Slopa arvsrätten?
Efter mitt förra inlägg om arv blev det en del kommentarer, kul! Så jag ägnar veckans inlägg åt att diskutera detta ämne vidare.
Först vill jag understryka att mina inlägg är mina tankar, vi bloggar tillsammans jag och Mats, men med våra individuella tankar. Vi sitter inte och diskuterar och når konsensus i frågorna innan vi publicerar.
Sen vill jag klargöra en annan sak. En tanke i veckan behöver inte nödvändigtvis vara, världens mest genomtänkta och bollade tanke i veckan. Snarare ett sätt att just få ett litet bollplank att bolla tankarna mot. Tyckte det fungerade ganska bra i början av bloggtiden, tyvärr har kommenterandet klinkat av på sistone, och det är väl bara mig och Mats som kan beskyllas för att inte väcka er nyfikenhet tillräckligt!
Så, till sakfrågan: Jag tycker nog av princip att människor inte ska födas med guldsked i mun och det jag är intresserad av här är rättviseaspekter. Livet är inte rättvist, det lärde mig mamma utantill ganska snabbt. Den politiska riktningen i Sverige har dock ganska länge varit att all ska ha samma förutsättningar att lyckas i livet och vi har byggt en välfärdsstat kring dessa ideal, rättviseidealen. Vi tycker att alla ska ha rätt till utbildning, sjukvård, tandvård till ett överkomligt pris. Det tycker vi är rättvist. Frågan är bara var gränsen för rättvisa går?
Jag vill ogärna ta mig själv och min ekonomiska situation som exempel och tänker trots att jag blivit beskylld för att vara avundsjuk inte heller göra det. Bara stilla fråga Frasse och Hanna (läs deras kommentarer här) om ni tycker att all kamp mot orättvisa är tecken på avundsjuka? Att slåss för sina intressen är det att vara avundsjuk? Var en kvinna som slogs för kvinnors rösträtt på 1920-talet bara avundsjuk på männens rätt att göra sin röst hörd? Jag kan tycka att en person som kallar Martin Luther Kings frihetskamp för avundsjuka spottar honom rakt i ansiktet. Alla våra frihetskämpar må ha varit drivna av ett egenintresse, men att kalla det för avundsjuka är att förminska deras historiska betydelse.
Vad är då frågan, den rättvisefråga jag är intresserad av? Jo helt enkelt: Är det rättvist att barn föds med olika förutsättningar? Vi har kommit långt i Sverige med att utjämna de orättvisor som tidigare fanns. Du kan studera i fem år trots att dina föräldrar inte har en krona över i slutet på månanden för att spara till din utbildning. Du föds inte längre till en viss roll, till arbetare eller till att ta över familjeföretaget, även om traditioner lever kvar och föräldrarna har olika önskningar om vad du ska göra med ditt liv. Så ska vi stanna där, är det rättvist nog? Jag tycker inte att vi ska det. Jag tycker att arvsrätten är märklig, lika märklig som den kungliga tronföljden. Sen erkänner jag att det finns en del praktiska problem, till exempel arv av minnesvärda saker, men det hindrar inte mig från att ta ställning i rättvisefrågan. Praktiska problem är till för att lösas och ska inte stå i vägen för visionerna!
Då är det mer intressant att ställa det rättvisa i att själv få välja vilka möjligheter du vill ge ditt barn mot avskaffandet av arvsrätten. Det kan inte vara rättvisa att ta ifrån en förälder möjligheten att ge sina barn en uppväxt som gör dem bättre utrustade att möta den hårda verkligheten. Här ser jag en reell konflikt och det vore intressant att höra vad ni läsare tycker om detta:
Är ett samhälle som ger alla människor samma förutsättningar i livet så pass mycket värt att ni kan tänka er inskränkningar i den personliga friheten? Vi ger upp rätten att testamentera våra rikedomar mot att människor föds med mer ekonomisk lika förutsättningar. Nu så, bring on them comments!
/Alexander
Jag har väl ganska svårt att se hur den matriella arvsrätten ska kunna avskaffas. Det är väl en sak vad man ska göra med framlidna släktingars kvarlåtenskap - och här kanske man med lagstiftning kan underätta för de anhöriga som vill skänka arvet vidare till någon allmännytta. Men ligger det inte väldigt djupt rotat, på rent biologisk nivå, att som förälder försöka bana väg så mycket som möjligt för sina barn? Visst går det överstyr ibland, och hur mycket det moderna, "stressiga" samhället spelar in ska jag låta vara osagt.
Men det jag är fullkomligt säker på är att det här med pengar inte spelar så stor roll för ett barns förutsättningar i vuxenlivet. Ja, pengar underlättar, och man kan såklart koppla ungdomsproblem till områden med lägre medelinkomst, men pengar är absolut ingen garanti för att lyckas i livet.
Med "lyckas" menar jag alltså allt som ger livskvalitét, och här har pengar en ganska underordnad betydelse. Livet handlar väl ändå mer om stimulans, vänner, kärlek och harmoni? Att få uppmärksamhet, kärlek och lära sig respekt och medkänsla är därför så mycket viktigare än aldrig så många cyklar, mopeder och Thailandsresor.
Som förälder kan och bör man skapa de bästa möjliga förutsättningarna för sina barn. Det torde vara omöjligt att försöka sätta en rättviseetikett på hur mycket pengar eller materiellt välstånd man har rätt att lägga på sin avkomma. Den verkliga rättvisefrågan är istället vilken kapacitet varje förälder har att utrusta dem med den moral, kunskap och förmåga till kritiskt tänkande som blir allt viktigare att ha med sig in i vuxenlivet.
Eftersom Alexander har liknat sig själv vid Martin Luther King kan vi alla nu tryggt lita på att Alexander skänker alla sina pengar, för rättvisans skull, som han tjänar och sedan testamenterar bort återstående vid död till välgörenhet och alla utsatta barn. Hurra för en sån man!
Själv tänker jag, som den egoistiska och avundsjuka (har jag glömt ngt nedsättande adjektiv?)människa jag är, lägga all min kärlek, i brist på inkomst och pengar, på min systerdotter så att hon får en trygg och kärleksfull uppväxt. När jag väl får en lön, åh vad hon ska få saker, hon kommer drunkna i märkeskläder och roliga upplevelser. Orättvist eller hur... men det hade väl Alexanders mamma lärt honom redan från start, att sånt är livet.
Jag har inte liknat mig vid Martin Luther King, även det vore att spotta honom i ansiktet. Däremot kan jag inte förstå varför det skulle vara avundsjuka som driver rättvisan framåt...
Sen kommer jag nog se till att mina barn får det bra efter min död, givet att de lever i ett orättvist samhälle. Det finns väl, som Mats varit inne på, något evolutionärt i det.
Det förändrar ju inte att det är intressant att diskutera rättviseaspekterna.
