Två världar
Såg två filmer som båda berörde mig starkt. Den ena ”Fanny och Alexander”, den andra ”Sophie Scholl de sista dagarna”.
Fanny och Alexander avslutas med en epilog av Jarl Kulle som spelar en av patriarkerna i familjen Ekdahl. Ha talar om den lilla världen och hur viktigt det är att familjen inte ska tro att de kan spela i de stora sammanhangen, de ska hålla sig till den lilla världen. De ska njuta av ”den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna.”. Gott så. Det är verkligen något jag upptäckt på sistone: livsnjutandet, förmågan att koppla av och unna sig att njuta. Inte alltid tro att man är nått (lite svensk ödmjukhet) och ska förändra hela världen fort som fan.
Sen såg jag Sophie Scholl de sista dagarna, om ”Die Weiße Rose” en motståndsorganisation i andra världskrigets Tyskland. De ägnade sig åt något så modest som flygbladsutdelning och icke-våldsmotstånd mot Hitlers vansinnesdåd. De fick betala med sina liv. Jag grät mig igenom praktiskt taget hela filmen. ”Detta är sanningen: motstånd och solidaritet. Att leva sitt liv utan rädsla att dö för sina ideal” tänkte jag. Att inte rädas den stora världen.
Vad är det med oss egentligen, varför känner vi en sådan beundran och stolthet när godheten slåss med sitt liv som insatts? Varför kan vi inte bara sitta ner i en trädgårdsstol och sippa på ett glas rosévin hela dagen, njuta av den lilla världen? Ja för det första skulle ju livet bli ganska tråkigt då och att det blir tråkigt att sitta still för länge beror säkert på någon instinkt i oss. Vi vill ge oss in i den stora världen för att den är så väldig och oöverblickbar. Där finns ondskan som måste bekämpas och då finner vi mening. Sen stannar vi upp och tänker efter, reflekterar och ifrågasätter. Kanske slår vi oss ner med glaset ett tag och njuter av solens värmande strålar när vi kommer på att det inte finns någon vits med att jäkta. Bara för att snart vara på fötterna igen, ut i världen för att leta. Hittar kanske en gud, kanske inte. Men vi går vidare, med eller utan gud och finner mening, någon typ av mening.
Mening nog att inse att det är lika bra att leva.
/Alexander
