På Mammas Gata
Riktigt trygg är man när man fylls av ett diffust lugn, en avstressad känsla som är svår att ta på. Ahh, inget kan komma åt mig här, liksom. Jag tror att de allra flesta kan känna igen sig i den känslan. Men hur hittar man den.
En dag i september kom jag körande på Drottningholmsvägen i Bromma, på väg till föräldrahemmet i Olovslund. Då kom den, känslan. Ahh. Trygg. Jag insåg genast min trygghet är starkt kopplad till platsen där jag växte upp. På Mammas Gata. Under barndomen är hemmet den självklara medelpunkten i vårt personliga Universum. Och jämfört med det mesta som händer oss senare i livet är denna medelpunkt omåttligt trygg.
Känslan kan te sig totalt irrationell, då jag som barn på Mammas Gata förmodligen levde farligt varje dag, hotad av fartsyndare, hundar och gudvetvad. Jag kom lindrigt undan i min villaidyll, jämfört med många barn som växt upp någonstans i 'betongjungeln'. Någonstans tror jag dock att de flesta känner ungefär samma sak som jag när de svänger upp på Mammas Gata, var den än ligger.
Säkerhet är med andra ord kanske inte samma sak som den trygghetskänsla jag vill fånga. Det handlar mer om att känna sig, hemma, ha en tillhörighet, att vara ovillkorligt välkommen. Samt vetskapen om att man kan varje gata och varje spricka i asfalten utantill.
Tydligen sitter trygghetskänslan på mammas gata kvar, lustigt nog, trots att jag sedan länge flyttat därifrån. Upplever någon annan samma sak? Jag lever ett minst sagt stressat liv och hinner sällan stanna upp och andas. (Det grundar sig i att jag precis som min kollega Alex vill göra mer än bara en sak i livet, och att bara bli grym på fysikalisk kemi känns lite andefattigt. Men då får man ligga i, även på fritiden.) Det är ingens fel utom mitt eget, och när magsåret lurar runt knuten brukar jag påminna mig själv att det är jag och ingen annan som har valt det här, och att det inte lönar sig att tycka synd om mig själv. Men oavsett hur stressad jag är eller hur lite jag har sovit nyligen, så är det som att tiden stannar och en tyngd lättar från mina axlar varje gång jag svänger upp på Mammas Gata.
Tryggheten på Mammas Gata är en känsla jag unnar alla i hela världen. Jag vet inte exakt hur den skapas, men jag vet hur den känns. Och skulle jag någonsin känna likadant någon annanstans på jorden, så vet jag att jag vill bo där i resten av mitt liv.
/Mats
Nu har jag också hittat hit, så nu ser jag fram emot en massa bra inlägg från er båda!
Jag håller fullständigt med dig Mats.
Jag önskar att alla människor fick uppleva den tryggheten, det är en underbar känsla. Tyvärr inte alla förunnat.
Frågan jag kan ställa mig är, hur skapar jag denna trygghet för mina framtida barn? Är det något som går att skapa eller finns det bara där hos vissa?
Fortsätt i samma takt med bloggen så har ni ytterligare en trogen läsare =0)
/Fanny
Fint Mats.
Innan vi flyttade till Ekebyvägen så bodde vi på Nipfjällsvägen, inte så långt från Alviks torg. En förmiddag i mars för omkring sex år sedan hade jag en timme att slå död på innan min uppkörning. Då fylldes jag av samma sälla känslor som du beskriver. Lugnet la sig och lekfullheten vaknade. Den platsen hade jag inte besökt på 12 år då. Det var en härlig upplevelse. Dagiset där jag och min granne pajade en ruta låg kvar. Den stora äventyrliga skogen där alla möjliga lekar rymdes, såg nu ut som lite trött sly och en berghäll. Det blev tydligt att jag inte längre tillhörde det gåtfulla folket.
Mats!
Som konstant boende på Mammas gata gläds jag naturligtvis över din känsla när du är här.
När du växte upp var det mer accepterat att vi föräldrar inte arbetade heltid båda två, än vad jag upplever att det är för unga föräldrar idag.
Vi hade lyckan att hämta relativt tidigt på dagis, det fanns tid på vardagen att gå på fotbollsmatcher, läsa saga, eller bara vara mm innan mat och sovklockan ringde, innan allt det där andra som måste tas om hand.
Inga saker i världen kan kompensera att ha tid att njuta av sina små och jag hoppas att din generation när ni får era små guldklmpar- för det är vad barn är- skall inse värdet av tiden tillsammans, även om det innebär mindre karriär ovh pengar.
Tiden går så rasande fort och snart är små guldklimpar stora och skriver bloggar och gör annat viktigt.
Vi som fått vara med på resan hittills kan bara luta oss tillbaka och njuta av att få följa med även i framtiden.
