En Tanke i Veckan

Jag tänkte börja med några meningar jag rafsade ner när jag stod och väntade på tåget till Lund en regnig dag för inte så länge sedan. Inte långt från mig tog en gråtande ung tjej ett sista farväl av sin kärlek.

Det finns inget rationellt i

att finnas ytterligare två minuter

med varandra

Ingen förklaring till varför

din saliv smakar bättre

än någon annans

Inget logiskt i att

just dina andetag sänder rysningar

ner längs min ryggrad

Jag kan inte förklara varför

tårar ska spillas över dig

Om det inte var du

var det någon annan

Den gamla myten om att det skulle finnas en person för dig och du för denne. Denna fantastiskt romantiska, ack så irrationella föreställningen, lever starkt. Jag uppehåller mig vid irrationaliteten. Det irrationella i beteendet hos tjejen som tar sitt farväl återkommer när jag ser filmen Twilight. I filmen blir Isabella hopplöst förälskad i en vampyr vid namn Edward och han i henne. På grund av deras förbjudna kärlek utsätts hon för en massa faror, men Isabella kan inte slita sig ifrån honom och Edward kan inte slita sig ifrån henne. Isabella har gjort ett uppenbart korkat val, om man nu kan tala om ett val. Det finns säkert tiotusentals andra killar som skulle kunna göra henne lycklig, Isabella väljer en vampyr

och han sitter storögd hjärtgripen framför filmen, utan en tanke på att valet att överge kärleken skulle finnas. Han älskar att Isabella och Edward vill dö för varandra.

Samtidigt är storyn i Twilight paradoxal. Edward får inte låta sig gripas av sin lust till Isabella, då kan han bli så sugen på henne att han äter upp henne, bokstavligt talat. Balansgången mellan okontrollerad åtrå och behärskad manlighet i Edwards agerande är upphetsande, erotisk.

I en värld där rationalitet och upplysta, kloka val är normen finns det ingenting som är så underbart som dess motsats. Vi kan fnysa åt en tonåring som gråter över svunnen kärlek. Vi ”växer upp” och lär oss kontrollera oss själva. Fråga en svensk man hur han mår och sannolikheten är stor att du får svaret ”Det är under kontroll”. Läget är under kontroll, han har tyglat sina känslor och tagit kontrollen över dem. Men ibland, när ingen ser, eller när han tror att alla är upptagna med att titta framåt på bioduken, då låter han tårarna strömma ned längs de orakade, rosiga kinderna. Efter filmen erkänner han gärna att han gråtit. När han återtagit kontrollen, då går det för sig att erkänna att han varit svag. Aldrig i stunden skall han kunna slappna av, ge sig hän, njuta av att släppa kontrollen.

/Alexander