En vänsterliberals bekännelser
Alex senaste inlägg har väckt en del känslor. Bra, tycker vi på entankeiveckan. Det är kul med debatt. Temat på förra inlägget, samt den stigande valtemperaturen i fikarummet på jobbet, har fått mig att fundera över vilken politisk åskådning jag egentligen har.
Det är inget jag normalt vill diskutera, jag föredrar att hålla mig utanför det ganska hjärndöda supportersnacket (i likhet med fotbollslag verkar många välja samma part som föräldrarna, kompisen eller allmänt bara samma som andra i samma region). Det som är intressant är sakfrågorna, och jag försöker vänta med att bestämma mig tills jag fått grepp om vilket alternativ som stämmer bäst överens med mina åsikter. Dessutom slutar nästa alltid diskussioner som utgår från en supportermentalitet med pajkastning och personliga påhopp. Mona Sahlin är okarismatisk och dum, Lars Ohly är ondskan själv, Anders Borg är dryg och Carl Bildt är en snobbig översittare. Jahaja.
Alex ganska ideologiska men orealistiska inlägg förra veckan står å andra sidan för något som jag känner igen hos många unga, men som det inte finns något egentligt parti för. En slags... vänsterliberalism. Ta hans "Frihet är att ha fuck-offpengar" - en ganska liberal tanke, och ta sedan förra veckans arvsrätt. Vi 80-talister och de som fyller på från 90-talet förväntar oss nog att få göra praktiskt taget vad vi vill, utan en massa byrokratiska eller ekonomiska hinder. Samtidigt har många tidigt valt att engagera sig i solidaritets- och rättvisefrågor. Många är medvetna om miljöns och klimatets förgänglighet och är beredda att gå långt för att bevara naturen för sig och kommande generationer (snacka om KOLLEKTIV arvsrätt, förresten). Någonstans här befinner jag mig också. Den första frågan är en typisk högerfråga - individens frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Den andra är mer åt vänster. Vad göra?
Jag erkänner - trots att miljö och välfärd är väldigt viktiga i mitt liv har jag hittills röstat höger. Liberalism har vägt tyngre. Det är bara det att så många högersympatisörer är så fruktansvärt osympatiska. Av alla människor jag träffat så är utan tveckan alla på topp 10-listan moderater eller på annat sätt höger. Många av de mest sympatiska personer jag känner är vänster. Därför skäms jag för att vara höger - och buntas ihop med denna brölande supporterskara.
De vänsterideal jag flörtar med, å andra sidan, drivs av människor som många gånger verkar helt befriade från realism. Fångade i en tidsbubbla från 60-talet maler man på med samma brandtal som då, trots att tiderna är så förändrade. När Saab krisade som värst stod fackliga representanter och gnällde om hur taskiga arbetsgivarna är, sparkar arbetare för att det inte finns något att göra. Jamen självklart - det är ju ett företag i en marknadsekonomi - och ingen chef kan någonsin driva ett sådant baserat på att vara snäll. Take it or leave it. Därför skäms jag över mina vänstersympatier.
Som student och sedemera doktorand har jag levt med relativt knappa resurser. Mycket av den medellön jag nu lyfter går till skatt - men det känns inte som att det gör något. Det går liksom ingen nöd på mig. Jag vill däremot göra precis vad jag vill i övrigt med min tid och mina pengar. Och jag vill få jobba så mycket jag vill utan att någon försöker kvotera min arbetsvecka. Var finns partiet för mig - jag vänsterliberal - och många andra ur min generation som vill ha små bitar ur hela vårt partipolitiska smörgåsbord?
/Mats
Veckans Winnerbäck: Du gamla fria nord. Ännu en Ani DiFranco-cover av Sveriges vassaste textförfattare.
Det är inget jag normalt vill diskutera, jag föredrar att hålla mig utanför det ganska hjärndöda supportersnacket (i likhet med fotbollslag verkar många välja samma part som föräldrarna, kompisen eller allmänt bara samma som andra i samma region). Det som är intressant är sakfrågorna, och jag försöker vänta med att bestämma mig tills jag fått grepp om vilket alternativ som stämmer bäst överens med mina åsikter. Dessutom slutar nästa alltid diskussioner som utgår från en supportermentalitet med pajkastning och personliga påhopp. Mona Sahlin är okarismatisk och dum, Lars Ohly är ondskan själv, Anders Borg är dryg och Carl Bildt är en snobbig översittare. Jahaja.
Alex ganska ideologiska men orealistiska inlägg förra veckan står å andra sidan för något som jag känner igen hos många unga, men som det inte finns något egentligt parti för. En slags... vänsterliberalism. Ta hans "Frihet är att ha fuck-offpengar" - en ganska liberal tanke, och ta sedan förra veckans arvsrätt. Vi 80-talister och de som fyller på från 90-talet förväntar oss nog att få göra praktiskt taget vad vi vill, utan en massa byrokratiska eller ekonomiska hinder. Samtidigt har många tidigt valt att engagera sig i solidaritets- och rättvisefrågor. Många är medvetna om miljöns och klimatets förgänglighet och är beredda att gå långt för att bevara naturen för sig och kommande generationer (snacka om KOLLEKTIV arvsrätt, förresten). Någonstans här befinner jag mig också. Den första frågan är en typisk högerfråga - individens frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Den andra är mer åt vänster. Vad göra?
Jag erkänner - trots att miljö och välfärd är väldigt viktiga i mitt liv har jag hittills röstat höger. Liberalism har vägt tyngre. Det är bara det att så många högersympatisörer är så fruktansvärt osympatiska. Av alla människor jag träffat så är utan tveckan alla på topp 10-listan moderater eller på annat sätt höger. Många av de mest sympatiska personer jag känner är vänster. Därför skäms jag för att vara höger - och buntas ihop med denna brölande supporterskara.
De vänsterideal jag flörtar med, å andra sidan, drivs av människor som många gånger verkar helt befriade från realism. Fångade i en tidsbubbla från 60-talet maler man på med samma brandtal som då, trots att tiderna är så förändrade. När Saab krisade som värst stod fackliga representanter och gnällde om hur taskiga arbetsgivarna är, sparkar arbetare för att det inte finns något att göra. Jamen självklart - det är ju ett företag i en marknadsekonomi - och ingen chef kan någonsin driva ett sådant baserat på att vara snäll. Take it or leave it. Därför skäms jag över mina vänstersympatier.
Som student och sedemera doktorand har jag levt med relativt knappa resurser. Mycket av den medellön jag nu lyfter går till skatt - men det känns inte som att det gör något. Det går liksom ingen nöd på mig. Jag vill däremot göra precis vad jag vill i övrigt med min tid och mina pengar. Och jag vill få jobba så mycket jag vill utan att någon försöker kvotera min arbetsvecka. Var finns partiet för mig - jag vänsterliberal - och många andra ur min generation som vill ha små bitar ur hela vårt partipolitiska smörgåsbord?
/Mats
Veckans Winnerbäck: Du gamla fria nord. Ännu en Ani DiFranco-cover av Sveriges vassaste textförfattare.
Kommentarer
Postat av: Svante
Mycket intressant inlägg, och jag tror många känner igen sig. Själv gör jag det till viss del, även om valfrihet inte är en lika stor fråga för mig.
Av de partier som sitter i riksdagen just nu så profilerar sig faktiskt (mp) som lite vänsterliberala. Jag kan inte svara på hur mycket som faktiskt stämmer, men uttryck i stil med "högerns individuella frihet tillsammans med vänsterns solidaritetstänkande" hör man ofta därifrån. Mp har ju länge försökt att inte tillhöra något av blocken, något som dock har misslyckats de senaste 2 mandatperioderna.
Mp är för existens av privata skolor och valfritt friår, möjlighet till kortare arbetsvecka osv. Sådana liberala grejer. Dock tror jag trots det att de är mer vänster än liberala.
Trackback
