En Tanke i Veckan

Jag följer valrörelsen med ett öra och ett halvt öga ungefär. Har idag lyssnat på "experter" som förvånas över hur odramatisk valrörelsen känns med tanke på att så mycket står på spel. För socialdemokraterna är det ett ödesval där partiets hela existens som ett i den folkliga myllan brett förankrat arbetarparti är hotad. Det borgerliga blocket ger inte mer än vaga besked om de tänker samarbeta med Sverigedemokraterna i händelse av att de skulle få en vågmästarroll.

Valrörelsen liknar moderna fotbollsmatcher, som de har kommit att se ut på 2000-talet. När det gäller riktigt, riktigt mycket är det viktigare att täppa till bakåt och undvika misstag än att våga satsa framåt och gå för ett avgörande. Och just nu försvarar den borgerliga alliansen sin 1-0-ledning med en halvtimme kvar att spela.

Olof Palme skulle aldrig ha missat chansen att använda som slagträ det faktum att vi nu har runt 10% arbetslöshet, heter det i Godmorgon, Världen! i P1. Och han skulle slå hårt. Men nu är det ingen hetta, inga strider. Så hur ska man orka bry sig?

Det hela är kanske en konsekvens av att våra sju riksdagspartier obönhörligen över tid rör sig mot mittfåran. (Bra namn det där, mittfåra. Man ser framför sig ett djupt dike som man förr eller senare dras ned i på grund av den låga potentialenergin, om ni ursäktar den vetenskapliga parallellen.) Det är svårt att få till heta debatter när Mona och Fredrik dela 99% av den politiska genpoolen. Och eftersom det första budordet i varje partis katekes tycks vara att aldrig erkänna när en motståndare har rätt, så grips det allt som oftast efter halmstrån i radio- och TV-studior. Inte vill den rödgröna alliansen ge de borgerliga många rätt från den gågna mandatperioden, men samtidigt lovar man att inte riva upp ROT och en mängd andra reformer som genomförts. Därmed kommer ju ett indirekt erkännande.

Som väljare kan jag tycka att det dels känns väldigt instängt med två block som man indirekt kommer rösta på oavsett vilket parti inom dem man väljer. Som många analytiker förutspått är det nog många gröna sympatisörer, så även jag, som tänker både en och två gånger innan de i princip lägger sin röst även på Lars Ohly. Och jag känner inte så mycket för mitt liberala standardparti längre när jag måste dras med Göran Hägglund och hans verklighetens folk. Och var fan är miljöfrågorna som moderaterna så vitt och brett talade om för ett år sen när man hade ett EU-ordförandeskap och ett (misslyckat) Köpenhamnsmöte att tänka på. Jag känner mig således också som ett fotbollslag som satsar på defensiven hellre än att begå något misstag.

Gudrun Schyman skrev idag på DN debatt att 46% av befolkningen tycker att det vore bra om FI satt i riksdagen. Samtidigt som man undrar var de fått dem siffrorna ifrån förstår jag precis hur de tillfrågade tänker. Visst vore det bra med en rejäl feministisk aktör i maktens korridorer, bara jag slipper rösta på dem. Man vill liksom inte satsa på en förlorare. Och från att som (tydligen) 15% av oss kunna tänka sig att rösta på FI till att faktiskt rösta på dem är det ett ganska stort steg.

Suck.

Men.

Kanske är det ändå ett friskhetstecken att det är så avslaget denna gång, trots en brinnande kris i Europa och trots att högerextremismen och främlingsfientligheten grasserar runt om våra gränser. Vi kan lite tillbakalutat konstatera att vi har det rätt så bra, att demokratin fungerar och att medierna sköter den kritiska granskningen av makten på ett bra sätt.

Och för att dra ännu en idrottsrefrerens: Även om hjärtat klappar lite extra för något speciellt lag så går inte världen under för att ett annat lag vinner allvsenskan, mer än för de allra mest hängivna fansen.

Så även om man kan tycka att det mesta i politiken är sådär och att ingenting passar så är det just här vi har anledning att vara nöjda och stolta. Att ingen propaganda döljer politikens många gånger gråa och fula utseende. Att alla har sina svaga sidor och att folk är fritänkande nog att sprida sina egna värderingar åt både höger och vänster - och därmed få det lite svårt i valet som en bieffekt. Att säga att partierna är "sådär" är kanske missvisande. "Lagom" är nog bättre. Svenskans mest användbara ord.

/Mats

Veckans Winnerbäck: Stort liv.