Spektaklets förförelse
Uppskattningsvis kommer väl ca 95% av alla blogginlägg, och ledare också för den delen, de närmaste dagarna att handla om kronprinsessebröllopet. Som den självständiga individ jag är väljer jag att ryckas med i strömmen.
Jag kommer inte att ge mig på att som nummer femtioelva i ordningen att utreda monarkins varande eller icke varande. (Det vore i och för sig roligt att se någon uträkning på hur mycket intäkter kungahuset skapar åt Sverige - turistnärningen i första hand - jämfört med vad det kostar.) Inte heller ska jag försöka avgöra vem som bär den vackraste klänningen.
Det som intresserar mig med detta gigantiska spektakel är just spektaklet. Fullt TV-pådrag i två kanaler, inte bara idag utan hela våren. Och så Love Stockholm, som bjuder alla - rojalist som republikan - att vara med på festen. Sen kommer kortegen som stänger halva stan idag och lär ses av några hundra tusen personer på plats och gissningsvis halva svenska folket (plus säkert ett gäng övriga europeer) på TV.
I skrivande stund pågår ceremonin på TV, och jag ligger i startgroparna för att försöka få en glimt av den där festliga båten - en slup är det vist - som en hel pluton har tränat på att ro i ett halvår. Varför vill jag se det? Det är sannerligen inte för att jag tycker om kungahuset och vill visa min aktning. Nej, naturligtvis är det för att jag liksom så många andra lockas av spektaklet. Jag vill se saluten skjutas från Skeppsholmen och defileringen förbi Sveriges stolta krigsflotta (de fem nånting fartyg som ligger vid inloppet lär väl vara hela flottan...). Och så 16 Jas-plan i formation!! (Hela flygvapnet?) Wow, alltså.
Ja, spektakel är svåra att värja sig mot, tycker jag. Lite samma sak är det med stora idrottsevenemang, som genom historien ofta har lyft brännande frågor om politiska och människorättsliga missförhållanden i värdlandet. Ta OS i Kina 2008, och nu pågående fotbolls-VM i Sydafrika. Det sägs alltid att "detta evenemang ska rikta världens ögon på X-land och förbättra villkoren för fattiga och politiska dissidenter", och det pratas om jobbtillfällen och ökad tillväxt. Men när väl spektaklet sparkar igång brukar det vara lite sisådär med världens kritiska blickar. Och de förbättrade förhållanden det talas så varmt om visar sig allt som oftast vara tomma löften. Men Kina kom ganska lindrigt undan, som de som följde OS och rapporteringen därifrån minns. Och frågan är om folket i Sydafrika kommer få det så mycket bättre, som man hoppats på så länge, eller om inkomsterna kommer hamna i ett fåtal, redan överfulla fickor.
Kina lyckades effektivt rikta blickarna från det politiska brännstoffet tack vare att de ordnade ett hejdundrande spektakel. Det är svårt att inte bli imponerad av hundratals perfekt synkroniserade trumslagare på invigningen, eller de perfekt, nästan kusligt, drillade funktionärerna. Därtill har man ju i sportsammanhang idrotten själv som disktraktionsmoment, vilken ju är nog så spektakulär.
Därför är de protesterande funktionärerna i Kapstaden en intressant utveckling. De har under veckan utgjort en ytterst pinsam plump i protokollet för FIFA och för värdlandet, och alltför tydligt visat att VM kanske inte blir det uppsving för Sydafrika man hoppats på. Kanske, kanske kan världen i övrigt sätta nödvändig press på arrangörerna den här gången så att en verklig förändring kan ske. Men troligtvis bländas vi återigen av spektaklet som sådant, och när finalen är färdigspelad är det de snygga målen vi minns, inte att några hundra arbetare fick sparken för att de vågade vara själviska nog att protestera mot att arbeta i 12 timmar för en ersättning på motsvarand 200:-.
Ett kungabröllop i lilla Sverige är långt ifrån ett OS i Kina. Ändå är förförelsen densamma, man dras med och lockas av det spektakulära det där som inte ingår i livets vanliga lunk. Vi får väl se om Viktoria och Daniel kommer föda en tronarvinge eller ett barn som växer upp till en helt vanlig människa. Men den diskussionen får komma sedan. Medan ärkebiskopens ord till de nygifta klingar ut i Storkyrkan förbereder jag mig istället för att uppleva det spektakel som så många mantimmar ägnats åt att förbereda och genomföra. Nästan inget har för större dragningskraft än när många människor får en komplicerad organisationsapparat att gå friktionsfritt.
Nu tar En Tanke i Veckan ett behövligt sommarlov. Vi återkommer med förnyade krafter och nya funderingar i september. Välkomna att läsa oss då igen!
/Mats
Veckans Winnerbäck: "När sommaren kommer" - Det är alltid lika spännande att se om den faktiskt kommer.
Jag kommer inte att ge mig på att som nummer femtioelva i ordningen att utreda monarkins varande eller icke varande. (Det vore i och för sig roligt att se någon uträkning på hur mycket intäkter kungahuset skapar åt Sverige - turistnärningen i första hand - jämfört med vad det kostar.) Inte heller ska jag försöka avgöra vem som bär den vackraste klänningen.
Det som intresserar mig med detta gigantiska spektakel är just spektaklet. Fullt TV-pådrag i två kanaler, inte bara idag utan hela våren. Och så Love Stockholm, som bjuder alla - rojalist som republikan - att vara med på festen. Sen kommer kortegen som stänger halva stan idag och lär ses av några hundra tusen personer på plats och gissningsvis halva svenska folket (plus säkert ett gäng övriga europeer) på TV.
I skrivande stund pågår ceremonin på TV, och jag ligger i startgroparna för att försöka få en glimt av den där festliga båten - en slup är det vist - som en hel pluton har tränat på att ro i ett halvår. Varför vill jag se det? Det är sannerligen inte för att jag tycker om kungahuset och vill visa min aktning. Nej, naturligtvis är det för att jag liksom så många andra lockas av spektaklet. Jag vill se saluten skjutas från Skeppsholmen och defileringen förbi Sveriges stolta krigsflotta (de fem nånting fartyg som ligger vid inloppet lär väl vara hela flottan...). Och så 16 Jas-plan i formation!! (Hela flygvapnet?) Wow, alltså.
Ja, spektakel är svåra att värja sig mot, tycker jag. Lite samma sak är det med stora idrottsevenemang, som genom historien ofta har lyft brännande frågor om politiska och människorättsliga missförhållanden i värdlandet. Ta OS i Kina 2008, och nu pågående fotbolls-VM i Sydafrika. Det sägs alltid att "detta evenemang ska rikta världens ögon på X-land och förbättra villkoren för fattiga och politiska dissidenter", och det pratas om jobbtillfällen och ökad tillväxt. Men när väl spektaklet sparkar igång brukar det vara lite sisådär med världens kritiska blickar. Och de förbättrade förhållanden det talas så varmt om visar sig allt som oftast vara tomma löften. Men Kina kom ganska lindrigt undan, som de som följde OS och rapporteringen därifrån minns. Och frågan är om folket i Sydafrika kommer få det så mycket bättre, som man hoppats på så länge, eller om inkomsterna kommer hamna i ett fåtal, redan överfulla fickor.
Kina lyckades effektivt rikta blickarna från det politiska brännstoffet tack vare att de ordnade ett hejdundrande spektakel. Det är svårt att inte bli imponerad av hundratals perfekt synkroniserade trumslagare på invigningen, eller de perfekt, nästan kusligt, drillade funktionärerna. Därtill har man ju i sportsammanhang idrotten själv som disktraktionsmoment, vilken ju är nog så spektakulär.
Därför är de protesterande funktionärerna i Kapstaden en intressant utveckling. De har under veckan utgjort en ytterst pinsam plump i protokollet för FIFA och för värdlandet, och alltför tydligt visat att VM kanske inte blir det uppsving för Sydafrika man hoppats på. Kanske, kanske kan världen i övrigt sätta nödvändig press på arrangörerna den här gången så att en verklig förändring kan ske. Men troligtvis bländas vi återigen av spektaklet som sådant, och när finalen är färdigspelad är det de snygga målen vi minns, inte att några hundra arbetare fick sparken för att de vågade vara själviska nog att protestera mot att arbeta i 12 timmar för en ersättning på motsvarand 200:-.
Ett kungabröllop i lilla Sverige är långt ifrån ett OS i Kina. Ändå är förförelsen densamma, man dras med och lockas av det spektakulära det där som inte ingår i livets vanliga lunk. Vi får väl se om Viktoria och Daniel kommer föda en tronarvinge eller ett barn som växer upp till en helt vanlig människa. Men den diskussionen får komma sedan. Medan ärkebiskopens ord till de nygifta klingar ut i Storkyrkan förbereder jag mig istället för att uppleva det spektakel som så många mantimmar ägnats åt att förbereda och genomföra. Nästan inget har för större dragningskraft än när många människor får en komplicerad organisationsapparat att gå friktionsfritt.
Nu tar En Tanke i Veckan ett behövligt sommarlov. Vi återkommer med förnyade krafter och nya funderingar i september. Välkomna att läsa oss då igen!
/Mats
Veckans Winnerbäck: "När sommaren kommer" - Det är alltid lika spännande att se om den faktiskt kommer.
Kommentarer
Postat av: Alexander
Intressant det där med att göra saker tillsammans. Det va ju sjukt häftigt när kinesiska dansare (hundratals) utförde diverse synkdans under invigningen 2008 i Peking, sjukt häftigt! Samtidigt lite läskigt...inget ifrågasättande får ju förekomma då faller allt, alla måste lyda order för tillfället för att det funka.
Tänker ofta på slutscenen i Avatar, där alla Avatarerna gungar i takt och håller ut sin händer för att känna in resten av de gungande varelserna. Den scenen berörde mig mycket, eller så kan man uttrycka sig som en vän till mig: det va bara sekteriskt och läskigt.
Trackback
