Morgonpigghet
I fönstret till en vindsvåning tittar månljuset in på den ivrigt plitande poeten. Han har suttit sedan solen gick ner och endast tagit paus för att tända stearinljuset på bordet framför honom. I rörelsen efter tändstickorna noterade han att kvällssolens varma sken bytts ut mot det dunklare, kallare månskenet. Endast då vandrade hans intensivt producerande hjärna iväg och han insåg att det var på grund av solens avsked som han var tvungen att tända ljuset. I några sekunder log han åt att han slukats upp så väldigt av sitt arbete, att han inte ägnat solnedgången någon uppmärksamhet. De sekunderna var inte tillräckliga för att han skulle hinna känna efter hur hungrig eller trött han var. Innan krampen i nacken hunnit göra sig påmind hittade han en mening som fascinerade honom tillräckligt för att han skulle dyka ner i textens värld igen. Den värld där ingen hunger existerade, där tröttheten får vänta och där nackar inte värker. Han unnar sig att fnysa lite åt att ljusen snart kommer börja slockna i fönster efter fönster i huset mitt emot och tänker föraktfullt ”Svensson måste upp och jobba tidigt…”.
I lägenheten mitt över gården sitter musikern. Hans ögon börjar svida av tröttheten. Repet han ska bege sig iväg till känns föga lockande. Dagen har varit produktiv och fruktsam, en sån där dag som börjar med en fantastisk idé klockan halv sex på morgonen. Tillsammans med soluppgången tar idén form och vid lunch har den kristalliserat och formats till en färdig skapelse. Nog många gånger har han ställt in rep för att han helt enkelt är slut framåt middagstiden, för att kreativiteten tömt hans kropp på energi under morgonen. Men nu måste han ta sig samman och ge sig iväg, förra gången hotade bandledaren med att ersätta honom med en vikarie, vilket såklart är första steget mot att få sparken. Varför är alla konstnärer kvällsmänniskor? tänker han. Varenda rep, utställningsvernissage och konsert är på kvällstid. Borde det inte finnas andra morgonpigga musiker som liksom honom vanligen har sin kreativa period på morgonen? Även om ett rep eller ett framförande i sig inte kräver att han är på sitt bästa skapar humör, är han oftast så slut efter en lång dags idogt arbetande att han framstår som en tråkig och tyst typ som bara vill gå hem och lägga sig. Det finns självklart en historisk förklaring: åskådarna jobbar på dagen och har sin lediga stund på kvällen, och utan åskådare ingen publik som han lite vitsigt brukar säga. Helgerna då? Ja där finns inte arbetstidsargumentet, kan det ha nått att göra med alkoholintaget? Det är svårare att få i sig en öl till frukost än en till middagen av någon anledning och alkohol är intimt förknippat med konserter och spelningar på rökiga barer. Tradition alltså, det måste enbart vara en tradition som vi stillsamt låter styra våra musikers liv. I många fall ifrågasätts traditioner, men denna har han aldrig hört ens diskuteras. Han pallrar sig iväg till repet och lyckas med adrenalinets hjälp presentera sina nya idéer. Bandmedlemmarna dröjer sig kvar i lokalen efteråt, snackar och skämtar, någon föreslår en öl på Carmen, han nickar trött och följer med utan ett ord.
/Alexander
