En Tanke i Veckan

För att knyta an till Mats senaste inlägg (se nedan) har det blivit dags för mig att skåda lite in i framtiden, eller som det populärt heter: ägna mig åt trendspotting. Av en händelse plockade jag upp en Svenska dagbladet i lördags och ramlade över kulturdelens artikel ”Nytt sug efter erotik”. Ackompanjerat med färgstarka Kama Sutra skildringar av samlagsställningar redogörs det i artikeln för det uppsving de erotiska bokhyllorna fått de senaste åren. Utbudet av erotisk litteratur har exploderat och internet har gjort det möjligt att beställa hem böckerna lättare, utan att behöva gå och köpa dem i bokhandeln. Fortfarande finns en mängd tabun kring erotiska fantasiskildringar, det märktes inte minst på publiceringen av Marquis de Sades ”Juliette” (Vertigo förlag) som väckte stor vrede och upprörda känslor, en debattlänksamling för den intresserade finns här. I Juliette beskrivs våldsamma övergrepp och sexuella orgier bortom de flesta personers vildaste fantasier, men de är just fantasier. Så fort någon vågar erkänna att vi alla går runt och tänker på saker som är ”förbjudna” så blir det ramaskri och moralpanik. Så har det varit en lång tid, jag tror dock någonting håller på att hända.

 

Och det som håller på att hända är att de tabun som hänger kvar från det kristna kulturarvet håller på att skakas i grunden. I vår tid brukar vi säga att det började på 60-talet med en sexuell frigörelse. Den fick hårt mothugg av en nykonservativ renässans under 80-talet, som egentligen har levt kvar tills idag. När nykonservatismen gjorde sitt intåg skedde även något med de radikala delarna av samhället. Den feministiska rörelsen gick i mångt och mycket från att ha fokus på öppenhet, från att ha en välkomnande attityd till sexuallitet (alla typer av läggningar och preferenser), till att lägga fokuset på en kritik av sexualiseringen av samhället.

 

Visst måste det kunna framföras kritik mot skildringar som ”Juliette” och människors sexuallitet! Och det är just diskussionerna som jag spår kommer bli mer nyanserade och en större del av vårt liv under 2010. Istället för att skuldbelägga de känslor som alla går runt och bär på, kommer vi se mer av diskussion kring det tabubelagda. Vi kommer få se nyskrivna "Juliette" (Marquis de Sade levde i slutet av 1700-talet) och fler som vågar beskriva sina sjuka fantasier. Vi kommer att våga erkänna att fantasierna finns och sluta låtsas som att det regnar ett regn som tvättar oss rena från synd. Istället för att skolan kommer lära ut att alkohol förgiftar kroppen och leder till det ena och det andra, kommer skolan lära ut att alkohol förgiftar kroppen, leder till det ena och det andra samt föra en diskussion kring varför vi konsumerar sådana mängder trots detta. Ok skolan brukar inte direkt gå i täten så det kan väl hända att detta inte kommer att inträffa under 10-talet. Bollen är dock i rullning och när vi blickar tillbaka på decenniet kommer vi kunna konstatera att det var nu det började på riktigt. Det var 2010 som förståelsen och öppenheten ersatte moralpaniken och skuldbeläggandet.

 

/Alexander

Ni får ursäkta, men ännu ett inlägg kommer ägnas skådande bakåt och framåt i tiden. Tiden liksom kräver det. Förutom att spinna vidare på mitt förra inlägg tänkte jag också försöka anknyta till Alex Fuck-Off-filosofi, om det är möjligt.

 

Den naturliga fortsättningen på att summera det år, decennium eller millenium som varit är att blicka framåt lika lång tid. Vad gör jag om 10 år (detärtamejfanbästsattkarriärenhartagitfartochdetblivitbarnvillaochhund)? Vilket parti regerar? Hur ser samhället ut? Vad blir 10-talets Facebook eller iPhone? Det mesta är ovisst, naturligtvis, men det som är säkert är att dessa milstolpar i stora och små sammanhang - händelser, omvälvningar eller prylar - kommer inträffa. Det enda vi vet med säkerhet är att vi inte kan förutse dem.

 

I stort sett varje årtionde - eller år för del delen - bär på ett antal Stora Händelser. Ah, 90-talet, det var då Sverige tog brons i fotbolls-VM, vann två Schlager-EM, och mobiltelefoni internet blev stort på allvar. 80-talet? Syntrock, Aids, Palmemordet, Himmelska Fridens Torg och Berlinmurens fall. 70-talet = arenarockens storhetstid med bl.a. Led Zeppelin och Pink Floyd samt den islamiska revolutionen i Iran och sovjets invasion i Afganistan. 60-talet = hippierörelsen, Vietnam, Prag '68, månlandningen. 50-talet (hur ofta flög man till Thailand då?), 40-talet, 30-talet... Hoppsan! Plötsligt är vi tillbaka i Andra Världskriget.

 

Det må kännas som väldigt avlägset, särskilt för mig som är född på 80-talet, men det är historiskt sett väldigt nyligen världen brann. Detta blev extra påtagligt för mig i och med den superba franska dokumentärserie som SVT började visa igår (måndagar 22.00 i ytterligare fem veckor). Genom varsamt restaurerande av bildmaterial (och pålagda ljudeffekter) har plötsligt all grynig, svartvit dokumentation blivit skrämmande närgången. Där är de, allihop - Hitler, Göring, Stalin, Churchill, de Gaulle, Rooseveldt - men framförallt alla miljontals Människor som på oklara ideologiska grunder, eller kanske bara för att de blev tillsagda, gav sina liv för dessa krigsherrar. Även om det alltid är vinnaren som skriver historien kan det nog anses allmängiltigt att Hitler och Stalin var monster, och att något liknande Andra Världskriget skulle kunna ske i det kommande årtiondet ter sig mycket osannolikt.

 

Men ändå... Vidrigheter, översitteri och andra brott mot de mänskliga rättigheterna begås fortfarande runt om i världen. Rysslands överkörande av Georgien hamnade lite i skymundan av finanskrisen 2008, men efterspelet pågår. Vi har Zimbabve, Uigurien och Tibet i Kina, Sudan, Turkiet, Israel-Palestina. Högerpopulismen vinner mark i Europa, precis som på 30-talet i depressionens bakvatten. FN är svagare än någonsin och lär väl vara ganska bortdribblat år 2020 om det fortsätter som det gjort under 10-talet. Det så kallade 'Kriget mot Terrorn' har visserligen avsatt två skurkregimer under 00-talet - men till vilket pris? Terrorn verkar Det Uppburna Väst inte komma åt i varje fall. Nu hör vi om bombdåd i Irak så ofta att det nästan blivit blasé.

 

En samstämd mediekår har utsett 11 september 2001 till årtiondets händelse, vilket är begripligt. Vad blir 10-talets motsvarighet? Måtte det inte bli något liknande, i alla fall. Måtte det bli något positivt, som t.ex. ett globalt, lagligt bindande avtal för att stoppa den globala uppvärmningen (snart!). Vad är det vi vill komma ihåg 10-talet för? Förhoppningsvis inte ännu ett decennium då vi slåss mot 'onskans axelmakter'. Jag tror att så länge vi ser på världen med begreppen 'goda' och 'onda' så är vi dömda att leva i en värld i ständig konflikt.

 

Tänk om 10-talet kunde få bli medmänsklighetens decennium? Ett årtionde där vi tog begreppet globalisering ett steg längre än frihandel och även inkorporerade solidaritet, rent spel och gammal hederlig vänlighet i vår iver att sudda gränser. Just nu beter sig Det Uppburna Väst som att det vill ha kakan och äta den - handeln måste expandera samtidigt som protektionism och nationalism grasserar. Detta tänk perkolerar hela vägen från höga förhandlingsrum ner till enskilda medborgare, som dig och mig. Vi ställer krav på en gigantisk tillgång av varor och tjänster från hela världen, men hur ofta reflekterar vi över arbetsvillkor eller mänskliga rättigheter i tillverkningslandet? Det närmaste vi kommer solidaritet med svältande/klimatet/krigsdrabbade är när ett gäng välavlönade världsartister gör någon låt för en god sak (historien med LiveAid upprepade sig under 00-talet med Live 8). Visst, konsumentmakt är en komplicerad sak och man känner sig allt som oftast rätt matt av att ens försöka ta hänsyn till var/när/hur en vara är producerad. Å andra sidan gav 00-talet oss rättvisemärkningen, så visst görs det framsteg.

 

Jag har inget bra grundrecept på hur man ska åstadkomma medmänsklighetens decennium. Bara en önskan att vi ska låta vänlighet och omtanke genomsyra allt vi gör. Nu har vi genomgått ett decennium som trots finanskris på slutet inneburit stark ekonomisk utveckling på de flesta håll (vem har inte en platt-TV eller dyr mobil idag?). Vi har haft möjlighet att odla indvidualism och liberalism - vilket jag tycker är bra. Låt oss använde denna frihet till att odla en annan ism - snällismen. Och - som Alex skrev senast - inte gå bort oss i konsumtionsträsket och karriäriver - utan spara undan lite av både tid och pengar så att vi kan säga "Fuck Off, nu tänker jag ägna mig åt att vara snäll ett tag." "Du ska inte komma här och tala om för mig att jag ska sätta mig själv i första rummet!"

När hörde ni senast begreppet "vänlighet" nämnas i politiska sammanhang? Vore det inte ballt om något parti gjorde "ett vänligare sammhälle" till sin valslogan 2010?

 

/Mats

När första lönen som nyutexaminerad kommer och ribban för det nya livets möjligheter läggs på, uppträder snart ett nytt levnadsstandard-minimum. Att gå från ett studiemedel på 7200 i månaden till en ingångslön på 28000 (rekommenderad ingångslön för en civilingenjör som är det jag pluggar för att bli) gör det möjligt att öka sin materiella standard avsevärt. Nya vanor uppträder i livet och i sann evolutionär anda (survivel of the fittest) anpassas livet till de rådande levnadsvillkoren. Nya kollegor som redan lever detta liv dyker upp, och för att hänga med flocken byts garderoben ut och restaurangbesöken blir allt vanligare. Det går att köpa saker på avbetalning! helt plötsligt går det upp ett ljus. Hur mycket mamma än tjatade om hur bra det var att kunna spara, så är det en väldigt förlegad företeelse att vänta tills kontot ger tillåtelse att köpa den där nya tv:n eller vespan (den dubbelmoral som vi uppfostras i är ett inlägg i sig). Och eftersom chefen är nöjd med prestationen är inkomsten tryggad för en tid framöver. Sen läggs de på hög: bil, bostad, båt, sommarstuga. Alla dessa saker som skänker oss en massa glädje men som också skapar ett beroende. Vi bygger in oss i ett beroende. Beroende av vår inkomst så att vi hela tiden kan betala av den nya livsstilen.

 

Pengar ger frihet. Men det är inte frihet att vara beroende av en inkomst. Det är inte frihet att stressas av bankens krav på avbetalningar, eller räntans väntade uppgång. Göran Persson sa en gång ”den som är satt i skuld är inte fri”, jag undrar om han var stolt över att vara statsminister i ett land där varenda stackare är ofri? För hela samhällsmodellen bygger på denna ofrihet. Olika samhällsinrättningar underlättar för en ständig ökning av konsumtionen, och så länge konsumtionstakten upprätthålls kommer vi alltid att vara beroende av att lönearbeta och rädda för att förlora det arbete vi har. Ett förlorat arbete skulle tvinga oss till att göra avkall på vår nya levnadsstandard, vi skulle behöva sänka ribban. Nej visst, pengar gör oss inte lyckligare efter en viss grundinkomst (så att vi får mat på bordet etc.), de flesta vet detta i teorin åtminstone, trots det verkar alla falla i samma medelåldersfälla, binder upp sig i ofriheten. Alla vet att mer pengar inte löser några problem, snarare tvärtom de verkar skapa problem, ändå ska alla ha mer och jobba mer hela tiden.

 

Så i mellandagarnas lugn och frid ramlade jag över Maria Rankkas text i antologin ”F-ordet mot en ny feminism” (Petra Östergren red.) som även finns diskuterad här. I texten diskuterar hon begreppet ”fuck off-pengar”. Maria Rankka är vd för Timbro och som sådan en stor tillväxtivrare. Hon borde ha mycket att tjäna på att vi sätter sprätt på månadslönen. Här argumenterar hon trots det på ett förvånansvärt vettigt sätt för att alla svenskar borde ha sex månadslöner på banken i form av ”fuck off-pengar”. Avstå en del av shoppingfesten för att ha pengar som gör att du alltid kan säga ”Tack, men nu sticker jag!” till din maka/make, chef eller liknande figur som du kan tänkas vara ekonomiskt beroende av, om den dagen skulle komma. Om bostaden inte inkluderas har enligt Rankka bara var femte svensk någon förmögenhet överhuvudtaget. Väldigt få människor har alltså möjligheten att behålla sin levnadsstandard och samtidigt kalla sig fria.

 

Nu har kanske inte alla den förmånen att de sitter med en ingångslön på 28000, men jag tror att de flesta ökar sin inkomst rejält vid ett tillfälle i livet. När den dagen kommer för mig tänkte jag att jag i stället för att ta klivet in i det konsumerande vuxenlivet på en gång, skulle investera i lite gammal hederlig frihet: Sex månadslöner på banken och möjligheten att alltid kunna säga fuck off!

 

/Alexander

Så här i tentaperioder faller det alltid någonting intressant över mig som gör det stört omöjligt att koncentrera sig på det väsentliga: att klara tentorna och någon gång få sin examen/behålla studiepengen och bostaden. Ibland är det en ung dam som får mina tankar att sväva iväg, denna gång heter hon Helen. Charlotte Roche har skrivit en mycket omdebatterad bok (tack Emelie för tipset!) som heter Våtmarker och som nu finns i svensk översättning. Boken handlar om 18åriga Helen som vi får träffa just som hon läggs in på sjukhus för en analfissur. Där i sjuksängen ligger hon och tänker tillbaka på sitt liv och berättar för oss om hur hon ser på världen. Till en början blir jag äcklad och nästa lite besviken. Helen beskriver sina hemorrojder utförligt och hur hon inte såg någon anledning i att ta bort dem utan istället tycker att de är ett bra test på om en kille ”menar allvar”. ”Om han gillar mig ska väl en sån där druvklase inte spela någon roll?” som hon uttrycker sig. Redan i meningen efter övergår äcklet i ett komiskt tillstånd då hon beskriver sin favorit sexposition ”fylld-med-nylle”, och så där pågår det ett tag med några fnissanfall från min sida när Helen beskriver sitt mycket aktiva och underliga sexliv.

 

Sen kommer inspirationen. Jag häpnar när jag kommer på mig själv med att bli inspirerad av Helens tokigheter, som min kära farmor skulle ha uttryckt det. Instinktivt tyckte jag att det va komiskt och korkat att torka av toalettsitsen på en offentlig toalett med sitt underliv, för att undersöka vilken effekt en rikare bakterieflora har på det samma. Helen gör det och inte bara för att hon är dum i huvudet som jag får intrycket av under de två första faserna i läsningen (äckeldelen och fnissdelen) utan för att hon är intresserad av att utforska sin kropp, och inte minst sin värld! Hon är en riktig vetenskapskvinna som går metodiskt tillväga, stället upp hypoteser och testar dem med experiment. Och hon smakar på allt, som den gamla tidens kemister: blod, slem, snor, spya. ”Så länge det är från min egen kropp kan det inte vara så farligt”. Helen ser också till att hon har en kompetent medarbetare i sin gynekolog som hon ständigt kollar med så att experimenten inte är farliga. Det är en mycket smart flicka.

 

Helen är 2000-talets Robinson Crusoe. Jag menar att hennes förhållningssätt är ett ideal även om aktiviteterna i sig kanske inte alltid är det. Hon gör precis tvärtemot vad alla säger till henne, för att hon vill testa och sen bygger hon sin värld utifrån det. Det kan vara dumt att uppfinna hjulet på nytt helat tiden och därför får du ju vara lite förnuftig när du testar dig fram i livet, och kanske ha en bra expert till hands. Jag ska ta ett väldigt tydligt exempel och nu blir det barnförbjudet på riktigt så känsliga läsare bör hoppa till nästa stycke. Helen hade ett längre förhållande med en man som menade att alla män får mycket häftigare orgasmer om hon sticker in ett finger i rumpan på dem och stimulerar prostatan samtidigt (kursiveringen är mitt vetenskapliga tillägg). Hur många män har testat det, eller vågar erkänna att de testa det? Om det nu beror på bögstigmat eller på att bajs är äckligt låter jag bero, det intressanta är att sex är en väldigt viktig del av många människors liv men ramarna för sexlivet är givna och där ingår inte manlig analsex. Du kanske kommer uppleva ditt livs häftigaste orgasm, du vet inte för än du har provat!

 

Nu kanske ni tror att jag har läst boken? Det har jag inte, inte hela i alla fall, jag har ju haft tentor att plugga till! Jag blev helt enkelt så inspirerad av Helens jag-gör-vad-jag-vill-så-det-så-mentalitet att jag skrev en recension på en bok jag inte läst, då den redan nu gett mig otroligt mycket, på ett väldigt underhållande sätt.

 

Charlotte Roche inspirerar till att undersöka det tabubelagda, just därför att det är tabubelagt. Tabut har lagts på av en kultur som jag har födds in i, inte valt att ingå i. Charlotte Roche är en dörröppnare, hon öppnar dörrar till möjligheter som jag inte visste fanns.

 

Läs Våtmarker, perfekt julklapp till alla kvinnor som män! Det tänker jag göra så fort de där tentorna är avklarade, eller kanske redan ikväll…

 

/Alexander

Köpenhamn. Förr oss svenskar synonymt med öl, kontinental livsstil, främlingsfientlighet och drogliberala samhällsexperiment. Men från och med nu kommer staden finnas på kartan av helt andra skäl.

Nedräkningen har pågått länge nu - den startade väl på allvar med Bali för två år sedan - och nu är det alltså dags för Världen Att Bestämma sig. Det är en i många avseenden historisk konferens, inte minst för sin blotta storlek. Inte sedan andra världskriget har en internationell politisk händelse av sådana gigantiska mått ägt rum.

Så vad kommer resultatet att bli?

För något år sedan kändes det som att näven var knuten i byxfickan för många av västländerna - nu jäklar, liksom. Men - kanske på grund av finanskrisen, kanske av sedvanligt idiotiska byråkratiska skäl - de senaste månaderna har debatten varit avslagen, och många stora ord och löften har dragits tillbaka.

Det är inte utan att man blir pessimistisk.

Men så kom de Stora Utspelen från de Tunga Aktörerna. Obama överraskar med ändrade resplaner, och tajmar slutförhandlingarna. Kina pratar plötsligt om utsläppsmål i paritet med Europa. Så det kanske finns anledning för världen att hålla andan, trots allt.

Men jag är ändå pessimistisk.

Du som läser märker kanske att jag tar klimatförändringarna för givna, dvs jag förutsätter att de är en realitet, bortom allt tvivel. Så är det inte. Visserligen håller jag verkligen inte med de som åberopar något faktafel hos Al Gore här, eller bristande vetenskaplig konsensus där, och med detta anser att alla typer av bromsande åtgärder kan kastas i soptunnan, Sverker-style. MEN det är viktigt att debatten hålls levande, och det finns en tendens till sned medierapportering, och även misstänkta vinklingar i forskningsvärlden (Climategate, se t.ex. http://sydsvenskan.se/danmark/article586013/Climategate-het-fraga.html), som skadar miljörörelsen. Och därmed - i förlängningen - mänskligheten.

Såhär tycker jag: Vi kan inte med säkerhet veta exakt hur stor den mänskliga klimatpåverkan är, förrän vi har facit i hand. Det (eller snarare de) system som måste beskrivas är oerhört komplexa, fulla av återkopplingar, "tipping points" och retarderande mekanismer, och är ganska stort - hela jorden, närmare bestämt. IPCC grundar sina rapporter på utlåtanden från 1000-tals forskare, alla experter inom sina områden, och att tro att en enskild person (eller regering) skulle kunna förstå sig på allt detta helt och fullt är naturligtvis befängt. Dock är det lika befängt att vänta tills vi har alla fakta i knät, som de flesta säkert förstår. Vi har ju samtidigt inget annat val än att frångå beroendet av fossila bränslen, som defenitionsmässigt är ändliga.

Sternrapporten, som kom för några år sedan, slog för första gången fast att de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell global temperaturhöjning skulle bli astronomiska. Dock är kostnaderna för att fasa ut det fossila samhället och fasa in det förnyelsebara i stort sett lika astronomiska. Tänk bara - världens fordonsflotta måste bytas ut (hur tar man hand om alla skrotdelar?), otaliga kraftverk måste på sikt överges, enorma mängder, sol-, vind-, och vattenkraft måste byggas ut. Vem betalar?

Det är här min pessimism kommer in i bilden. För i Köpenhamn befinner sig beslutsfattare som i första hand är politiker och ekonomer, och inte tekniskt kunniga. För en ekonom är det inte gångbart att försöka begränsa skadeverkningarna genom skatter eller på andra sätt införa sanktioner mot verksamhet som producerar växthusgaser. För Att Det Skadar Ekonomin. Tillväxten Går Ner. Ajabaja! Får man inte göra, inte bra... Då bryter man nämligen mot det marknadseknomiska paradigmet, som - vare sig man gillar det eller inte - håller världen snurrande och gör den till det den är idag. Jag medger att det är skrämmande att tänka sig en global BNP-sänkning på 13 % under resten av decenniet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3767377.svd). The mother of all finanskriser, liksom. Vad skulle det innebära för världsfreden? Men vad är alternativet.

Jo, säger ekonomerna. Släng lite pengar åt forskningen, så löser sig allt inom några år. Teknologin är ännu inte tillräckligt utvecklad för att väga upp allt fossilt bränsle, men vänta bara! Nöden är uppfinningarnas moder, osv. (Se ovan nämnda länk.) Eller - kanske ännu mer populärt - Marknaden Fixar Biffen! Finns det bara efterfrågan så kommer det raskt att finnas ett utbud. Konkurrens pressar priserna och höjer effektiviteten.

Men nej. Jag är inte på något sett expert inom någon av de förnyelsebara teknikerna, och inte heller ekonom. Men som naturvetare vågar jag påstå att många ekonomer och politiker jag ironiskt parafraserar i ovanstående stycke saknar något viktigt: perspektiv. Okej, vind och vattenkraft bygger på kittlande enkla fysiska principer och är relativt billigt att producera. Men inte ens om vi höjer produktionen med tusentals procent (vilket samtidigt allvarligt skadar den natur vars beskydd är en viktig del av en sund klimatpolitik) når vi upp till en bråkdel av den fossila energiproduktionen. Solkraften - den konceptuellt klimatsmartaste tekniken av alla - är långt ifrån kommersiellt gångbar (alldeles för dyr och ineffektiv), och min gissning är att den inte kommer vara det på ytterligare flera decennier. Lägg därtill den energi- och materialkostnad det innebär att ersätta en etablerad teknologi med en annan. (Du där, Priusägare! Du måste köra runt med din klimatsmarta bil i 15-20 år innan du avsatt energikostnaden inbakad i karossens plåt. SEDAN börjar du backa koldioxidkontot. Men just ja, då har du ju redan bytt bil...)

Man kan inte bara räkna med att forskningen ska ta oss ur denna rävsax av ekonomiskt ohållbara alternativ. Investerar man i forskning kan man INTE räkna att få tillbaka insatsen, och tiden då man gjorde Kuhnska jättesprång (http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Samuel_Kuhn) misstänker jag är förbi. Men det är just jättesprång som behövs i Köpenhamn, av ett eller annat slag.

Det ligger något mycket irriterande i vissa marknadskramares förmåga att vara härdade cynikar i fråga om människans och marknadens beteenden, och samtidigt navia idealister i sin blinda tro på teknologiska framsteg som en pålitlig Räddare i Nöden. Jag tror tyvärr inte att världen enkom kan luta sig mot forskningssamfundet den här gången. Vad som däremot skulle hjälpa är om fler tänkte som Holden Caulfield och släppte några av sina personliga pretentioner, för att bli en klimatets Räddare.

Åh, jag riktigt ser hur munnen blir som ett streck på dig som ser lågkonjunkturen lägga sig som en våt handduk över det klimatmedvetna samhället, där folk Vågar Vägra Köpa. Vad ska det då bli av oss? Ja du...

Som jag ser det har beslutsfattare två ekonomiska katastrofer att välja mellan. Å ena sidan svåröverskådliga materiella och ekonomiska skador till följd av den globala uppvärmningen (mycket på grund av mer extremväder, dvs fler "Katrina"), kryddat med ökade demografiska konflikter i redan hårt drabbade regioner. Å andra sidan en svåröverskådlig recession på grund av minskade varuflöden, flygresor och energianvändning, forcerat genom något slags straffskatt. (Handel med utsläppsrätter? Njae.) Jag känner på mig att deltagarna i Köpenhamn kommer att välja att undvika den typ katastrof som de vet mest om.

Det är därför jag är så pessimistisk.

/Mats

Läser att en studie som gjorts på 14 000 fransoser kommit fram till att en person som har pensionerats i snitt upplever sig vara 8-10 år yngre hälsomässigt än en person som fortsätter att arbeta. Hur ska jag då tolka det som verkar vara allmän sanning nu förtiden: att vi ska jobba mer och längre än vi gör idag. Som att samhällets institutioner vill att vi ska må sämre? Känna oss 8-10 år äldre än vi har möjlighet till?

 

Makten över vår tid är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. I många hundra år har mänskligheten utvecklat teknik som ska eliminera onödiga sysselsättningar. Arbete som en robot kan utföra finns det ingen anledning att slösa människoliv på. (Ja det är slöseri med människors liv att låta dem utföra meningslösa jobb!) Tekniken har gjort det möjligt för oss att ägna tiden åt annat. Vi kan ägna oss åt att strosa i skogen, umgås med familjen eller vännerna, skriva teaterpjäser, göra revolution. Makten över din tid återgår till dess rättmätiga ägare. Till dig själv.

 

Jag antar att det är just det som är problemet och anledningen till att vi nu måste finna oss i att gå i pension senare i livet och jobba mer: De som idag besitter makten över vår tid har inte lust att lämna tillbaks den. För då kanske det börjar hända saker. Som exempel kan det hända sig att människor får tid att läsa forskningsresultat om att pensionärer mår bra och då kräva att få gå i pension tidigare och då få ännu mera makt över sin egen tid. Och hur skulle det se ut?

 

/Alexander

Jag åker tunnelbana mellan Hornstull och Tekniska Högskolan varje vardag. Det är en resa som på grund av mycket folk och för få tåg är ganska otrevlig i rusningstid, särskilt när man som jag och många av mina medmänniskor äger ett sådär bra morgonhumör. Men härom morgonen blev jag riktigt glad.

Jag fann mig sittande omgiven av människor från minst tre delar av världen. Två medelålders män som samtalade på vad jag tror var persiska, två asiatiska unga män (kineser? Trots att jag jobbar ganska nära flera kineser och hör kinesiska ofta har jag svårt att särskilja olika asiatiska språk) samt en morgontrött herre som jag tror var från Malaysia eller Indonesien, av utseendet att döma.

Just denna morgon var jag för trött för att läsa något, så jag satt bara och sneglade på dessa medresenärer och lyssnade förstrött på deras samtal, som jag av naturliga skäl var utestängd från. Och jag slogs av en sådär härligt politiskt korrekt känsla av samhörighet, av världsmedborgarskap, och jag tänkte att vad fantastiskt ändå att man kan komma så nära så vitt skilda kulturer på bara två fyror en morgon på Röda Linjen.

Okej, tänker ni, jag vet vad som kommer nu, en sirapskletig svada av floskler om att vi alla är lika och samhället är stort nog åt alla och integration och jämlikhet och så vidare. Sånt där som alla skriver under på men få efterlever fullt ut. Men jag ska villigt erkänna att jag inte är mycket bättre själv. Jag har inte många "invandrarvänner", och jag kan drabbas av någon svårdefinierad obekvämhet i närvaro av människor som pratar, ser ut eller beter sig lite annorlunda än jag. Just den här morgonen satt jag precis som alla andra svenskar, alla andra gånger, tyst och ansträngde mig storligen för att titta på just ingenting, trots att det mest rationella för en som är nyfiken skulle vara att slänga sig i slang med någon av dessa människor för att få svar på någon av alla frågor som dök upp i huvudet. (Vad pratar ni om? Var bor ni? Vad förde er till Stockholm? Vad jobbar ni med? Jobbar ni? Vad heter ni? Vad åt ni till frukost?)

Men just den här morgonen kunde jag känna samvaro med dessa medmänniskor. En djup och direkt sådan, utan att jag fördenskull behövde prata med dem (nej, för hur skulle det se ut?). De båda medelålders herrarna förde en lågmäld, framåtlutad diskussion om Gud vet vad, det kan för allt jag vet ha handlat om kaklet i det nya badrummet eller vad dyrt det blivit med mjölk på Ica. En lätt svindel infann sig då jag smygtittade på deras fårade, kloka ansikten och försökte inbilla hur deras liv sett ut, var de varit och vad de gjort. Så oändligt mycket annorlunda än min uppväxt och mitt vidare liv, får man anta. Och dessa studenter (jag tror de var studenter) till höger om mig - vi hade ju delvis liknande erfarenheter (större delen av mitt vuxna liv har ägnats åt studier) så jag kunde kanske leva mig in i deras livssituation? Eller - de har valt att studera i Sverige, ett land där språket förmodligen är lika svårt för dem att lära sig som kinesiska för oss. Denna utmaning, denna resa, kräver en sorts drivkraft de flesta svenskar nog aldrig behöver komma i närheten av.

Och nu sitter dessa Historier, dessa Liv, på samma tunnelbana som jag, på väg någonstans för att klara försörjningen och ta sig vidare i sina Liv. Det är stort, på något sätt.

Plötsligt får en av de persisktalande männen ett mobilsamtal och för en kort dialog på typisk rinkebysvenska, som handlar om någon telefon som visst ska fungera nu. Och jag tror att jag förstår vad de är som får mig och många andra att, låt vara omedvetet, iakta ett visst säkerhetsavstånd till invandrare, eller nysvenskar eller vad man nu väljer att kalla denna grupp människor. Det faktum att svenska med brytning låter annorlunda, och när det gäller människor från främre orienten med omnejd även ibland lite aggressivt, får oss att dra slutsatsen att även människorna bakom talet är Annorlunda eller Aggressiva. Snabb, instinktiv reaktion. Pinsamt värre, men det händer. Det samma gäller andra skillnader, som yvigt gestikulerande, andra matvanor, annat synsätt på religion. Men allt det där är bara Kultur. Det finns så oändligt många olika sätt att leva sina liv på, och olika sätt har blivit konvention på olika ställen i världen. Men den här mogonen på tunnelbanan känns det som om Konventionerna inte är mer än en jordskorpa, och att kärnan, manteln och allt annat är precis detsamma hos mig, dig, de persiska herrarna och de kinesiska studenterna. Om man inser det ska det väl inte vara så svårt att blanda konventioner lite hur som helst, världen över?

Kultur är något fint som berikar och färglägger livet. Rädsla gör för de flesta livet gråare och kallare. Varför väljer då så många i dagens Europa att se på den kulturella omblandningen med rädsla, och inte nyfikenhet och öppenhet? Varför anstränger sig sverigedemokrater, fremskrittspartister och andra högerpopulister med att försöka hitta på sakliga argument för att vi inte skulle kunna leva i ett blandat samhälle? Åk lite tunnelbana istället, Jimmie Åkesson. Då får du se att vi till syvende och sist alla är precis lika morgonströtta och vardagstråkiga, men ändå sätter oss på tuben varje dag för att åka någonstans och försörja oss själva och våra familjer.

/Mats

Finns ingen bra förklaring till varför mitt första inlägg kommer att handla om friskolor. Det råkade bara vara det jag går och tänker på för tillfället, och så kommer det att se ut för mig. Skriver när tanken slår mig, håll tillgodo!

 

Jag har länge haft en ganska negativ inställning till friskolor. Men det senaste året har det svängt något och under en period var jag i stället väldigt pro. Sedan jag under hösten vikarierat på ett gäng friskolor har dock min bild nyanserats något.

 

De väletablerade kommunala skolorna har en fantastisk fördel: Verksamheten är i rullning, salar finns med resurser: musikinstrument, datorer, lärarrum, allt det där som vi som gått i en kommunal skola tar för givet. På min tid var det bara överklassen som inte gick i kommunala skolor och då kallades det privatskola. De stora klumpiga och gråa kommunala skolorna har en stor nackdel: Ett system som tillhanda håller en typ av undervisning, på en skola som du blir tilldelad lämnar väldigt lite utrymme för förändring. Om föräldrarna är missnöjda kan de kämpa för att nå förändring på skolan, en mödosam process. Men skolledningen och lärarna på skolan har egentligen inga incitament för att förändra sitt beteende, de har sin elevbas och kan tryggt fortsätta på sin gamla bana utan att riskera att förlora den.

 

Barnen som växer upp idag möts av en helt annan verklighet. Barnen som växer upp idag, eller snarare deras föräldrar, kan välja att gå på en skola där de får extra mycket idrott, eller en som erbjuder bön med en imam varje dag. Olika pedagogiska modeller får ta form och växa fram obehindrat. För mig låter det fantastiskt, men det verkar inte riktigt som om någon förstår hur det verkligen ligger till. Friheten kan tyckas blomstra, men som vikarierande musiklärare har jag sett valfrihetens pris, vissa skolor har ingenting! Dessa skolor är så klart i en ”uppstartningsfas”, men det betyder att de barn som råkar gå på den skolan under uppstartningsfasen blir en förlorad klass, de får inte en utbildning likvärdig den som deras kamrater i etablerade skolor får. Med tanke på att friskolor startas ganska frekvent och att en del går i konkurs, konkurrens är ju grunden i friskolereformen, så kommer vi att få vänja oss vid att ganska många barn helt enkelt inte får den undervisning de har rätt till. Vi offrar några ungar på valfrihetens altare, friheten går för allt.

 

Konkurrens och nya skolor är bra, den leder till att missnöjda föräldrar kan ge den gråa, statiska skolan fingret. Skolorna måste skärpa sig och visa att de kan erbjuda något som de andra inte kan. Men kan vi se våra barn i ögonen om tio år och säga: jag du lille vän, vi tyckte att friheten att kunna starta en skola när som helst var mycket viktigare än att du fick någon utbildning?

 

/Alexander