En Tanke i Veckan

Förra året var ett katastrofval - 35%. I år - inte ens 31%. Alla frågar sig vart socialdemokratin är på väg att ta vägen. Jag tycker att syndromet är ganska lätt att förklara. Och nu menar jag inte att Mona Sahlin är en usel partiledare eller att folk "tagit sitt förnuft till fånga" eller något annat mörkblått flum.

Socialdemokraterna har byggt det moderna Sverige. Det råder ingen tvekan om saken. De byggde upp den välfärdsstat vi har idag. Men, för att travestera HasseåTage i Äppelkriget: De gjorde jobbet så bra att de rationaliserade bort sig själva. När nu den där fantastiska välfärden infunnit sig (vilket såklart alltid kan diskuteras) leder det oundvikligen till en större medelklass, med större privata ekonomiska intressen.

Den borgerliga sidan har varit smart. Deras taktik tycks vara att få den politiska debatten att handla om enbart plånboksfrågor. Den är liksom inte så ideologisk. Jobbskatteavdrag, RUT, mer frihet att välja skola - hur sexigt låter det egentligen? Jämför med solidaritet, jämlikhet och gemensamt ägande - det är slagor det! Jag har alltid tilltalats av den traditionella vänsterbilden av gemenskap. Särskilt med tanke på att vår största utmaning för framtiden - ett hållbart samhälle utan skenande klimatförändring - blir så kapitalt missförstått och underskattat av de borgerliga (jag menar, "en fordonsflotta helt oberoende av fossila bränslen 2030, och SAMTIDIGT utbyggd biltrafik runt Stockholm - KOM IGEN). Den socialistiska idén är mer logisk när det gäller att samsas om allt knappare resurser.

Men när folk väl står där med valsedeln i sin hand, vad tänker de på då? Sig själva, med största sannolikhet. Och sin plånbok. Det är inte många som röstar med siktet inställt på 2050. Och vad hjälper det då att vara visionär och gemensam och tänka på de fattiga och vara mot rasism när så många har fått det så bra och faktiskt INTE BEHÖVER TÄNKA PÅ DET. "En obekväm sanning" säger Al Gore om klimatförändringen. Det finns många obekväma sanningar i samhället, och skillnader mellan rika och fattiga är en. Men det behöver väl inte en pappaledig it-konsult i Vasastan tänka på, han som har fått 1000 extra i plånboken varje månad. (För att inte tala om den ofungerande integrationspolitiken, en sanning så obekväm att ingen av partiledarna vågat ta upp den i valrörelsen, och vips har SD fått alla missnöjesröster ute i landet. Genom ett (delvis motiverat) politikerförakt har de nu röstat in ett parti med ett (delivs) människoförakt.)

Däri ligger alltså Socialdemokraternas (och Vänsterpartiets problem). Det räcker inte med en rättfärdigad ideologi och vision när en majoritet av väljarna vill ha mer pengar i plånboken. Det ska till en jädrigt stor portion solidaritet för att en människa ska rösta emot något som gynnar henne själv, tror jag.

Man kan ha många åsikter om det - jag för min del tycker som sagt att vänsteridén för alltid kommer vara romantisk och en idé som behövs i alla demokratiska rum. Och visst vore det trevligt om samhället byggde lite mer på altruism mindre på konkurrens. Men så har vi det här med den globala ekonomin och fan och hans moster.

Kanske om alla blev vänner på Facebook?

 

/Mats

***

Mats har en poäng här och det är en historiskt och personligt mycket intressant poäng. Vad händer när man uppnår sina mål? Jag vill inte säga att Socialdemokraterna hade uppnått sina mål i slutet på 70-talet. Klart är i alla fall att någonting hände. Det som hände var en ekonomisk situation som vi inte var vana vid, en kris. Kriser var ganska ovanliga innan 70-talet, men efter det blev de allt mer frekventa. John Maynard Keynes var en ekonom under början av 1900-talet som blev något av socialdemokratins husgud. Keynes menade att staten måste stimulera efterfrågan i tider av ekonomisk kris för att undvika depression. Klassiskt har socialdemokratin sparat i ladorna när det har varit bra snurr på ekonomin, det vill säga tagit ut skatter, och spenderat lagren när det har behövts. Under 80-talet drogs politiken åt höger och Socialdemokraterna följde med. Nedskärningar i välfärden var ”nödvändiga” för att finansiera skattesänkningar som skull stimulera ekonomin. Istället för att låta staten stimulera ekonomin, sänktes skatterna och sen fick man gott hålla tummarna för att de som fick en massa pengar i plånboken spenderade dem vist och klokt så att det blev lite jobb av det hela. Det var början på Socialdemokraternas väloljade rutschbana utför.

 

Det alltruistiska samhället är inte ett socialistiskt samhälle. Välfärden har inte gillats av medelklassen för att de tycker så synd om arbetarklassen, utan för att de har tjänat på den. Det går inte att hävda att du ska rösta på Sossarna för att vara solidarisk med dina föräldrar. På samma sätt går det inte längre att hävda att du ska vara med i en fackförening för att vi har de att tacka för våra höga löner och trygga arbetsvillkor. Du måste tjäna på det, det är och har alltid varit det avgörande i slutändan.

 

När borgarna nu monterar ner välfärden bland annat genom att sänka A-kassans tak så att medelklassen förlorar mer på att vara arbetslös än en låginkomsttagare, då urholkas stödet för välfärdsstaten och vi får en situation likt den i USA där välfärd inte är för alla utan för de allra fattigaste. Då blir det också lättare att få medelklassen med sig på en klassisk skattesänkar politik, välfärdssamhället är ju ändå skit så varför betala skatt för det?

 

Socialdemokraterna är visionslösa. Vad är möjligheternas land för något? Det va ett försök från Mona att bygga en vision om Sverige, men den kom ju inte ut! Visionen måste trummas ut i varje andetag Sossarna tar! Mer Barak Obama liksom, kom igen nu för fan.

 

/Alexander

***

Frågan som kvarstår är fortfarande vad Socialdemokraterna ska göra så länge >50% har det "bra nog" för att ha anledning att rösta för fler skattesänkningar och privatiseringar. Även om man förr om åren hade en välfärd som gick att stödja för att man i både låg- och medelklass "tjänade" på den, så tror jag att den liberala trenden är för stark för att vända. Valfrihet betyder mycket idag. Och därmed tror jag att det trots allt är solidaritetstänkandet som är sossarnas bästa vapen framöver.

Socialdemokraterna måste försöka lyckas med den otacksamma uppgiften att få tillräckligt många att rösta emot sina egna direkta intressen. I en perfekt värld skulle naturligtvis vår IT-konsult i Vasastan - trots att han är småbarnsförälder - ha några tankar över för de mindre lyckligt lottade (som inte har råd med privata dagis eller skolor), även när han står vid valurnan. Jag tror mycket väl att Alex kan få många att hålla med honom om välfärdens avveckling, men inte med den retorik som förts av de rödgröna hittills. Man måste bli smartare.

Jag vill återigen dra paralleller till vårt kära klimathot. Det är ett problem av helt annan dignitet än välfärdsfrågor, men det finns likheter. De flesta experter är överens om att den snabbaste och säkraste vägen till ett hållbart samhälle är att dra ner på konsumtionen av varor och tjänster, eftersom de slukar en stor andel av jordens energi i tillverknings- och transportfaserna. Men att verka för en försiktigare konsumtion har visat sig förtvivlat svårt, både för etablissemanget och privatpersoner. Det tycks gå emot hela vårt väsen att växla ner, att konsumera mindre och även jobba mindre. Det är det mest förnuftiga att göra, men just detta förnuft slår vi ifrån oss på grund av sanningens obekvämhet. Hur sjutton får man folk att vilja "motarbeta sig själva"?

Som akademiker kan man ibland bli bitter över hur folk tänker inom sina egna specialområden, och då är det lätt att ta till önskedrömmen att vi borde införa meritokratisk oligarki i Sverige, där de mest sakkunniga inom varje område beträdde ministerposterna och regerade efter sitt goda omdöme. Då skulle allt bli bra. Men nu är vi en demokrati, och det är väl lika bra, men detta måste alltså politiker förhålla sig till. De är det kitt som binder samman experternas saklighet och folkets nyckfullhet. Sköter man politiken skickligt kan man jämna ut de kanter och skarvar som uppstår mellan dem, och kanske till och med påverka folks köksbordsåsikter att gå i riktningar de kanske aldrig annars tagit.

Genom att skickligt framföra sina visioner och sina faktiska åtgärder i sakfrågor kan säkerligen Socialdemokraterna öka sitt väljarstöd, även i delar av landet där de traditionellt är svaga. Men det behövs ledarskap, strategi och konsensus. De senaste åren i opposition har visat ganska lite prov på detta, i alla fall i mina ögon. Let's face it - de har varken någon Per Schlingman eller Fredrik Reinfeldt, och många av deras mest populära namn (Jan Eliasson, Margot Wallström) var i det närmaste osynliga i denna valrörelse. Utan att ta för mycket i den heta Mona-potatisen vågar jag påstå att partiet behöver en rejäl föryngring och rokad i den inre kretsen.

Socialdemokraterna behöver inte överge sina grundläggande ideal. Tvärtom bör de lyfta fram dem på ett fräscht sätt och trumma in budskapet om gemenskap och solidaritet tills folk tror att de kom på det själva. Det vill säga - om de vill bli ett parti att räkna med igen. För just nu ter sig Moderaterna som moralitetens och anständighetens främsta förkämpar.

 

/Mats

***

Klassintresset ljuger aldrig sa en vis gammal man. Det är något som är högst sant i dagens Sverige, ett Sverige där det gäller att hålla de sina under armen och slåss för sin familjs överlevnad. Under hela valrörelsen trummade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ut sitt solidaritetsbudskap, och vilka två partier råtorskade? Solidaritet är sjukt ute.

 

Egentligen är det systemtänkandet som verkar vara ute, det är ingen som bryr sig om den större bilden. ”Så länge jag får 1000 kr mer i plånboken…”, det spelar ingen roll att samhället blir otryggare, min familj har fått det bättre. Det verkar vara tillväxtsamhällets sista dödsryckningar. Vi fortsätter att skapa kortsiktig tillväxt i lokala system, utan att ta hänsyn till konsekvenserna av vårt handlande. Så det är inget problem att maten vi äter innehåller mindre näringsämnen och smakförstärkare för att få till någon slags smak, näringsbristen leder till sjukdomar som leder till att läkemedelsföretagen tjänar pengar och den höga arbetslösheten garanterar en armada av jobbsugna människor redo att ta över efter den sjuke. Vi får en lokalt ökad tillväxt även när en oljetanker går på grund, det betyder inte att det för samhället framåt eller att det är ett hållbart sätt att bruka jorden på.

 

Precis som jag hoppas på en ökande kritik mot det sjuka i maximerad tillväxt, hoppas jag att en motreaktion på den medietränade men visionslöse politikern är nära. En politiker som inte tar varje tillfälle i akt för att tala om för dig att du kommer tjäna på den politik som förs. Jag vill istället se politiker som vågar tänka långsiktigt och ta tag i de frågor som måste tas tag i, och då måste politikerna våga göra bort sig i tv. Om politik skulle handla mer om diskussion än om debatt, mer om att komma fram till långsiktiga lösningar än om att krossa sin motståndare, då skulle vi få ett helt annat samhälle. Men så länge politikerna pratar om valfrihet för individen och skattesänkningar för Fan och hans moster, då kommer vi bry oss om just detta. Politiken sätter sin egen dagordning.

 

Socialdemokraterna kan inte vinna mot borgarna så länge de bara följer den dagordning som har satts upp. De måste stå för sin politik inte försöka vinna marknadsandelar till varje pris. Om det gamla stålföretaget SSAB helt plötsligt skulle börja producera halvtaskigt kaffe, för att det finns en massa pengar att tjäna i kaffe, så skulle de antagligen gå i konkurs. Sossarna måste återta makten över agendan och åter våga ta tag i de stora frågorna som verkligen spelar roll!

 

/Alexander