Världen kommer nära på tunnelbanan
Jag fann mig sittande omgiven av människor från minst tre delar av världen. Två medelålders män som samtalade på vad jag tror var persiska, två asiatiska unga män (kineser? Trots att jag jobbar ganska nära flera kineser och hör kinesiska ofta har jag svårt att särskilja olika asiatiska språk) samt en morgontrött herre som jag tror var från Malaysia eller Indonesien, av utseendet att döma.
Just denna morgon var jag för trött för att läsa något, så jag satt bara och sneglade på dessa medresenärer och lyssnade förstrött på deras samtal, som jag av naturliga skäl var utestängd från. Och jag slogs av en sådär härligt politiskt korrekt känsla av samhörighet, av världsmedborgarskap, och jag tänkte att vad fantastiskt ändå att man kan komma så nära så vitt skilda kulturer på bara två fyror en morgon på Röda Linjen.
Okej, tänker ni, jag vet vad som kommer nu, en sirapskletig svada av floskler om att vi alla är lika och samhället är stort nog åt alla och integration och jämlikhet och så vidare. Sånt där som alla skriver under på men få efterlever fullt ut. Men jag ska villigt erkänna att jag inte är mycket bättre själv. Jag har inte många "invandrarvänner", och jag kan drabbas av någon svårdefinierad obekvämhet i närvaro av människor som pratar, ser ut eller beter sig lite annorlunda än jag. Just den här morgonen satt jag precis som alla andra svenskar, alla andra gånger, tyst och ansträngde mig storligen för att titta på just ingenting, trots att det mest rationella för en som är nyfiken skulle vara att slänga sig i slang med någon av dessa människor för att få svar på någon av alla frågor som dök upp i huvudet. (Vad pratar ni om? Var bor ni? Vad förde er till Stockholm? Vad jobbar ni med? Jobbar ni? Vad heter ni? Vad åt ni till frukost?)
Men just den här morgonen kunde jag känna samvaro med dessa medmänniskor. En djup och direkt sådan, utan att jag fördenskull behövde prata med dem (nej, för hur skulle det se ut?). De båda medelålders herrarna förde en lågmäld, framåtlutad diskussion om Gud vet vad, det kan för allt jag vet ha handlat om kaklet i det nya badrummet eller vad dyrt det blivit med mjölk på Ica. En lätt svindel infann sig då jag smygtittade på deras fårade, kloka ansikten och försökte inbilla hur deras liv sett ut, var de varit och vad de gjort. Så oändligt mycket annorlunda än min uppväxt och mitt vidare liv, får man anta. Och dessa studenter (jag tror de var studenter) till höger om mig - vi hade ju delvis liknande erfarenheter (större delen av mitt vuxna liv har ägnats åt studier) så jag kunde kanske leva mig in i deras livssituation? Eller - de har valt att studera i Sverige, ett land där språket förmodligen är lika svårt för dem att lära sig som kinesiska för oss. Denna utmaning, denna resa, kräver en sorts drivkraft de flesta svenskar nog aldrig behöver komma i närheten av.
Och nu sitter dessa Historier, dessa Liv, på samma tunnelbana som jag, på väg någonstans för att klara försörjningen och ta sig vidare i sina Liv. Det är stort, på något sätt.
Plötsligt får en av de persisktalande männen ett mobilsamtal och för en kort dialog på typisk rinkebysvenska, som handlar om någon telefon som visst ska fungera nu. Och jag tror att jag förstår vad de är som får mig och många andra att, låt vara omedvetet, iakta ett visst säkerhetsavstånd till invandrare, eller nysvenskar eller vad man nu väljer att kalla denna grupp människor. Det faktum att svenska med brytning låter annorlunda, och när det gäller människor från främre orienten med omnejd även ibland lite aggressivt, får oss att dra slutsatsen att även människorna bakom talet är Annorlunda eller Aggressiva. Snabb, instinktiv reaktion. Pinsamt värre, men det händer. Det samma gäller andra skillnader, som yvigt gestikulerande, andra matvanor, annat synsätt på religion. Men allt det där är bara Kultur. Det finns så oändligt många olika sätt att leva sina liv på, och olika sätt har blivit konvention på olika ställen i världen. Men den här mogonen på tunnelbanan känns det som om Konventionerna inte är mer än en jordskorpa, och att kärnan, manteln och allt annat är precis detsamma hos mig, dig, de persiska herrarna och de kinesiska studenterna. Om man inser det ska det väl inte vara så svårt att blanda konventioner lite hur som helst, världen över?
Kultur är något fint som berikar och färglägger livet. Rädsla gör för de flesta livet gråare och kallare. Varför väljer då så många i dagens Europa att se på den kulturella omblandningen med rädsla, och inte nyfikenhet och öppenhet? Varför anstränger sig sverigedemokrater, fremskrittspartister och andra högerpopulister med att försöka hitta på sakliga argument för att vi inte skulle kunna leva i ett blandat samhälle? Åk lite tunnelbana istället, Jimmie Åkesson. Då får du se att vi till syvende och sist alla är precis lika morgonströtta och vardagstråkiga, men ändå sätter oss på tuben varje dag för att åka någonstans och försörja oss själva och våra familjer.
/Mats
Fint inlägg. Det låter riktigt mysigt att pendla när man läser. Jag drar mig till minnes vår diskussion i Ammarnäs.
Jag tänker att ingen är fri från fördomar, men alla kan förhålla sig till dem. När vi blir rädda och obekväma kan vi fråga oss varför, ta reda på mer och framförallt, som du säger, fokusera på likheterna. Risken finns annars att vi hoppar högt vid åsyn av egen skugga.
Ett passande youtube-tips: Fint inlägg. Jag drar mig till minnes vår diskussion i Ammarnäs. Ingen är fri från fördomar, men alla kan förhålla sig till dem. När vi blir rädda och obekväma kan vi fråga oss varför, ta reda på mer och framförallt, som du säger, fokusera på likheterna. Risken finns annars att vi hoppar högt vid åsyn av egen skugga.
Passande youtube-klipp.
http://www.youtube.com/watch?gl=SE&hl=sv&v=FA2wroKafss
Lycka till med bloggen. Ni har börjat bra båda två och det ska bli roligt att följa era tankar.
Tänker aldrig på att andra tänker tankar när de sitter där i t-banan, jag är alldeles för uppslukad av mina egna tankar...nu fick jag en bild av dig där du satt och tänkte, och så kopplade jag ihop den med en bild av dig och mig på en tunnelbana. Slutsatsen blir att andra människor också tänker på tunnelbanan! Fan jag är ett geni, men nu kommer jag sitta och tänka på vad andra tänker på och inte kunna koncentrera mig på vad jag tänker på.
Det är skrämmande hur mycket som tänks när man kommer att tänka på det. Men vi är roliga vi människor: Vi går omkring och tror på största allvar att alla andra bara är statister i vårt eget liv. Precis som alla andra. Kanske är det ett sett att hantera den svindel som annars snabbt infinner sig, när man tänker på hur mycket andra tänker, alltså...
Det är en skön känsla att kunna ha ett samtal i sitt eget språk när man är i ett främmande land. Det skönaste med det är att du och den du pratar med känner er i eran egen bubbla och inte tänker på alla andra runtomkring. Det kommer naturligt bara... och nu när jag funderar på det så tror jag det kan bero på det ni pratar om, att vi tänker så mycket hela tiden, att vi är vana i att vara inne i en bubbla där ingen annan har tillgång till, och när vi blir två som talar ett annat språk (bortsett nog från engelskan) känns det som att vi finner oss i en liknande bubbla där bara vi två finns och alla andra är statister.
Det är därför jag har svårt att hålla mig från att "tjuvlyssna" på folk som befinner sig i det tillståndet och pratar ett språk de inte misstänker jag kan förstå (och som du har märkt är tunnelbanan eller pendeln de bästa platserna att iaktta folk för en hyfsad lång tid) och från några korta meningar ta reda på stora eller små detaljer i deras vardagliga liv. Det händer att jag vågar blanda mig in i deras samtal ibland, men i de flesta fall står jag där tyst och observerar. Innerst inne hoppas jag att på något vänster det är dem som tar första steget... eller så försöker jag komma på någon vettig anledning att hoppa in i samtalet men lyckas inte. Till slut kommer stationen och jag ångrar mig för att jag inte vågade... det kunde ha blivit ett intressant konversation i en bubbla för tre.
