En Tanke i Veckan

Höst, mörker, finanskris, SD, och stagnation i klimatförhandlingarna. Just nu finns det gott om skäl till att inte vara helt på topp, att inte känna japp, det går bra nu. I alla fall om man är lagd åt att skåda utanför sin personliga bubbla då och då.

Det finns många sätt att hantera de motgångar som understundom drabbar oss, personligen eller indirekt genom det vi står för och tror på. Vi kan fika bord dem (vilket Metro förra veckan påstod att vi Stockholmare gör), tröst-shoppa/äta/dricka, låtsas som om det regnar, bli förbannade, ta tag i skiten, eller sopa den under mattan.

Eller så kan man, vilket det här inlägget ska handla om, suga åt sig problemet, ta det till sig och liksom smaka på de bitterljuva nyanser det sänder ut. Jag talar om att bli sådär riktigt tragisk och verkligen vältra sig i sin egen misär, i någon slags skruvad njutning av vad som borde vara lidande. Javisst, vi känner den alla i någon form, inte sant?

MELANKOLIN

Vän av ordning kommer antagligen att tänka "vänta nu, är inte melakoli ett allvarligt psykiskt tillstånd?" Jovisst, egentligen. Den synnerligen sparsamma artikeln på Wikipedia ger följande definition: "Melankoli" är en form av djup Depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget". Okej då. Men i dagligt tal används numera melankoli för att beskriva en mer alldaglig nedstämdhet - en "depression light".

Så, låt oss enas om att lite melankoli kan drabba alla (det borde kanske heta "mellankoli", för att det är ett övergångstillstånd mellan livets glädjeämnen, dalen mellan topparna?). Då ska jag försöka driva min tes: Melankoli is good for you! (sometimes)

Jag nämnde något om att vältra sig i sin egen misär. Varför? Jo, för att endast när man riktigt tar till sig sina känslor (och alltså inte shoppar/äter/dricker bort dem eller undviker dem på annat sätt), endast då kan man se på världen med melankolins glasögon. Och genom dessa är världen ömmande vacker.

En dag då jag mår lite dåligt och till exempel är ute och går, då blir plötsligt höstlövens prassel välkomponerad musik, det sparsamma solljuset (eller ihållande regnet) en tavla med perfekt färgsammansättning, och tankarna blir lite mer flygande, lite mer filosofiska än annars. Melankolin får mig att stanna upp, yrvaket se mig omkring och tänka fasen, vad fantastisk min omvärld är ändå! Vi dröjer oss kvar vid det där "ändå". Det är som att jag i normala fall glömmer av att se allt det där fina som finns där, varje dag, bara för att det småaktiga tar så stor plats i livet. Men i melankolins förlovade land glöms det småaktiga bort för en stund - bara det stora, klara och rena blir viktigt, och man kan ägna det full uppmärksamhet med en hel arsenal av svallande känslor som smaksättning. Melankolin är som anabola steroider för våra sinnesintryck.

Ett exempel: Du är i ett vackert naturlandskap. Du är för stunden lite melankolisk och tänker på hur hemskt det är att just denna (unika) plats är akut hotad av jordbruksexpansion, global uppvärmning eller vad det nu kan vara. Tänk efter: blev inte platsen just lite vackrare? Jaa... Du erkänner! Medvetenheten om förgängligheten och de sorgsna känslor den frigör lägger sig som ett varmt filter över scenen. Precis såhär upplevde jag det när jag för en tid sedan snorklade och dök vid några av Röda Havets korallrev. Den hjärtslitande vetskapen om att världens koraller - och med dem den enorma mångfald av liv som är beroende av dem - gjorde att reven blev än mer fantastiska i sin osannolika prakt.

Men, tänker vår uppkäftige vän av ordning, man måste väl inte vara melankolisk för att uppskatta vackra ting i världen? Det där dravlet behövs väl inte nu, det betade den unge Werther av på 1700-talet! Nej, kanske inte. Jag talar bara av egen erfarenhet när jag påstår att det vi ser, hör och tänker får en vackrare klang av melankolin. Hatten av för alla er som tror er uppfatta alla nyanser utan den. Men jag känner på mig att många känner igen sig i det jag försökt beskriva i denna text. Det är förmodligen inte heller en slump att så många av våra geniförklarade konstnärer varit (stundtals) plågade själar (Strindberg, Bergman, van Gogh, Cobain osv osv).

Naturligtvis har denna starka uppfattning av världen ett terapeutiskt syfte också - när man ser det vackra omkring sig blir man på sikt mindre sorgsen. Tillslut tänker man att "Äh, vad deppar jag för när världen är så fantastisk", och så är melankolitrippen över för den här gången. Jag menar att den trippen är meningsfull och nyttig för oss, och inte alls skadlig, bara den görs i små doser.

Melankoliska personer har det ofta svårt att bli accepterade socialt. Det blir snabbt konstig stämning om man börjar prata om hur sorgligt det är med alla utsatta barn i x-stan, eller hur tragiskt det är att isarna smälter, med tanke på alla livsformer som inte har en chans. Eller hur smärtsamt vackert det är när löven faller. Så vackert att man bara vill gråta. Sånt förväntas man hålla för sig själv. Kanske är det så melankolin gör sig bäst, i ensamheten. Jag vet inte.

Jag vet bara att jag tycker det är bra att våga vara sorgsen, och att hänge sig åt det. I Sverige är vi utomordentligt dåliga på att visa våra känslor, särskilt sorg och smärta, men melankolin är en sober väg alla kan ta. Du kan vara ledsen och lida lite lagom mycket, men du behöver inte visa det på ytan om du inte vill. Känslorna får pysa ut i lagom takt. Hellre det än att stänga dem inne. Med lite övning kan man dessutom plocka fram melankolin på beställning, när den som bäst behövs under en skogspromenad eller så. Mycket praktiskt.

Så min uppmaning till dig som känner höst/vinterdepressionen knacka på dörren (1/5 eller 1/4 av oss svenskar sägs drabbas av den varje år, har jag för mig att tidningarna basunerade ut förra året), öppna den då på vid gavel och ta emot den som en gammal vän. Känn dess dofter och smaker, se hur den gör Riddarfjärden, fjällen eller västkusten än vackrare, hör hur din favoritlåt plötsligt fick ännu en dimension. Och istället för att tröstäta, tröstgråt. Och må därefter som en prins.

/Mats