En Tanke i Veckan

Jag visste att den här tiden skulle komma. När vi drog igång bloggen för ca ett halvår sedan var det för egen del med en rejäl kappsäck av idéer och texter på lut. Men jag kände på mig att förr eller senare kommer stunden då jag fasar över nästa gång det är min tur att skriva, snarare än längtar. Då bloggen känns som ännu ett av livets alla måsten, snarare än ett fröjdefullt äventyr.

Nej, jag tänker inte lägga ner. Jag bara konstaterar att såhär är det med inspirationen. Den kommer och går. Det finns dessutom många faktorer som påverkar inspirationen och produktiviteten, och flera av dem har drabbat mig. Det är naturligtvis ingen ursäkt, men en anledning, att jag befinner mig i slutspurten av uppsättningen av årets mest spännande teaterhändelse - "Bergman eller När Fårön Tystnar". Okej, smygreklam igen, men man har ju en tendens att tala mycket om det man är stolt över. Läs mer här.

Nåväl, inspiration var det. Det är en allmänt känd och tillika sliten klyscha att kulturproducenter, alltså musiker, konstnärer, poeter, författare osv., i mångt och mycket lider fram sina verk. Detta skulle grunda sig på att välmåga inte blir särskilt intressant, men att däremot nervsammanbrott, psykisk ohälsa, klasskamp, diskriminering med mera är heta ämnen som går att skildra i nya dimensioner via konsten. Så hur bra stämmer det att man måste må dåligt för att göra bra konst?

Tja, jag tror definitivt att man kan må för bra för att få inspiration. För många år sedan höll en vän till mig på med ett musikprojekt - han hade spelat in en skiva i sitt pojkrum som jag hade hjälpt till lite med - och var så att säga på g. När jag träffade på honom ett par månader efter jul (då det första projektet blivit färdigt) och frågade hur det gick med låtskrivandet sa han att det mer eller mindre låg på is. Anledning? Han hade blivit kär. "Jag mår helt enkelt för bra nu, så det blir inga låtar". Med tanke på hur stor andel av populärmusiken som sorterar under "hjärta/smärta" (vi glömmer för en stund tematiken i hip-hopen) så ligger det nog en hel del sanning i vad han sa.

Jag mår också för bra nu. Det är vår, jag är kär, jag vill ut i friska luften, jag är på alla sätt nöjd med tillvaron (utom möjligtvis över det förhatliga 24-timmarsdygnet). Inga svidande, vassa texter som osar av patos och sammhällskritik från mig alltså. Inga andra texter alls, för den delen. Inte förrän jag faktiskt måste för att fullgöra min plikt som ordleverantör på denna kvalitetsblogg.

Denna gång klarade jag mig med ett nödrop. Ett inlägg om inspirationsbrist - vilken snilleblixt!

Frågan är bara vad jag ska skriva om nästa gång...

/Mats

Veckans Winnerbäck: Gråa Dagar från Solen i Ögonen.