En Tanke i Veckan

Ni får ursäkta, men ännu ett inlägg kommer ägnas skådande bakåt och framåt i tiden. Tiden liksom kräver det. Förutom att spinna vidare på mitt förra inlägg tänkte jag också försöka anknyta till Alex Fuck-Off-filosofi, om det är möjligt.

Den naturliga fortsättningen på att summera det år, decennium eller millenium som varit är att blicka framåt lika lång tid. Vad gör jag om 10 år (detärtamejfanbästsattkarriärenhartagitfartochdetblivitbarnvillaochhund)? Vilket parti regerar? Hur ser samhället ut? Vad blir 10-talets Facebook eller iPhone? Det mesta är ovisst, naturligtvis, men det som är säkert är att dessa milstolpar i stora och små sammanhang - händelser, omvälvningar eller prylar - kommer inträffa. Det enda vi vet med säkerhet är att vi inte kan förutse dem.

I stort sett varje årtionde - eller år för del delen - bär på ett antal Stora Händelser. Ah, 90-talet, det var då Sverige tog brons i fotbolls-VM, vann två Schlager-EM, och mobiltelefoni internet blev stort på allvar. 80-talet? Syntrock, Aids, Palmemordet, Himmelska Fridens Torg och Berlinmurens fall. 70-talet = arenarockens storhetstid med bl.a. Led Zeppelin och Pink Floyd samt den islamiska revolutionen i Iran och sovjets invasion i Afganistan. 60-talet = hippierörelsen, Vietnam, Prag '68, månlandningen. 50-talet (hur ofta flög man till Thailand då?), 40-talet, 30-talet... Hoppsan! Plötsligt är vi tillbaka i Andra Världskriget.

Det må kännas som väldigt avlägset, särskilt för mig som är född på 80-talet, men det är historiskt sett väldigt nyligen världen brann. Detta blev extra påtagligt för mig i och med den superba franska dokumentärserie som SVT började visa igår (måndagar 22.00 i ytterligare fem veckor). Genom varsamt restaurerande av bildmaterial (och pålagda ljudeffekter) har plötsligt all grynig, svartvit dokumentation blivit skrämmande närgången. Där är de, allihop - Hitler, Göring, Stalin, Churchill, de Gaulle, Rooseveldt - men framförallt alla miljontals Människor som på oklara ideologiska grunder, eller kanske bara för att de blev tillsagda, gav sina liv för dessa krigsherrar. Även om det alltid är vinnaren som skriver historien kan det nog anses allmängiltigt att Hitler och Stalin var monster, och att något liknande Andra Världskriget skulle kunna ske i det kommande årtiondet ter sig mycket osannolikt.

Men ändå... Vidrigheter, översitteri och andra brott mot de mänskliga rättigheterna begås fortfarande runt om i världen. Rysslands överkörande av Georgien hamnade lite i skymundan av finanskrisen 2008, men efterspelet pågår. Vi har Zimbabve, Uigurien och Tibet i Kina, Sudan, Turkiet, Israel-Palestina. Högerpopulismen vinner mark i Europa, precis som på 30-talet i depressionens bakvatten. FN är svagare än någonsin och lär väl vara ganska bortdribblat år 2020 om det fortsätter som det gjort under 10-talet. Det så kallade 'Kriget mot Terrorn' har visserligen avsatt två skurkregimer under 00-talet - men till vilket pris? Terrorn verkar Det Uppburna Väst inte komma åt i varje fall. Nu hör vi om bombdåd i Irak så ofta att det nästan blivit blasé.

En samstämd mediekår har utsett 11 september 2001 till årtiondets händelse, vilket är begripligt. Vad blir 10-talets motsvarighet? Måtte det inte bli något liknande, i alla fall. Måtte det bli något positivt, som t.ex. ett globalt, lagligt bindande avtal för att stoppa den globala uppvärmningen (snart!). Vad är det vi vill komma ihåg 10-talet för? Förhoppningsvis inte ännu ett decennium då vi slåss mot 'onskans axelmakter'. Jag tror att så länge vi ser på världen med begreppen 'goda' och 'onda' så är vi dömda att leva i en värld i ständig konflikt.

Tänk om 10-talet kunde få bli medmänsklighetens decennium? Ett årtionde där vi tog begreppet globalisering ett steg längre än frihandel och även inkorporerade solidaritet, rent spel och gammal hederlig vänlighet i vår iver att sudda gränser. Just nu beter sig Det Uppburna Väst som att det vill ha kakan och äta den - handeln måste expandera samtidigt som protektionism och nationalism grasserar. Detta tänk perkolerar hela vägen från höga förhandlingsrum ner till enskilda medborgare, som dig och mig. Vi ställer krav på en gigantisk tillgång av varor och tjänster från hela världen, men hur ofta reflekterar vi över arbetsvillkor eller mänskliga rättigheter i tillverkningslandet? Det närmaste vi kommer solidaritet med svältande/klimatet/krigsdrabbade är när ett gäng välavlönade världsartister gör någon låt för en god sak (historien med LiveAid upprepade sig under 00-talet med Live 8). Visst, konsumentmakt är en komplicerad sak och man känner sig allt som oftast rätt matt av att ens försöka ta hänsyn till var/när/hur en vara är producerad. Å andra sidan gav 00-talet oss rättvisemärkningen, så visst görs det framsteg.

Jag har inget bra grundrecept på hur man ska åstadkomma medmänsklighetens decennium. Bara en önskan att vi ska låta vänlighet och omtanke genomsyra allt vi gör. Nu har vi genomgått ett decennium som trots finanskris på slutet inneburit stark ekonomisk utveckling på de flesta håll (vem har inte en platt-TV eller dyr mobil idag?). Vi har haft möjlighet att odla indvidualism och liberalism - vilket jag tycker är bra. Låt oss använde denna frihet till att odla en annan ism - snällismen. Och - som Alex skrev senast - inte gå bort oss i konsumtionsträsket och karriäriver - utan spara undan lite av både tid och pengar så att vi kan säga "Fuck Off, nu tänker jag ägna mig åt att vara snäll ett tag." "Du ska inte komma här och tala om för mig att jag ska sätta mig själv i första rummet!"

När hörde ni senast begreppet "vänlighet" nämnas i politiska sammanhang? Vore det inte ballt om något parti gjorde "ett vänligare sammhälle" till sin valslogan 2010?

/Mats