En Tanke i Veckan

Mänskligheten håller på att förgifta sig själva. Eller vi har egentligen hållit på med det ett bra tag nu även om det aldrig har varit en medveten strategi. Riksdagen har satt upp 20 miljömål som ska uppfyllas till 2020. Det fjärde av dessa miljömål, ”En giftfri miljö”, som ska bryta denna icke medvetna strategi mot förgiftning, går det däremot tyvärr åt helvete med. Därav detta inlägg!

Läsarna som är födda innan 1970-talet är väl bekanta med produkter som DDT (Diklordifenyltrikloretan), Hormoslyr, Agent Orange och PCB (Polyklorerade bifenyler). Användningsområdena för de nämnda produkterna är allt från insektsbekämpningsmedel till fogmassa i hus och anledningen till att dessa produkter nämns gemensamt är att de efter sin användningstid agerar som väldigt toxiska miljögifter. När de har förbrukats som produkter finns ämnena kvar i naturen och lever sina egna liv, utan att brytas ner. PCB användes som flamskyddsmedel innan det förbjöds på 1970-talet och ersattes efter det av det inte fullt lika toxiska ämnet PBB (Polybormerade bifenyler). Även PBB är idag förbjudet men flödar in i Sverige via importerade produkter, så som datorer och annan elektronik. Det som framförallt är så farligt med PCB och PBB är att de båda ämnena bildar dioxiner vid förbränning. Dioxin är egentligen ett samlingsnamn på en rad ämnen vars molekyler alla ser snarlika ut. Det de har gemensamt är att molekylerna består av två kolringar med hoplänkande syrebryggor. På kolringarna sitter ett antal kloratomer eller bromatomer och detta antal bestämmer giftigheten på dioxinmolekylen. Dessa molekyler är det giftigaste som människan har skapat. Det är mycket giftigare än flugsvamp!

Dioxin är fettlösligt och avskyr vatten. Precis som i en salladsdressing där oljan och vinägern inte blandar sig med varandra, vill dioxiner inte lösa sig i vatten. Kroppen ”rensar ut” de flesta gifter genom att göra om dem till vattenlösliga produkter och skicka ut dem som urin. Däremot är dioxiner svåra att bryta ner och de lagras istället i det fett vi har i kroppen. Detta kallas för bioackumulering. Giftet ackumuleras och lagras i kroppen, och ökar på så sätt hela tiden i mängd.

I kroppen härjar dioxinerna på lite olika sätt. Dioxinet fungerar bland annat som en signalmolekyl i kroppen. Vår kropp använder sig av signalmolekyler för att tala om vad som ska tillverkas i cellerna. Olika signalmolekyler talar om för kroppen att producera olika saker som behövs. Dioxinerna är väldigt lika en sådan signalmolekyl och binder till samma receptor, mottagare av signalen. Detta leder till en störning i produktionen. Forskare har identifierat 20 olika produkter som kan produceras tillföljd av dioxiner i kroppen. Det kan i sin tur leda till en rad olika saker i kroppen, som minskad fertilitet, fosterskador eller cancer.

Dioxiner försvagar även ditt immunförsvar. En viktig del av immunförsvaret är T-cellerna. T-cellerna är vita blodkroppar som tar hand om virus och bakterier som kommer in i kroppen. T-cellerna produceras i benmärgen och transporteras sedan till brässen som är en körtel som sitter under bröstet. I brässen ”tränas” T-cellerna för att kunna sköta sin uppgift. Dioxiner stör denna träning och följden blir att immunförsvaret försämras.

Som tidigare nämnts finns PBB (Polybromerade bifenyler) i de flesta datorer som flamskyddsmedel. Om en dator som är behandlad med PBB befinner sig i ett brinnande hus, kommer allt flamskyddsmedel i världen inte kunna stoppa datorn från att fatta eld. I eldsvådan omvandlas PBB till dioxin. Forskare på Umeå Universitet har konstaterat att det vid en husbrand bildas mycket mer dioxiner av PBB än av PCB. Räddningstjänstens personal och människor som bor i närheten av ett brinnande hus kan därför utsättas för stora mängder dioxiner. Dioxinerna sprids sedan i området utan att brytas ned.

Under 1960 och 70-talet var det en stor debatt om dessa ämnens användning. Rachel Carson, en amerikansk författare, kom 1962 med sin uppmärksammade bok ”Tyst Vår”, där hon beskrev hur vårens läten hade uteblivit till följd av användningen av DDT i jordbruket. Detta var längesedan och debatten känns kanske lite förlegad. Det i kombination med att klimatförändringarna fått bli den miljöfråga som dominerar media, gör att giftet smyger sig på oss och vi är ovetandes!

Att dessa gifter flödar in i vårt samhälle än idag och sprids i naturen känns ganska märkligt. Mycket arbete har lagts ner på att fasa ut ämnena och på att forska om dess toxicitet. Ska det behöva ta så fantastisk lång tid att ställa om? Var finns handlingskraften? När ett ämne klassas som så pass farligt som PCB och PBB borde det inte dröja många dagar innan det helt förbjuds, även i importerade varor. Och det finns alternativ! Det svenska företaget DEFLAMO producerar flamskyddsmedlet Apyrum som bryts ned till koldioxid och vatten när det kommer ut i naturen, till exempel. En liknelse med klimatfrågan kan göras. Det är omöjligt att överblicka vilka konsekvenser en varmare värld kommer att få för jorden. Problemet att klimatförändringarna ligger en bit in i framtiden och är svåra att överblicka gör att omställningen till en ”klimatsnål” livsstil går långsamt. Så är det även med miljögifterna. Vi känner inte av dem på samma sätt som när vi blir knockade i huvudet med ett baseballträ. De smyger sig på och ger konsekvenser på mycket längre sikt. När jordbävningen chockade Haiti var det aktion som gällde. Räddningsinsatserna skulle koordineras, matleveranser skulle fram. Det akuta, det som måste ske snabbt, är människans melodi. Adrenalinet hjälper oss att glömma behov som hunger och sömn för ett tag, för att ta itu med de akuta uppgifterna. När något abstrakt och oöverblickbart ska tas itu med går det betydligt långsammare för oss. Mänskligheten agerar allt som oftast djuriskt kortsiktigt.

I takt med teknikutvecklingen och att vi har blivit fler och fler på jorden, blir behovet av att inte bara tänka på hur vi ska överleva dagen, viktigare och viktigare. När det kommer till miljögifternas problem ligger utmaningen i att få miljöproblemen att framstå som akuta, eller så måste vi lära oss att handla mer långsiktigt. Annars kommer vi att förgifta oss själva.

/Alexander