentligen, alla har vi väl en stor beundran över människor som är bäst på sin grej! Vi beundrar någon som har snöat in på sitt hörn av världen och bemästrar det. Men jag skulle vilja ifrågasätta mästaren som ideal. Vi tenderar att dela in människor i olika klasser: ingenjörer, konstnärer, byggarbetare, författare, musiker. Du har ett yrke som du utvecklas inom under hela livet, du blir en mästare. Du får uppskattning för att du tillfört ditt lilla hörn av världen något stort. Jag tror aldrig jag har hört talas om en halvtidsingenjör som delvis försörjer sig som musiklärare. Varför ska inte de få finnas? Varför får vi inte ha flera intressen och bemästra fler olika hörn av världen?

Den senaste tiden har jag börjat fascineras väldigt mycket av hjärnan. Hjärnan är programmerad att uppfatta saker på ett sätt som beror av bl.a. kultur. I västvärlden är det vanligt att rita bilder med djup eller perspektiv. Målaren kan få oss att uppfatta en jägare på en äng långt borta. Detta trots att trädet, som uppfattas som att det står precis framför oss, är målat på samma duk, bara större. Ett lysande exempel på perspektiv är Rubins vas. Beroende på var vi lägger blicken ser vi två personer eller en skål. Perspektiv har blivit så populärt att nästa alla målningar och illustrationer har ett djup idag. Vi vill beskriva verkligheten, den tre dimensionella, trots att vi bara har två dimensioner att tillgå. Första gången jag flög i ett flygplan, tittade jag ner på vad som för mig såg ut som ett nöjesfält med små, små bilar som körde runt. Jag frågade mamma om vi inte kunde åka till nöjesfältet och köra runt i de små bilarna. Jag hade aldrig sett bilar uppifrån några hundra meters höjd förut. Jag viste inte att objekt inte ser like stora ut på avstånd. För er som är intresserade av lite illusioner kan jag rekommendera ett TED-klipp som jag aldrig upphör att förvånas över. Beau Lotto säger i klippet bland annat ”Hjärnan utvecklades inte för att se världen som den är, vi kan inte uppfatta världen så som den är, hjärnan utvecklades för att se världen på det sätt som var användbart.” Det intressanta är att vissa saker i hjärnan, som till exempel perspektiv i en bild, är kulturella, inlärda. Vissa kulturer målar endast två dimensionellt och människor från dessa kulturer har svårt att uppfatta perspektiven i västerländska tavlor. Vi har lurat våra hjärnor att uppfatta den platta bilden, den målade duken, som ett fönster ut i verkligheten. Om hjärnan är så lättlurad finns det inte då en väldigt stor sannolikhet att vi är lurade på en mängd andra områden som vi inte vet om?

Syntesen mellan dessa två tillsynes så olika stycken ovan är att jag vet att jag länge har varit lurad in i en veklighetsbeskrivning som begränsar mina val i livet. Jag vill bli ingenjör, musiker, författare, skogsarbetare och jag tänker försöka hitta ett sätt att leva mitt liv så att jag kan förena mina intressen. Jag vill bemästra mångsysslandets ädla konst och inte snöa in i ett litet hörn av världen. Världen är alldeles för intressant för att inte upptäcka mer av den än det lilla hörn av den som blir oss tilldelat.

Till slut vill jag citera Fredrik Häréns sommarprat från 2008 (f.ö. bland de bästa jag har hört) "Gör det du tror på, tro på det du gör".

/Alexander