Kontinentalt kaos
Det är mycket kaos och förvirring i mina inlagg just nu...och efter som detta är den ärligaste bloggen på nätet är det helt enkelt så det är i huvudet just nu.
Befinner mig efter ett par buss- och tågresor genom Europa nu i Berlin. Stannade till en natt hos en god vän i Köpenhamn på vägen ner och hann med ett ölcafébesök, och efter det vidare till Prag för att spela på en jazzklubb där. Jag slås alltid av det gemytliga kaos som råder så fort man tar sig över det där sundet som skiljer det kalla, isolerade, moralpredikande Sverige, från den varma, närgångna, fria kontinenten. Jag tycker om att kunna vila i kaoset, betrakta de tusentals händelser som utspelar sig framför mig, utan att jag behöver anstränga mig en muskelspänning. Om jag vill delta, finns allt där. Om jag vill vila, är det ingen som blir ledsen för det.
När jag ska försöka illustrera detta brukar jag berätta om ett kafé jag var på i Belgrad förra året. I en källarlokal fanns detta gemytliga ställe med möbler från början av 1900-talet och dunkel belysning, på menyn allt från absint till turkiskt kaffe. Lokalens väggar var klädda av hundratals små prylar; Bokhyllorna fyllda med politisk litteratur, tavlorna, växterna och krimskramset i största allmänhet, allting flätades samman till en gemytlig enhet. När jag satt ner och småpratade med min reskamrat Per utgjorde kaoset en vilsam bakgrund, en plats att rikta blicken mot när ögonkontakten blev för intensiv. När jag och Per inte hade nått att säga varandra för en stund, trädde kaosets detaljer fram och blev färgstarka individer som jag fick stifta bekantskap med för en lite stund.
Jag tror att Sverige skulle må bra av lite mer kaos. Vi måste beakta det faktum att svenskarna har gjort en kompromiss: Vi har satt alla människors överlevnad som den högsta överordnade lagen. Det är ett väldigt fint motto att ingen ska dö i onödan. I trafiken har vi nollvisionen, ingen ska omkomma i trafikolyckor. Droger och alkohol ska göras mycket svårtillgängligt, för samhället och dess invånares bästa. Det vi har kompromissat bort är att de pengar som läggs på att bygga säkerhetsräcken och att ansälla trafikpoliser, kunde ha används till att bygga ungdomsgårdar till kidsen. När vi låser in alkoholen klockan tre på lördagen, kompromissar vi med den frihet det innebär att kunna köpa med sig en kall öl till solnedgången en sommarkväll.
Samtidigt älskar jag ju det där. Folkhälsan, tanken att alla ska kunna få ett drägligt liv. Att vi tar hand om varandra, på nått sätt.
Trots det kommer det här inlägget inte sluta med den gamla klyschan "borta bra men hemma bäst", då skulle jag ljuga för mig själv. Jag tänker inte avsluta med att säga: snart får jag åka hem till trygga, ödmjuka, accepterande Sverige och lämna den stökiga, ifrågasättande, intoleranta kontinenten. Alla som liksom jag har en sund skepsis till den lagstadgade tryggheten som vi är pådyvlade i Sverige, inser att tryggheten gör att en viktig del av livet kompromissas bort. Vi kommer aldrig att få uppleva ett Woodstock i Sverige, det kan ju - gud förbjude - leda till att någon dör! Och det är en kompromiss vi i trygghetsnarkomanernas land har gjort.
/Alexander
Befinner mig efter ett par buss- och tågresor genom Europa nu i Berlin. Stannade till en natt hos en god vän i Köpenhamn på vägen ner och hann med ett ölcafébesök, och efter det vidare till Prag för att spela på en jazzklubb där. Jag slås alltid av det gemytliga kaos som råder så fort man tar sig över det där sundet som skiljer det kalla, isolerade, moralpredikande Sverige, från den varma, närgångna, fria kontinenten. Jag tycker om att kunna vila i kaoset, betrakta de tusentals händelser som utspelar sig framför mig, utan att jag behöver anstränga mig en muskelspänning. Om jag vill delta, finns allt där. Om jag vill vila, är det ingen som blir ledsen för det.
När jag ska försöka illustrera detta brukar jag berätta om ett kafé jag var på i Belgrad förra året. I en källarlokal fanns detta gemytliga ställe med möbler från början av 1900-talet och dunkel belysning, på menyn allt från absint till turkiskt kaffe. Lokalens väggar var klädda av hundratals små prylar; Bokhyllorna fyllda med politisk litteratur, tavlorna, växterna och krimskramset i största allmänhet, allting flätades samman till en gemytlig enhet. När jag satt ner och småpratade med min reskamrat Per utgjorde kaoset en vilsam bakgrund, en plats att rikta blicken mot när ögonkontakten blev för intensiv. När jag och Per inte hade nått att säga varandra för en stund, trädde kaosets detaljer fram och blev färgstarka individer som jag fick stifta bekantskap med för en lite stund.
Jag tror att Sverige skulle må bra av lite mer kaos. Vi måste beakta det faktum att svenskarna har gjort en kompromiss: Vi har satt alla människors överlevnad som den högsta överordnade lagen. Det är ett väldigt fint motto att ingen ska dö i onödan. I trafiken har vi nollvisionen, ingen ska omkomma i trafikolyckor. Droger och alkohol ska göras mycket svårtillgängligt, för samhället och dess invånares bästa. Det vi har kompromissat bort är att de pengar som läggs på att bygga säkerhetsräcken och att ansälla trafikpoliser, kunde ha används till att bygga ungdomsgårdar till kidsen. När vi låser in alkoholen klockan tre på lördagen, kompromissar vi med den frihet det innebär att kunna köpa med sig en kall öl till solnedgången en sommarkväll.
Samtidigt älskar jag ju det där. Folkhälsan, tanken att alla ska kunna få ett drägligt liv. Att vi tar hand om varandra, på nått sätt.
Trots det kommer det här inlägget inte sluta med den gamla klyschan "borta bra men hemma bäst", då skulle jag ljuga för mig själv. Jag tänker inte avsluta med att säga: snart får jag åka hem till trygga, ödmjuka, accepterande Sverige och lämna den stökiga, ifrågasättande, intoleranta kontinenten. Alla som liksom jag har en sund skepsis till den lagstadgade tryggheten som vi är pådyvlade i Sverige, inser att tryggheten gör att en viktig del av livet kompromissas bort. Vi kommer aldrig att få uppleva ett Woodstock i Sverige, det kan ju - gud förbjude - leda till att någon dör! Och det är en kompromiss vi i trygghetsnarkomanernas land har gjort.
/Alexander
Kommentarer
Trackback
